Nya Stoeryds kyrka

v. 4-6. Höj jubel till HERREN, alla länder! Brist ut i glädjerop och lovsjung!
5 Lovsjung HERREN med harpa, med harpa och med lovsångs ljud!
6 Blås i trumpeter och horn, höj jubelrop inför konungen, HERREN!

Dessa tre verser lär oss hur vi ska prisa Herren.
4. Höj jubel till Herren, alla länder! Varje tunga måste lovsjunga, och det med den kraft, som endast hjärtats glädje kan uppväcka. Liksom man jublar för att välkomna en konung, så bör också vi jubla. Vi bör höja fröjdefulla hosiannarop. Om någonsin människor jublar av glädje, så bör det ske, då Herren kommer ibland dem i förkunnelsen om evangeliets nådetid. John Wesley sa till sina åhörare: “Sjung med kraft och lust. Akta er för att sjunga, som om ni vore halvt döda eller halvt sovande, utan upplyft er röst med frimodighet. Var nu inte mer rädda för att höja er stämma, blygs nu inte mera för att låta den höras, än tidigare då ni sjöng Satans visor.” Brist ut i glädjerop och lovsjung! Må alla slags glädjeyttringar höras, ta i anspråk all slags musik, tills det samstämmiga lovet kommer himmelen att genljuda av fröjdefullt jubel. Det är ingen fara, att vi ska bli för högljudda i upphöjandet av vår frälsnings Gud; vi måste endast se till, att sången kommer från hjärtat; annars är musiken i hans öron endast tomt larm, antingen det kommer från människostrupar, eller från orgelpipor och smattrande trumpeter. Må våra hjärtan ljudligt stämma upp vår segrande Frälsares lov, må vi av alla krafter upphöja den Herren, som övervunnit alla våra fiender och tagit vårt fängelse till fånga. Och ju mer vi älskar Jesus, desto bättre ska vi så sjunga.

Vers 5. Lovsjung HERREN med harpa. Musikalisk skicklighet bör inte vanhelgas för att höja världens ogudaktiga glädje, utan användas till att stämma de fromma till andakt. På detta sätt brukade Martin Luther prisa den Herre, han älskade så högt. Guds lov bör utföras på det bästa möjliga sätt, men dess ljuvlighet ligger förnämligast i dess anderikhet. Ångerns suckar och trons jubel, lydnadens och kärlekens harmoni är i Guds öron en sann musik och behagar honom bättre än någon orgels brus, även om den sköts av den skickligaste mänskliga mästare. Med harpa, ett mycket ljuvligt och uttrycksfullt instrument. Ordets upprepande är i hög grad poetiskt och tillkännager, att även skaldekonstens utsöktaste skönheter ingalunda är förkastliga för Guds lov. Hans dyrkan bör vara enkel, men inte simpel; om vi kan befalla över de mest upphöjda ordalag, så finns det tillfällen, då de mycket väl kan vara på sin plats. Gud, som inte förkastar en arbetares okonstlade och olärda visa, förkastar ej heller Cowpers flytande verser, eller en Miltons högstämda toner. Inte alla repetitioner är tomma repetitioner. Det får i helig sång finnas upprepningar, om de görs med smak, ger eftertryck åt meningen och bidrar att uppelda själen; till och med predikanter gör inte orätt, om de stannar vi ett ord och flera gånger upprepar det, till åhörarnas döva öron får känna dess kraft. Och med lovsångs ljus, till skillnad från vanligt tal. Vår röst har många olika modulationer; det finns en samtalston, en klagande ton, en bönfallande ton, en befallande ton och det borde hos oss alla finnas en lovsjungande ton. Människorösten gör sin bästa tjänst, då den sjunger de bästa ord i den bästa ande till den bästa av alla väsen. Kärleken och kriget bör inte undertrycka all lyrisk musik; kärleken till Gud och glädjen över Immanuels erövringar bör framlocka människors ljuvligaste sånger. Lovsjunger vi tillräckligt Herren? Kan inte luftens fåglar förebrå oss vår trumpna och otacksamma tystnad?

Vers 6. Blås i trumpeter och horn. Gud bör dyrkas högljutt och av hjärtat. Den smattrande trumpeten och skallande basunen är passande förebilder till den kraft, som bör finnas i vårt lov. Inför konungen, Herren. På kröningsdagen och då älskade regenter rider ut, jublar folket och skallar trumpeter, tills stadsmurarna genljuder. Ska vi ägna mer hänförelse åt våra jordiska furstar än åt den gudomlige kungen? Finns det inte mer någon undersåtligt trohet kvar hos den saliga och ende härskarens folk? Jehova konungen är hans namn, och ingen är honom lik; har vi inga jubelrop för honom? Om endast Jesu härskaremakt får inta våra hjärtan, så ska vi nog lägga bort vårt kallsinniga mummel, som så ofta överröstas av orgelns dån; detta har nu för tiden allt för ofta utträngt den gamla innerliga församlingssången.

