Nya Stoeryds kyrka

Det finns många pastorer idag som tycker att de måste förändra grunderna i sin teologi. Och det finns andra som inte har några grunder alls. De tror på någonting eller allting eller ingenting - Det är svårt att avgöra vilket. Och deras gemensamma slagord är, “Vi måste vara toleranta och generösa.” Jag känner många som är generösa med andras pengar, och jag känner de som är generösa med läror som inte är deras att ge bort, för de är Kristi läror. Men dessa s.k. beskyddare av Kristi läror bryr sig så lite om dem att de kan skänka bort hur mycket som helst av dem. Men en förvaltare av Kristi evangelium kan inte göra så; han älskar Kristus, och önskar ära honom; han håller sig till Kristi ord som den största av skatter.

- Spurgeon

Vem förtröstar du nu på? (Jesaja 36:5)

Läsare, detta är en viktig fråga. Lyssna till det kristna svaret och tänk efter om det är ditt svar. “Vem förtröstar du nu på?” “Jag förtröstar”, säger den kristne, “på en treenig Gud. Jag förtröstar på Fadern och tror att han har utvalt mig före tidens begynnelse; jag litar på att han i sin försyn ska visa mig omsorg, undervisa mig, vägleda mig, korrigera mig om så behövs och föra mig hem till sitt hus där det finns många rum.

Jag förtröstar på Sonen. Han är sann Gud av sann Gud - människan Jesus Kristus. Jag litar på att han tar bort all min synd genom sitt offer och att han pryder mig med sin fullkomliga rättfärdighet. Jag litar på att han är min förespråkare; att han presenterar mina böner och önskningar inför Faderns tron. Jag litar på att han är min advokat på den sista dagen; att han för min talan och rättfärdiggör mig. Jag förtröstar på honom för den han är, för vad han gjort och för vad han lovat att göra.

Jag förtröstar på den helige Ande - han har börjat rädda mig från mina inneboende synder; jag litar på att han ska driva ut dem alla; jag litar på att han ska dämpa mitt temperament, underkuva min vilja, upplysa mitt sinne, tygla mina begär, trösta min förtvivlan, hjälpa min svaghet, lysa upp mitt mörker; jag litar på att han ska bo i mig som mitt liv, råda i mig som min Kung, helga mig helt i ande, själ och kropp, och sedan ta mig upp för att vara med de heliga i ljuset för alltid.”

Åh, välsignade förtröstan! Jag förtröstar på honom vars makt aldrig förbrukas, vars kärlek aldrig sinar, vars barmhärtighet aldrig förändras, vars trofasthet aldrig tryter, vars vishet aldrig minskar och vars perfekta godhet aldrig avtar. Välsignad är du, läsare, om denna förtröstan är din! Med denna förtröstan ska du njuta av härlig frid nu, härlighet härefter och grunden för din förtröstan skall aldrig skakas.

-Spurgeon

Psalm 47, v. 3 Ty Herren är den högste, han är fruktansvärd, han är en stor konung över hela jorden.

“Ty Herren” eller Jehova, den ende och allsmäktige Guden, “den högste”, stor i makt, upphöjd över allt annat, fullkomlig i visdom, upphöjd i ära. “Han är fruktansvärd”, ingen kan motstå hans makt eller uthärda hans hämnd; men då han utövar sin makt till förmån för sina undersåtar, är det stor orsak för dem att fröjdas. Allmakten, som kan krossa på ett fasansfullt sätt, är allsmäktig i att beskydda. Vid en stor mönstring med den store furstens trupper är alla hans laglydiga undersåtar uppfyllda med segerjubel, eftersom deras furste är så mäktig att försvara sina egna och eftersom han så storligen fruktas av sina fiender. “Han är en stor konung över hela jorden.” Inte endast över Judéen, utan till hans herradömes yttersta gränser. Vår Gud är ingen gudomlighet, som endast är inskränkt till en plats, ingen obetydlig härskare över endast en liten stam; i oändligt majestät regerar han de mäktigaste riken, såsom en fullkomlig härskare, ensam konung i alla land, konungarnas konung och alla herrars Herre. Inte en by eller en ö är utesluten från hans härskarrätt. Hur härlig ska inte denna tidrymd bli, då detta inses och erkänns av alla, då i Jesu person allt kött ska se Herrens härlighet!

