Nya Stoeryds kyrka

Det finns mycket som är osäkert i det här livet. Ni kan säkert själva tänka på saker i ert liv som kommit som en överraskning. Vissa överraskningar är väldigt trevliga och gör oss glada, alltifrån små saker som när vi hittar en hundralapp i några gamla jeans, till stora saker som när någon svårt sjuk blir frisk eller när vi till synes mirakulöst övervinner ett stort bekymmer. Livet är osäkert. Framtiden är osäker. Så vad det för Paulus också. Han säger i texten idag att han är på väg till Jerusalem, men “utan att veta vad som kommer att möta mig där”. Det enda han vet är att “bojor och lidanden väntar” honom. Mycket är osäkert, men detta är säkert, han har lidit och kommer att lida för evangeliets skull. En till synes deprimerande tanke. Men det är temat i texten. Allt kan sammanfattas med ordet lidande.

I NT ser vi om och om igen att Paulus och andra insätter äldste i nystartade församlingar. I Apg. 14:23 står det: “I varje församling insatte de äldste åt dem”. Detta sker redan under Paulus första missionsresa. Detta var praxis. Det ord som används för äldste är presbyteros som vi känner igen från presbyteriansm och presbyterium. Ett annat ord används också och det ser vi i dagens text, nämligen episkopos, vilket översätts ledare i v. 28. Det betyder översyningsman och är relaterat till ordet “biskop”. Dessa två används för samma person. Jag är en biskop och jag är en äldste. Det refererar till samma ämbete. Dagens text är en av texterna som bevisar detta för oss. I v. 24 ger Paulus sitt perspektiv på livet. “Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.” Wow, vilken livsfilosofi. Paulus säger att hans liv, sedd som en isolerad händelse, är värdelös. Det som räknas är Jesus, för Jesus har skänkt honom loppet, dvs. det kristna livet, och uppgiften, dvs. att predika evangelium. Paulus säger en liknande sak i 21:23: “Jag är beredd att inte bara låta mig bindas utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namn.” Och i 2 Tim. 4:7-8: “Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst.” Mitt liv ligger i Herrens händer och han får göra vad han vill med mig. Om jag lider så lider jag för Herren och i allt detta motbevisas inte Guds kärlek till mig. Jag älskar tanken av Jesu återkomst och han skall den dagen ge mig rättfärdighetens segerkrans och evinnerligt, salig, glädje inför Guds ansikte.

Är det så du tänker? Är du optimistisk inför framtiden? Hur ser den optimismen ut? Räknar du med ett allt lättare och mer behagligt liv eller ett liv välsignad av Gud mitt i lidande?

 

 Standard Podcast [30:17m]: Play Now | Play in Popup | Download

Så fort en grupp människor ska arbeta tillsammans så måste det finnas någon slags ordning annars fungerar det inte. Det vet vi är sant på arbetsplatsen och det är sant i familjen och det är också sant i Guds församling. I arbetslivet är vi fria att organisera företaget enligt landets lagar och sunt förnuft, men så är det inte i kyrkan. Det är min övertygelse att Bibeln inte är tyst i dessa frågor utan ger en generell struktur som vi skall följa. Och denna generella struktur innefattar medlemmarna i församlingen, äldstebröderna och diakonerna.

Att delegera arbetsuppgifter kan vara väldigt kostsamt och särskilt när vi vet att vi skulle kunna göra det bättre. Men det är just en arbetsuppdelning som vi ser här i texten. Den blev smärtsamt nödvändigt att delegera. Apostlarna är inte negativa mot att tjäna. De försöker inte smita undan, utan de har sina arbetsuppgifter klart inför ögonen. “det är inte bra att vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden”. De skall framhålla livets ord till människor. Visst kunde de själva ha kavlat upp ärmarna och gjort tjänst vid borden, men det skulle inte ha ärat Gud. Vi ska, sa de i vers 4, “ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst”.

En äldstes uppgift är att ägna sig åt ordets tjänst. De gör också mycket annat, som att organisera kyrkan och styra den flock de anförtrotts, men det absolut viktigaste är Guds ord. Och vi skall inte begränsa detta till vad jag gör just nu, dvs. predika ordet i gudstjänsten, utan förstå att äldste också är kallade till att delge Guds ord i alla möjliga sammanhang. T ex när de besöker och talar med församlingsmedlemmar. De skall alltid vara redo att ge flocken det allra viktigaste, vilket är löftena; Guds heliga löften om evigt liv i Jesus.

