Preliminär översättning av Sebastian Rehnman

Kapitel I.

Den heliga skrift

I. Även om naturens ljus och skapelsens och försynens verk så pass visar Guds godhet, vishet och kraft, att människor står utan ursäkt;^a är de inte tillräckliga för att meddela den kunskap om Gud och om hans vilja som är nödvändig till frälsning.^b Därför behagade det Herren, åtskilliga gånger och på olika sätt, att uppenbara sig själv och kungöra denna sin vilja för sin kyrka;^c och därefter, för att bättre bevara och sprida sanningen samt för att säkrare befästa och stärka kyrkan gentemot köttets fördärv, Satans och världens illvilja, att helt låta densamma nedtecknas:^d vilket gör den heliga Skrift högst nödvändig;^e de tidigare sätt på vilka Gud uppenbarade sin vilja till sitt folk har nu upphört.^f

^a Rom. 2:14, 15; Rom. 1:19, 20; Ps. 19:2-4; Rom. 1:32 med Rom. 2:1. ^b 1 Kor. 1:21; 1 Kor. 2:13, 14. ^c Heb. 1:1. ^d Ords. 22:19-21; Luk. 1:3, 4: Rom. 15:4; Matt. 4:4, 7, 10; Jes. 8:19, 20. ^e 2 Tim. 3:15; 2 Pet. 1:19. ^f Heb. 1: 1,2.

II. Under namnet Den heliga skrift, eller Guds skrivna ord, ryms nu alla Gamla- och Nya testamentets böcker; vilka är dessa:

Gamla testamentet. Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Josua, Domarboken, Rut, Första Samuelsboken, Andra Samuelsboken, Första Kungaboken, Andra Kungaboken, Första Krönikeboken, Andra Krönikeboken, Esra, Nehemja, Ester, Job, Psaltaren, Ordspråksboken, Predikaren, Höga Visan, Jesaja, Jeremia, Klagovisorna, Hesekiel, Daniel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, och Malaki.

Nya testamentet. Matteusevangeliet, Markusevangeliet, Lukasevangeliet, Johannesevangeliet, Apostlagärningarna, Romarbrevet, Första Korinterbrevet, Andra Korinterbrevet, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet, Första Tessalonikerbrevet, Andra Tessalonikerbrevet, Första Timoteusbrevet, Andra Timoteusbrevet, Titusbrevet, Filemonbrevet, Hebréerbrevet, Jakobs brev, Första Petrusbrevet, Andra Petrusbrevet, Första Johannesbrevet, Andra Johannesbrevet, Tredje Johannesbrevet, Judas brev, Uppenbarelseboken.

Alla dessa är av Guds inspiration, till att vara regeln för lära och liv.^a

^a Luk. 16:20, 31; Ef. 2:20; Upp. 22:18, 19; 2 Tim. 3:16.

III. De böcker som vanligtvis kallas Apokryferna, varande ej av gudomlig inspiration, hör inte till skriftens kanon; och därför äger de ingen auktoritet i Guds kyrka, ej heller skall de vare sig gillas eller användas på något annat sätt än andra mänskliga skrifter.^a

^a Luk. 24:27, 44; Rom. 3:2; 2 Pet. 1:21.

IV. Den heliga skrifts auktoritet, för vilken den bör tros och lydas, är inte beroende av någon människas eller kyrkas vittnesbörd; utan helt på Gud (som är sanningen själv) dess författare: och därför skall den mottagas, emedan den är Guds Ord.^a

^a 2 Pet. 1:19, 21; 2 Tim. 3:16; 1 Joh. 5:9; 1 Tess. 2:13.