- Spurgeon

Ej heller får jag glömma att påminna er om att löftet är en del av nådeshushållningen här nere i vårt andliga tillstånd eftersom det uppväcker bön. Vad är bönen annat än ett frambärande av löftet? Ett löfte är, så att säga, bönens råmateriel. Bönen bevattnar vårt livs åker med det vatten som är förvarat i löftets källa. Löftet är bönens kraft. Vi går till Gud och säger till honom: “Gör som du har sagt. O, Herre, här är ditt ord, vi ber dig, uppfyll det”. Sålunda är löftet bågen, med vilken vi avskjuter bönens pilar. Jag tycker om att i nödens tid finna ett löfte som noga passar för mitt behov, och då lägger jag mitt finger på det och säger: “Herre, detta är ditt ord, jag ber dig bevisa att det är så genom att uppfylla det åt mig. Jag tror att det är din egen skrift och jag ber dig att bekräfta den för min tro.” Jag tror på den bokstavliga inspirationen, och i ödmjukhet ser jag till Herren efter bokstavlig uppfyllelse av varje ord som han låtit nedskriva. Jag finner min lust att hålla fram för Herren just de ord, som han har begagnat och väntar att han ska göra så som han har sagt, eftersom han har sagt det. Det är en stor sak att bli driven till bön av nödtvång, men det är ännu bättre att bli dragen därtill genom den förhoppning som löftet uppväcker.

Skulle vi alls be om inte Herren själv skaffade oss orsaker därtill och på så vis uppmuntrade oss med sina nådefulla löften om svar? Som det nu är blir vi genom försynens ordning prövade och då prövar vi löftena; vi förs till andlig hunger och närs vi av ordet som utgår från Guds mun. Genom den ordning efter vilken Herren leder sina utvalda hålls vi i ständigt umgänge med honom och tillåts inte glömma vår himmelske Fader. Ofta står vi inför nådens tron och prisar Gud för uppfyllda löften och framlägger nya löften på vilka vi förlitar oss. Vi gör oräkneliga besök i den allsmäktiges boning medan det finns ett löfte att framlägga och en Gud som väntar att vara oss nådig. Är inte detta en nådeordning för vilken vi bör vara tacksamma? Bör vi inte prisa Herren för att han inte utgjuter över oss välsignelsens strömmar, utan att han först lovat oss dem? Och han förskönar värdet av sina gåvor genom att göra dem till ämnen för sina löften och till föremål för vår tro.

- Spurgeon, Enligt löftet

Evening, August 18

Go To Morning Reading

“And they gave him to drink wine mingled with myrrh: but he received it not.”
Mark 15:23

A golden truth is couched in the fact that the Saviour put the myrrhed wine-cup from his lips. On the heights of heaven the Son of God stood of old, and as he looked down upon our globe he measured the long descent to the utmost depths of human misery; he cast up the sum total of all the agonies which expiation would require, and abated not a jot. He solemnly determined that to offer a sufficient atoning sacrifice he must go the whole way, from the highest to the lowest, from the throne of highest glory to the cross of deepest woe. This myrrhed cup, with its soporific influence, would have stayed him within a little of the utmost limit of misery, therefore he refused it. He would not stop short of all he had undertaken to suffer for his people. Ah, how many of us have pined after reliefs to our grief which would have been injurious to us! Reader, did you never pray for a discharge from hard service or suffering with a petulant and wilful eagerness? Providence has taken from you the desire of your eyes with a stroke. Say, Christian, if it had been said, “If you so desire it, that loved one of yours shall live, but God will be dishonored,” could you have put away the temptation, and said, “Thy will be done”? Oh, it is sweet to be able to say, “My Lord, if for other reasons I need not suffer, yet if I can honor thee more by suffering, and if the loss of my earthly all will bring thee glory, then so let it be. I refuse the comfort, if it comes in the way of thine honor.” O that we thus walked more in the footsteps of our Lord, cheerfully enduring trial for his sake, promptly and willingly putting away the thought of self and comfort when it would interfere with our finishing the work which he has given us to do. Great grace is needed, but great grace is provided.