Så här säger Spurgeon om vår bestående ställning inför Gud:

Gud är densamme för alltid. Vi kristna känner inte till någon förändring gentemot Gud. Vi må vara rika idag och fattiga imorgon; vi må vara sjuka idag och friska imorgon; vi må vara glada idag och förtvivlade imorgon - men vår relation med Gud förändras inte. Om han älskade mig igår, så älskar han mig idag.

 

 Apg 6 - Evangeliet i fara [28:45m]: Play Now | Play in Popup | Download

Vem är Guds hus till för? Är det till för oss, oss människor? Eller är det inte Guds hus? Är det inte till för hans skull? Tänkt dig att Gud skulle ge dig en uppgift. Tänk om han skulle säga, “Om sex månader kommer jag till jorden, till Tranås och jag vill ha ett hus. Jag vill att du ska bygga ett hus åt mig där jag kan bo.” Min fråga är, hur skulle du bygga det huset? Hur skulle det se ut? Var skulle du placera det?

Visst stimulerar den frågan många tankar? Det ger upphov till en mängd frågor. Kan Gud bo i ett hus på jorden? Är hus, fysiska byggnader, viktiga för Gud? Jag tror att texten som vi läst ger ett par förvånande svar som är relevanta för oss idag. Vi tänker just nu mycket på byggnader, på fysiska lokaler. Det gjorde David också. Han hade en dröm, en önskan. David hade ett stort hjärta för Gud och ville förhärliga Gud på bästa sätt. Och hans förslag är att bygga ett hus åt Gud.

Med allt detta är det som att Gud vill ha sagt: Jag bygger nu ett hus åt dig. Han har hållit på länge med detta projekt och kommer att fortsätta med det. DET är vad som är viktigt här. Guds husbygge är människor som han erövrar med nåd och kallar till olika uppgifter leder till att Guds församling byggs upp. Det är vad vers 11 betyder: “Nu förkunnar HERREN för dig att HERREN skall bygga ett hus åt dig.”

 

 2 Sam 7:1-16 Ett hus som Gud bygger [29:09m]: Play Now | Play in Popup | Download

Så här skriver Spurgeon när han kommenterar över Psalm 133 som handlar om andlig enhet:

“Vad angår bröder i anden, så bör de bo tillsammans i kyrklig gemenskap och i denna gemenskap är huvudsaken enighet. Vi kan klara oss utan likformighet om vi äger enighet; enhet i fråga om mål och ande. Detta måste vi ha, annars kommer våra sammankomster snarare att vara stridsmöten än Kristi församlingsmöten. Ju innerligare enheten är, desto bättre, ty desto mer av vad som är gott och ljuvligt skall det finnas ibland oss. Eftersom vi är ofullkomliga varelser kan det inte annat vara än att något av vad som är ont och obehagligt måste tränga sig in. Men detta skall snart få sin motvikt och bli utrensat genom de frommas verkliga kärlek, där den i sanning finns. Kristen enighet är god i sig själv, god för oss själva, god för våra bröder, god för omvända, god för världen utanför. Och den är också i sanning ljuvlig. Ty ett älskande hjärta måste vara ljuvligt och meddela sin ljuvlighet åt de liktänkande, med vilka det sammansluter sig. En församling som i åratal varit förenad i ett allvarligt strävande att tjäna Herren är en källa av godhet och fröjd för all dem som bor i dess närhet.

Vilket annorlunda perspektiv! David Dickson var en äldste i den Skotska fria kyrkan under 1800-talet och skrev en bok angående äldsteämbetet (”The Elder and His Work”). Här är ett utdrag där han beskriver sin plan att besöka familjer på Herrens dag:

For several years I have adopted a plan in which I have had much comfort and satisfaction… The plan I refer to is spending an hour every Sabbath evening with one family in my district… It is the best time for the elder, for the rest and priviligies of the Sabbath have put his heart in tune for such employment. And it is best for the family; they are all at home, disengaged, expecting us, and not likely to be disturbed. How good and pleasant it is thus to go in upon a family at their quiet fireside on a Sabbath evening, the family Bible on the table ready for us, the whole reminding us of that family religion that once made Scotland great and good, and that, if continued and renewed, would make her still a joy and blessing to the whole earth! The family - how much of a nation’s happiness and prosperity depends on that institution as a nursery, a school, a sanctuary, a little church, and an emblem of the great family - “the whole family” (Epg. 3:15), part of which is in heaven, and part still on earth!