- C. H. Spurgeon, Davids skattkammare

Psalm 133:1. Se, hur gott och ljuvligt det är när bröder bor endräktigt tillsammans.
2 Det är som när den dyra oljan på huvudet rinner ner i skägget, i Arons skägg, och ner över kragen på hans dräkt.
3 Det är som Hermons dagg som faller ner på Sions berg. Ty där ger HERREN befallning om välsignelse, om liv till evig tid.

Spurgeon:

“Där ger herren befallning om välsignelse, om evigt liv”, dvs. i Sion, eller, ännu bättre, på alla de ställen där broderskärleken överflödar. Där kärleken regerar, där regerar Gud. Där kärleken önskar att välsignelsen må sänka sig ned, dit kommenderar Gud sin välsignelse. Gud behöver endast befalla och det sker. Han finner ett sådant behag i att se sina barn lyckliga i gemenskapen med varandra, att han inte dröjer med att göra dem lyckliga i gemenskapen med sig själv. Han meddelar dem särskilt sin bästa välsignelse, nämligen evigt liv, ty kärlek är liv. Då vi bor tillsammans i kärlek har vi börjat med att åtnjuta evighetens salighet och denna skall inte tas ifrån oss. Låt oss älska i evighet för då skall vi leva i evighet. Det är detta som gör det kristna broderskapet så gott och ljuvligt. Det har Jehovas välsignelse över sig, och det kan därför inte vara annat än heligt “såsom den dyra oljan” och himmelskt “som Hermons dagg”.

Alla av oss brister då och då i vår iver att besöka Guds hus. Många olika bekymmer och ansvar tynger oss så att vi har svårt att på söndag fästa vår blick på Jesus. Dock var det inte så för den syndfrie Adam och så kommer det inte att vara när vi till slut blir befriade från synden som förvirrar oss. Nu måste vi kämpa; då skall vi vila.

I samma anda kommenterar Spurgeon i “Davids skattkammare” om den 84:e psalmen där den troendes inställning till gudstjänsten beskrivs:

V. 2. “Hur ljuvliga är ej dina boningar, Herre Sebaot!”

Han säger inte hur ljuvliga de vore eftersom det översteg hans förmåga. Hans uttryck visar oss att hans känslor var outsägliga. Ljuvliga för minnet, för förståndet, för hjärtat, för ögat, för hela själen är de heligas församlingar. Jorden erbjuder ingen syn som för oss är så uppfriskande, som troende människor samlade till gudstjänst. Det är betänkliga heliga [kristna] som inte finner något älskvärt i de heliga förrättningarna i Herrens hus.

V. 3. “Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jublar mot levande Gud.”

Det var efter Gud själv, som han längtade, den ende levande och sanne Guden. Hela hans varelse gick upp i hans längtan. Även det kalla, från stoftet härstammande köttet blev varmt under inverkan av den brinnande Andens glöd. Köttets böjelser är visserligen sällan riktade åt det rätta hållet, men i fråga om vilodagens heliga förrättningar kommer emellanåt vår trötta kropp till vårt efterlängtade hjärtas hjälp; ty den eftertraktar kroppslig vila lika mycket som själen eftertraktar andlig ro. Psalmisten betygade att innerligheten av hans längtan ej tillät honom att tiga; han måste ropa efter Gud han hans hus; han grät, hans suckade, han bönföll om att gå deltaga i den sköna gudstjänsten. Somliga behöver piskas till kyrkan, medan David här suckande längtar efter henne. Han behövde ej några kyrkklockors dån för att ringa honom in; han hade sin kyrkklocka i sitt eget hjärta; helig åtrå är en bättre kallelse till gudstjänst än även det ljuvligaste klockspel.

John Stevenson skrev en gång så här om frasen “Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont” i den 23:e psalmen:

“Jag vill berätta om himlen”, sa en döende far till en av sina familjemedlemmar. “Vi får nu inte längre vara tillsammans här nere. Måtte vi få mötas vid härlighetens tron såsom en enda familj i himlen!” Överväldigad av denna tanke, utropade hans älskade dotter: “Men ni ser ju inte rädd ut.” Lugnt och skönt gav han då följande svar: “Rädd, min älskling? Åh, använd inte ett sådant ord! Det kan inte finnas någon fara för en kristen, vad som än händer! Allt är väl och gott. Gud vare lov. Allt är väl, evigt väl, evigt väl!”

(Ur Davids skattkammare, av C.H. Spurgeon, första bandet, sid. 498)