-Spurgeon, Morning and Evening.

v. 4-6. Höj jubel till HERREN, alla länder! Brist ut i glädjerop och lovsjung!
5 Lovsjung HERREN med harpa, med harpa och med lovsångs ljud!
6 Blås i trumpeter och horn, höj jubelrop inför konungen, HERREN!

Dessa tre verser lär oss hur vi ska prisa Herren.
4. Höj jubel till Herren, alla länder! Varje tunga måste lovsjunga, och det med den kraft, som endast hjärtats glädje kan uppväcka. Liksom man jublar för att välkomna en konung, så bör också vi jubla. Vi bör höja fröjdefulla hosiannarop. Om någonsin människor jublar av glädje, så bör det ske, då Herren kommer ibland dem i förkunnelsen om evangeliets nådetid. John Wesley sa till sina åhörare: “Sjung med kraft och lust. Akta er för att sjunga, som om ni vore halvt döda eller halvt sovande, utan upplyft er röst med frimodighet. Var nu inte mer rädda för att höja er stämma, blygs nu inte mera för att låta den höras, än tidigare då ni sjöng Satans visor.” Brist ut i glädjerop och lovsjung! Må alla slags glädjeyttringar höras, ta i anspråk all slags musik, tills det samstämmiga lovet kommer himmelen att genljuda av fröjdefullt jubel. Det är ingen fara, att vi ska bli för högljudda i upphöjandet av vår frälsnings Gud; vi måste endast se till, att sången kommer från hjärtat; annars är musiken i hans öron endast tomt larm, antingen det kommer från människostrupar, eller från orgelpipor och smattrande trumpeter. Må våra hjärtan ljudligt stämma upp vår segrande Frälsares lov, må vi av alla krafter upphöja den Herren, som övervunnit alla våra fiender och tagit vårt fängelse till fånga. Och ju mer vi älskar Jesus, desto bättre ska vi så sjunga.

Vers 5. Lovsjung HERREN med harpa. Musikalisk skicklighet bör inte vanhelgas för att höja världens ogudaktiga glädje, utan användas till att stämma de fromma till andakt. På detta sätt brukade Martin Luther prisa den Herre, han älskade så högt. Guds lov bör utföras på det bästa möjliga sätt, men dess ljuvlighet ligger förnämligast i dess anderikhet. Ångerns suckar och trons jubel, lydnadens och kärlekens harmoni är i Guds öron en sann musik och behagar honom bättre än någon orgels brus, även om den sköts av den skickligaste mänskliga mästare. Med harpa, ett mycket ljuvligt och uttrycksfullt instrument. Ordets upprepande är i hög grad poetiskt och tillkännager, att även skaldekonstens utsöktaste skönheter ingalunda är förkastliga för Guds lov. Hans dyrkan bör vara enkel, men inte simpel; om vi kan befalla över de mest upphöjda ordalag, så finns det tillfällen, då de mycket väl kan vara på sin plats. Gud, som inte förkastar en arbetares okonstlade och olärda visa, förkastar ej heller Cowpers flytande verser, eller en Miltons högstämda toner. Inte alla repetitioner är tomma repetitioner. Det får i helig sång finnas upprepningar, om de görs med smak, ger eftertryck åt meningen och bidrar att uppelda själen; till och med predikanter gör inte orätt, om de stannar vi ett ord och flera gånger upprepar det, till åhörarnas döva öron får känna dess kraft. Och med lovsångs ljus, till skillnad från vanligt tal. Vår röst har många olika modulationer; det finns en samtalston, en klagande ton, en bönfallande ton, en befallande ton och det borde hos oss alla finnas en lovsjungande ton. Människorösten gör sin bästa tjänst, då den sjunger de bästa ord i den bästa ande till den bästa av alla väsen. Kärleken och kriget bör inte undertrycka all lyrisk musik; kärleken till Gud och glädjen över Immanuels erövringar bör framlocka människors ljuvligaste sånger. Lovsjunger vi tillräckligt Herren? Kan inte luftens fåglar förebrå oss vår trumpna och otacksamma tystnad?