VIlken annorlunda syn på:

1. Herrens dag. En vilodag helgad av Herren för vår uppbyggelse i den kristna tron.

2. Äldsteämbetet. En herdetjänst för att uppmuntra kyrkans medlemmar i deras kristna vandring.

3. Familjen. En hel nations välsignelse. Familjens andliga tillstånd avgör framtiden för både kyrka och samhälle.

Har kyrkan i vårt land förlorat dessa Bibliska principer?

Psalm 133:1. Se, hur gott och ljuvligt det är när bröder bor endräktigt tillsammans.
2 Det är som när den dyra oljan på huvudet rinner ner i skägget, i Arons skägg, och ner över kragen på hans dräkt.
3 Det är som Hermons dagg som faller ner på Sions berg. Ty där ger HERREN befallning om välsignelse, om liv till evig tid.

Spurgeon:

“Där ger herren befallning om välsignelse, om evigt liv”, dvs. i Sion, eller, ännu bättre, på alla de ställen där broderskärleken överflödar. Där kärleken regerar, där regerar Gud. Där kärleken önskar att välsignelsen må sänka sig ned, dit kommenderar Gud sin välsignelse. Gud behöver endast befalla och det sker. Han finner ett sådant behag i att se sina barn lyckliga i gemenskapen med varandra, att han inte dröjer med att göra dem lyckliga i gemenskapen med sig själv. Han meddelar dem särskilt sin bästa välsignelse, nämligen evigt liv, ty kärlek är liv. Då vi bor tillsammans i kärlek har vi börjat med att åtnjuta evighetens salighet och denna skall inte tas ifrån oss. Låt oss älska i evighet för då skall vi leva i evighet. Det är detta som gör det kristna broderskapet så gott och ljuvligt. Det har Jehovas välsignelse över sig, och det kan därför inte vara annat än heligt “såsom den dyra oljan” och himmelskt “som Hermons dagg”.

Alla av oss brister då och då i vår iver att besöka Guds hus. Många olika bekymmer och ansvar tynger oss så att vi har svårt att på söndag fästa vår blick på Jesus. Dock var det inte så för den syndfrie Adam och så kommer det inte att vara när vi till slut blir befriade från synden som förvirrar oss. Nu måste vi kämpa; då skall vi vila.

I samma anda kommenterar Spurgeon i “Davids skattkammare” om den 84:e psalmen där den troendes inställning till gudstjänsten beskrivs:

V. 2. “Hur ljuvliga är ej dina boningar, Herre Sebaot!”

Han säger inte hur ljuvliga de vore eftersom det översteg hans förmåga. Hans uttryck visar oss att hans känslor var outsägliga. Ljuvliga för minnet, för förståndet, för hjärtat, för ögat, för hela själen är de heligas församlingar. Jorden erbjuder ingen syn som för oss är så uppfriskande, som troende människor samlade till gudstjänst. Det är betänkliga heliga [kristna] som inte finner något älskvärt i de heliga förrättningarna i Herrens hus.

V. 3. “Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jublar mot levande Gud.”

Det var efter Gud själv, som han längtade, den ende levande och sanne Guden. Hela hans varelse gick upp i hans längtan. Även det kalla, från stoftet härstammande köttet blev varmt under inverkan av den brinnande Andens glöd. Köttets böjelser är visserligen sällan riktade åt det rätta hållet, men i fråga om vilodagens heliga förrättningar kommer emellanåt vår trötta kropp till vårt efterlängtade hjärtas hjälp; ty den eftertraktar kroppslig vila lika mycket som själen eftertraktar andlig ro. Psalmisten betygade att innerligheten av hans längtan ej tillät honom att tiga; han måste ropa efter Gud han hans hus; han grät, hans suckade, han bönföll om att gå deltaga i den sköna gudstjänsten. Somliga behöver piskas till kyrkan, medan David här suckande längtar efter henne. Han behövde ej några kyrkklockors dån för att ringa honom in; han hade sin kyrkklocka i sitt eget hjärta; helig åtrå är en bättre kallelse till gudstjänst än även det ljuvligaste klockspel.