V. Guds kyrkas vittnesbörd kan föranleda och förmå oss till en hög och vördnadsfull syn på skriften.^a Likaså utgör det himmelska innehållet, lärans verkan, det upphöjda uttryckssättet, alla delarnas samstämmighet, helhetens ändamål (vilket är att ge Gud all ära), det fulla utpekandet av människans enda väg till frälsning, samt dess många andra ojämförliga förträffligheter och odelade fullkomlighet, skäl genom vilka den rikligt bevisar sig själv vara Guds Ord: dock oaktat detta, kommer vår fulla övertygelse och visshet om dess ofelbara sanning och gudomliga auktoritet ifrån den helige Andes inre verk vittnande genom och med ordet i våra hjärtan.^b

^a 1 Tim. 3:15. ^b 1 Joh. 2:20, 27; Joh. 16:13, 14; 1 Kor. 2:10-13; Jes. 59:21.

VI. Hela Guds rådslut angående allt nödvändigt för hans egen ära, människans frälsning, tro och liv, är antingen uttryckligen nedtecknat i skriften eller kan med god och nödvändig följd härledas från Skriften: till vilket aldrig något får tilläggas, vare sig genom ny uppenbarelse från Anden eller människors traditioner.^a Inte desto mindre erkänner vi att Guds Andes inre upplysning är nödvändig för frälsande förståelse av sådana ting som är uppenbarade i ordet;^b och att det finns vissa omständigheter kring gudstjänst och kyrkostyre, gemensamma för mänskliga handlingar och samhällen, vilka skall inrättas efter naturens ljus och kristen klokhet, i enlighet med ordets allmänna regler vilka alltid skall iakttagas.^c

^a 2 Tim. 3:15-17; Gal. 1:8, 9; 2 Tess. 2:2. ^b Joh. 6:45; 1 Kor. 2:9-12. ^c 1 Kor. 11:13, 14; 1 Kor. 14:26, 40.

VII. Alla ting i skriften är inte lika klara i sig själva, ej heller lika klara för alla;^a dock är de ting som är nödvändiga att veta, tro och iakttaga för frälsning, så klart framlagda och förklarade på ett eller annat ställe i skriften, att inte bara de lärda utan också de olärda kan, med det rätta bruket av de inrättade medlen, förvärva tillräckligt förstånd av dem.^b

^a 2 Pet. 3:16. ^b Ps. 119:105, 130.

VIII. Gamla testamentet på hebreiska (vilket var Guds folks modersmål förr) och Nya testamentet på grekiska (vilket var vid tiden för dess nedskrivande det mest allmänt kända språket i världen) är omedelbart inspirerade av Gud, och har genom hans särskilda försorg och försyn under alla tider bevarats rena, varför de är äkta;^a så att i alla religiösa stridigheter skall kyrkan ytterst åberopa dem.^b Men eftersom dessa grundspråk inte är kända för hela Guds folk, vilket har rätt till och del i Skrifterna, samt är ålagt att med gudsfruktan läsa och söka dem;^c skall de översättas till varje lands folkspråk till vilket de kommer,^d så att Guds ord boende rikligt hos alla, de må tjäna honom på ett behagligt sätt^e och, genom uthållighet och skrifternas tröst, må ha hopp.^f

^a Matt. 5:18. ^b Jes. 8:20; Apg. 15:15; Joh. 5:39, 46. ^c Joh. 5:39. ^d 1 Kor. 14:6, 9,11 ,12, 24, 27, 28. ^e Kol. 3:16. ^f Rom. 15:4.

IX. Den ofelbara tolkningsregeln för skriften är skriften själv: och därför, när det uppstår en fråga om den sanna och fulla betydelsen av ett skriftställe (vilken inte är mångfaldig, utan en) måste denna sökas och läras från andra ställen som talar desto tydligare.^a

^a 2 Pet. 1:20, 21; Apg. 15:15, 16.

X. Den högsta domaren genom vilken alla religiösa stridigheter skall avgöras, och alla konciliebeslut, äldre författares åsikter, människors läror, och enskilda andar skall prövas; och i vilkens utlåtande vi skall vila; kan inte vara någon annan än den helige Ande talande i Skriften.^a

^a Matt. 22:29, 31; Ef. 2:20 med Apg. 28:25.

Kapitel II.

