Apostlagärningarna 20 Återkommande lidande
dbergmark | 29 Juli 2009 | 07:56Det finns mycket som är osäkert i det här livet. Ni kan säkert själva tänka på saker i ert liv som kommit som en överraskning. Vissa överraskningar är väldigt trevliga och gör oss glada, alltifrån små saker som när vi hittar en hundralapp i några gamla jeans, till stora saker som när någon svårt sjuk blir frisk eller när vi till synes mirakulöst övervinner ett stort bekymmer. Livet är osäkert. Framtiden är osäker. Så vad det för Paulus också. Han säger i texten idag att han är på väg till Jerusalem, men “utan att veta vad som kommer att möta mig där”. Det enda han vet är att “bojor och lidanden väntar” honom. Mycket är osäkert, men detta är säkert, han har lidit och kommer att lida för evangeliets skull. En till synes deprimerande tanke. Men det är temat i texten. Allt kan sammanfattas med ordet lidande.
I NT ser vi om och om igen att Paulus och andra insätter äldste i nystartade församlingar. I Apg. 14:23 står det: “I varje församling insatte de äldste åt dem”. Detta sker redan under Paulus första missionsresa. Detta var praxis. Det ord som används för äldste är presbyteros som vi känner igen från presbyteriansm och presbyterium. Ett annat ord används också och det ser vi i dagens text, nämligen episkopos, vilket översätts ledare i v. 28. Det betyder översyningsman och är relaterat till ordet “biskop”. Dessa två används för samma person. Jag är en biskop och jag är en äldste. Det refererar till samma ämbete. Dagens text är en av texterna som bevisar detta för oss. I v. 24 ger Paulus sitt perspektiv på livet. “Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.” Wow, vilken livsfilosofi. Paulus säger att hans liv, sedd som en isolerad händelse, är värdelös. Det som räknas är Jesus, för Jesus har skänkt honom loppet, dvs. det kristna livet, och uppgiften, dvs. att predika evangelium. Paulus säger en liknande sak i 21:23: “Jag är beredd att inte bara låta mig bindas utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namn.” Och i 2 Tim. 4:7-8: “Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst.” Mitt liv ligger i Herrens händer och han får göra vad han vill med mig. Om jag lider så lider jag för Herren och i allt detta motbevisas inte Guds kärlek till mig. Jag älskar tanken av Jesu återkomst och han skall den dagen ge mig rättfärdighetens segerkrans och evinnerligt, salig, glädje inför Guds ansikte.
Är det så du tänker? Är du optimistisk inför framtiden? Hur ser den optimismen ut? Räknar du med ett allt lättare och mer behagligt liv eller ett liv välsignad av Gud mitt i lidande?