Varför finns kyrkan? Är det bara för min egen skull? I senaste upplagan av Modern Reformation skriver Jonathan Leeman:

”Det kristna livet måste levas genom den lokala kyrkan eftersom det är vad Kristus har gjort oss till – medlemmar av hans kropp. Att hävda att jag tillhör den världsvida kyrkan utan att tillhöra en lokal kyrka är lika med att hävda att jag har tilldelats Kristi rättfärdighet utan att söka ikläda sig den rättfärdigheten genom att lyda honom… Vi har kallats till att underordna oss den lokala kyrkans auktoritet och disciplin eftersom vi har underordnat oss Kristi auktoritet och disciplin (Matt. 18:15-20; 1 Kor. 5; Heb. 13:17). Ja, den som säger att kristna borde tillhöra en lokal kyrka endast för att det är fördelaktigt för att leva det kristna livet missar poängen att kyrkans kropp nu är en väsentlig del av den kristnes identitet. En adopterad son deltar inte vid familjemåltiderna med sina nya bröder och systrar endast för att det är gynnsamt, utan för att det är vad han är – en familjemedlem.”*

När en person i familjen inte infinner sig vid en måltid så är han eller hon saknad. Det märks när en arbetskamrat utan ursäkt är borta från jobbet. Dock är inte en autonom kristen (utan församlingstillhörighet) saknad. Han är redan avskuren från kroppen. Eller för att citera Jesus: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.” Utan kopplingen till vinstocken och de andra grenarna är en kristen utan lokalt medlemskap en självmotsägelse och farligt ute. Vi motsäger vår identitet som är att vara en del av kroppen och vi kan inte bära rik frukt. ”Men det finns ingen bra kyrka där jag bor!” Verkligen? Predikar den nådens evangelium? Inte? Då kanske det är dags att tänka på flytt. Hur prioriterar dagens kristna egentligen? Det är väl värt att tänka igenom vårt kyrkliga engagemang utifrån Bibelns undervisning. Vi kan inte förvänta oss att vi kan ära Gud och delta i missionsbefallningen om vi inte ansluter oss till Kristi egen strategi: tillväxt genom församlingen.

*Modern Reformation: “No Church, No Problem?” July/August Vol. 17 No. 4 2008 sid. 27-31

Vem behöver kyrkan? Så rubriceras senaste upplagan av “The White Horse Inn” som är ett veckoligt radioprogram rörande teologi och aktuella ämnen för kristna. Vem behöver kyrkan i denna tidsålder av Internet och Ipod? Den frågan måste besvaras eftersom kristna frestas att byta ut kyrkans fysiska gemenskap mot en virtuell gemenskap. George Barna, författare till boken Pagan Christianity: Exploring Roots of Our Church Practices, skriver på ett ställe:

“In just a few years we will see that millions of Christians will not travel physically to a church, but will instead roam the internet in search of meaningful spiritual experiences. After all, the heart of Jesus’ ministry was the development of people’s character. If we rise to the challenge, America will witness a moral resurgence, new leadership, and the Christian message will regain respect again in our culture. Intimate worship does not require a worship service, just a personal commitment to the Bible and prayer and discipleship.”

Dessa tankar är ganska vanliga bland kristna. Dock är de utan bibliskt stöd och kommer i det långa loppet leda till att Guds idé för sitt folk ersätts med ett människoproducerat substitut. Navelsträngen till vår frälsare skärs av när nådemedlen nedvärderas på detta sätt. Kanalen som Gud erbjuder oss till närmare gemenskap med honom är ord, sakrament och bön. En person i radioprogrammet sa detta på ett väldigt bra sätt:

“I have looked at every port on my computer and I cannot find a wine port.”
“Jag har undersökt alla mina datorportar och jag kan inte hitta en vinport.”
Guds nåd i samband med att vi äter och dricker i tro ges endast i den offentliga gudstjänsten, där Gud lovat att möta oss med sin speciella närvaro. För vidare lyssning och läsning se:
Who needs church?
Recovering the Keys of the Kingdom in an Age of Equipped Saints