Om Gud och om den heliga Treenigheten

I. Det finns blott en enda,^a sann och levande Gud:b som är oändlig till sitt väsen och fullkomlighet,^c alltigenom ande,^d osynlig,^e utan kropp, delar,^f eller sinnesrörelser,^g oföränderlig,^h omätlig,ⁱ evig,^j ofattbar,^k allsmäktig,^l allvis,^m allhelig,ⁿ helt fri,^o helt obetingad,^p verkande allting för sin egen ära^q enligt sitt eget rådsluts oföränderliga och rättvisaste vilja;^r helt kärleksfull,^s nådig, barmhärtig och tålmodig, överflödande i godhet och sanning, förlåtande missgärning, överträdelse och synd;^t belönande dem som flitigt söker honom;^u och därjämte, helt rättvis och fruktansvärd i sina domar,^v hatande all synd,^w och som ingalunda låter frikänna den skyldige.^x

a 5 Mos. 6:4; 1 Kor. 8:4,6. ^b 1 Tess. 1:9; Jes. 10:10. c Job. 11:7-9; 26:14. d Joh. 4:24. e 1 Tim. 1:17. ^f 5 Mos. 4:15,16; Joh. 4:24 med Luk. 24:39.^g Apg. 14:11,15.^h Jak. 1:17; Mal. 3:6. ⁱ 1 Kung. 8:27; Jer. 23:23,24. ^j Ps. 90:2; 1 Tim. 1:17. ^k Ps. 145:3. ^l 1 Mos. 17:1; Upp. 4:8. ^m Rom. 16:27. ⁿ Jes. 6:3; Upp. 4:8. ^o Ps. 115:3. ^p 2 Mos. 3:14. ^q Ord. 16:4; Rom. 11:36. ^r Ef. 1:11. ^s 1 Joh. 4:8,16. ^t 2 Mos. 34:6,7. ^u Heb. 11:6. ^v Neh. 9:32,33. ^w Ps. 5:6,7. ^x Nah. 1:2,3; 2 Mos. 34:7.

II. Gud har allt liv,^a härlighet,^b godhet,^c lycka^d i och av sig själv; samt är ensam i och för sig själv all-tillräcklig, ej beroende av någon varelse han skapat,^e härleder ingen ära från dem,^f utan visar endast sin egen ära i, genom, för och över dem: han är den enda källan till allt varande, från vilken, genom vilken och till vilken allting är;^g och har helt suveränt välde över dem, till att göra genom dem, för dem eller över dem, vad som än behagar honom själv.^h Inför hans åsyn är allt blottlagt och uppenbart;ⁱ hans kunskap är oändlig, ofelbar och oberoende av skapelsen,^j så att ingenting är tillfälligt eller ovisst för honom.^k Han är allhelig i alla sina rådslut, gärningar och bud.^l Alla änglar och människor är skyldiga att ge honom vilkensomhelst tillbedjan, tjänst och lydnad det behagar honom att erfordra av dem.^m

^a Joh. 5:26. ^b Apg. 7:2. ^c 119:68. ^d 1 Tim. 6:15; Rom. 9:5. ^e Apg. 17:24-25.^f Job 22:2,3. ^g Rom. 11:36. ^h Upp. 4:11; 1 Tim. 6:15; Dan. 4:25,35. ⁱ Heb. 4:13. ^j Rom. 11:33,34; Ps. 147:5. ^k Apg. 15:18; Hes. 11:5. ^l Ps. 145:17; Rom. 7:12. ^m Upp. 5:12-14.

III. I gudomens enhet finns det tre personer, av samma väsen, kraft och evighet: Gud Fadern, Gud Sonen, och Gud den helige Ande.^a Fadern är inte av någon, vare sig född eller utgående; Sonen är evigt född av Fadern; ^b den helige Ande utgår evigt från Fadern och Sonen.^c

^a 1 Joh. 5:7; Matt. 3:16,17; 28:19; 2 Kor. 13:14. ^b Joh. 1:14,18. ^c Joh. 15:26; Gal. 4:6.