Vers 6. Blås i trumpeter och horn. Gud bör dyrkas högljutt och av hjärtat. Den smattrande trumpeten och skallande basunen är passande förebilder till den kraft, som bör finnas i vårt lov. Inför konungen, Herren. På kröningsdagen och då älskade regenter rider ut, jublar folket och skallar trumpeter, tills stadsmurarna genljuder. Ska vi ägna mer hänförelse åt våra jordiska furstar än åt den gudomlige kungen? Finns det inte mer någon undersåtligt trohet kvar hos den saliga och ende härskarens folk? Jehova konungen är hans namn, och ingen är honom lik; har vi inga jubelrop för honom? Om endast Jesu härskaremakt får inta våra hjärtan, så ska vi nog lägga bort vårt kallsinniga mummel, som så ofta överröstas av orgelns dån; detta har nu för tiden allt för ofta utträngt den gamla innerliga församlingssången.

- C. H. Spurgeon, Davids skattkammare

Så här skriver Spurgeon när han kommenterar över Psalm 133 som handlar om andlig enhet:

“Vad angår bröder i anden, så bör de bo tillsammans i kyrklig gemenskap och i denna gemenskap är huvudsaken enighet. Vi kan klara oss utan likformighet om vi äger enighet; enhet i fråga om mål och ande. Detta måste vi ha, annars kommer våra sammankomster snarare att vara stridsmöten än Kristi församlingsmöten. Ju innerligare enheten är, desto bättre, ty desto mer av vad som är gott och ljuvligt skall det finnas ibland oss. Eftersom vi är ofullkomliga varelser kan det inte annat vara än att något av vad som är ont och obehagligt måste tränga sig in. Men detta skall snart få sin motvikt och bli utrensat genom de frommas verkliga kärlek, där den i sanning finns. Kristen enighet är god i sig själv, god för oss själva, god för våra bröder, god för omvända, god för världen utanför. Och den är också i sanning ljuvlig. Ty ett älskande hjärta måste vara ljuvligt och meddela sin ljuvlighet åt de liktänkande, med vilka det sammansluter sig. En församling som i åratal varit förenad i ett allvarligt strävande att tjäna Herren är en källa av godhet och fröjd för all dem som bor i dess närhet.

Gud har gett oss stora och härliga och fantastiska löften. De går långt över vårt förstånd, alltså vad vi skulle ha kunna klurat ut på egen hand. Det är därför som vi samlas till gudstjänst; för att fördjupa oss i löftenas betydelse och uppfyllelse. Och vi behöver påminnas om att Guds löften är fasta som klippan eftersom det är just Gud som ger dem till oss. Ett löftes värde beror på den som ger löftet. Om en lögnare lovar oss någonting så är det mindre värt än om någon hederlig och pålitlig människa lovar oss någonting. Guds löften är värdefulla för det är just den evige och oföränderlige Guden som ger dem. Det är han som lovar oss räddning och förlåtelse och evigt liv och himmelsk glädje. Dessa saker tillhör alla dem som tror på Jesus Kristus.

Men dessa löften tillhör oss ännu inte i fullt mått, då vore de inte löften längre utan verklighet. Vår uppgift är att genom löftena, genom Jesus Kristus, låta oss bli bortförda från de saker som syns, framåt och uppåt mot de andliga och osynliga tingen. Så säger Spurgeon. Han säger vidare, “Den människa som lever på Guds löfte har höjt sig till en helt annan luftkrets än den som trycker oss i dessa låga dalar här i livet. ‘Det är bättre’, heter det, ‘att förtrösta på Herren än att sätta sin lit till människor. Det är bättre att förtrösta på herren än att sätta vårt hopp till furstar’. Och så är det i sanning, ty det är mer andligt, mer ädelt, mer gudomligt. Vi behöver höjas till denna höga förtröstan genom gudomlig kraft, för vår själ är av naturen dragen till det jordiska… O, det är saligt för ett Guds barn att utbyta de timliga tingens lösa sand mor de eviga tingens fasta klippa, genom att vandra enligt löftet.”

Psalm 133:1. Se, hur gott och ljuvligt det är när bröder bor endräktigt tillsammans.
2 Det är som när den dyra oljan på huvudet rinner ner i skägget, i Arons skägg, och ner över kragen på hans dräkt.
3 Det är som Hermons dagg som faller ner på Sions berg. Ty där ger HERREN befallning om välsignelse, om liv till evig tid.

Spurgeon:

“Där ger herren befallning om välsignelse, om evigt liv”, dvs. i Sion, eller, ännu bättre, på alla de ställen där broderskärleken överflödar. Där kärleken regerar, där regerar Gud. Där kärleken önskar att välsignelsen må sänka sig ned, dit kommenderar Gud sin välsignelse. Gud behöver endast befalla och det sker. Han finner ett sådant behag i att se sina barn lyckliga i gemenskapen med varandra, att han inte dröjer med att göra dem lyckliga i gemenskapen med sig själv. Han meddelar dem särskilt sin bästa välsignelse, nämligen evigt liv, ty kärlek är liv. Då vi bor tillsammans i kärlek har vi börjat med att åtnjuta evighetens salighet och denna skall inte tas ifrån oss. Låt oss älska i evighet för då skall vi leva i evighet. Det är detta som gör det kristna broderskapet så gott och ljuvligt. Det har Jehovas välsignelse över sig, och det kan därför inte vara annat än heligt “såsom den dyra oljan” och himmelskt “som Hermons dagg”.

Alla av oss brister då och då i vår iver att besöka Guds hus. Många olika bekymmer och ansvar tynger oss så att vi har svårt att på söndag fästa vår blick på Jesus. Dock var det inte så för den syndfrie Adam och så kommer det inte att vara när vi till slut blir befriade från synden som förvirrar oss. Nu måste vi kämpa; då skall vi vila.

I samma anda kommenterar Spurgeon i “Davids skattkammare” om den 84:e psalmen där den troendes inställning till gudstjänsten beskrivs:

V. 2. “Hur ljuvliga är ej dina boningar, Herre Sebaot!”

Han säger inte hur ljuvliga de vore eftersom det översteg hans förmåga. Hans uttryck visar oss att hans känslor var outsägliga. Ljuvliga för minnet, för förståndet, för hjärtat, för ögat, för hela själen är de heligas församlingar. Jorden erbjuder ingen syn som för oss är så uppfriskande, som troende människor samlade till gudstjänst. Det är betänkliga heliga [kristna] som inte finner något älskvärt i de heliga förrättningarna i Herrens hus.

V. 3. “Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jublar mot levande Gud.”

Det var efter Gud själv, som han längtade, den ende levande och sanne Guden. Hela hans varelse gick upp i hans längtan. Även det kalla, från stoftet härstammande köttet blev varmt under inverkan av den brinnande Andens glöd. Köttets böjelser är visserligen sällan riktade åt det rätta hållet, men i fråga om vilodagens heliga förrättningar kommer emellanåt vår trötta kropp till vårt efterlängtade hjärtas hjälp; ty den eftertraktar kroppslig vila lika mycket som själen eftertraktar andlig ro. Psalmisten betygade att innerligheten av hans längtan ej tillät honom att tiga; han måste ropa efter Gud han hans hus; han grät, hans suckade, han bönföll om att gå deltaga i den sköna gudstjänsten. Somliga behöver piskas till kyrkan, medan David här suckande längtar efter henne. Han behövde ej några kyrkklockors dån för att ringa honom in; han hade sin kyrkklocka i sitt eget hjärta; helig åtrå är en bättre kallelse till gudstjänst än även det ljuvligaste klockspel.