Kapitel III.

Om Guds rådslut

I. Gud inrättade från all evighet, genom sin egen viljas visaste och heligaste rådslut, fritt och oföränderligt vadhelst som sker;^a dock så, att Gud varken därigenom är syndens upphov,^b eller att våld brukas på någon varelses vilja, eller att sekundärorsakernas frihet eller tillfällighet borttages, utan stadfästs desto mer.^c

^a Ef. 1:11; Rom. 11:33; Heb. 6:17; Rom. 9:15,18. ^b Jak. 1:13,17; 1 Joh. 1:5. ^c Apg. 2:23; Matt. 17:12; Apg. 4: 27,28; Joh. 19:11; Ord. 16:33.

II. Även om Gud vet vadhelst som må eller kan komma att ske under alla bilagda villkor,^a har han dock inte beslutat någonting på grund av att han förutsåg det som framtida, eller som det vilket skulle kunna ske under sådana villkor.^b

^a Apg. 15:18; 1 Sam. 23:11,12; Matt. 11:21,23. ^b Rom. 9:11,13,16,18.

III. Genom Guds rådslut, för att visa hans härlighet, är vissa människor och änglar^a förutbestämda till evigt liv, medan andra förordnats till evig död.^b

^a 1 Tim. 5:21; Matt. 25:41. ^b Rom .9:22,23; Ef. 1:5,6; Ord. 16:4.

IV. De änglar och människor, sålunda förutbestämda och förordnade, är enskilt och oföränderligt valda, och deras antal är så visst och bestämt, att det vare sig kan utökas eller förminskas.^a

^a 2 Tim. 2:19; Joh. 13:18.

V. De av människosläktet som förutbestämts till liv, utvalde Gud, före världens grundläggning, enligt hans eviga och oföränderliga syfte, och viljas fördolda rådslut och välbehag, i Kristus, till evig härlighet,^a blott av fri nåd och kärlek, utan något förutseende av tro, goda gärningar, eller ståndaktighet i någon av dem, ej heller av någonting annat i varelsen, som villkor eller orsaker föranledande honom därtill:^b och allt till pris av hans härliga nåd.^c

^a Ef. 1:4,9,11; Rom. 8:30; 2 Tim. 1:9; 1 Tess. 5:9. ^b Rom. 9:11,13,16; Ef. 1:4,9. Ef. 1:6,12.

VI. Såsom Gud har bestämt de utvalda till härlighet, så har han, genom sin viljas eviga och helt fria syfte, förordnat alla medlen därtill.^a Varför de som är utvalda, fallna i Adam, blir återlösta av Kristus,^b verksamt kallade till tro på Kristus genom hans Ande i rätt tid, rättfärdiggjorda, upptagna till barn, helgade,^c och bevarade med makt kraft genom tro till frälsning.^d Ej heller blir några andra återlösta av Kristus, verksamt kallade, rättfärdiggjorda, upptagna till barn, helgade och frälsta, än de utvalda.^e

^a 1 Pet. 1:2; Ef. 1:4,5; Ef. 2:10; 2 Tess. 2:13. ^b 1 Tess. 5:9,10; Tit. 2:14. ^c Rom. 8:30; Ef. 1:5; 2 Tess. 2:13. ^d 1 Pet. 1:5. ^e Joh. 17:9; Rom. 8:28 t.o.m. slutet; Joh. 6:64,65; Joh. 10:26; Joh. 8:47; 1 Joh. 2:19.

VII. Resten av människosläktet behagade det Gud, enligt hans egen viljas outrannsakliga råd, genom vilket han utsträcker eller undanhåller barmhärtighet som det behagar honom, till hans överhöga makts ära över hans varelser, att förbigå; och att uppställa dem till vanära och vrede för deras synder, till hans härliga rättvisas lov.^a

^a Matt. 11:25,26; Rom. 9:17,18,21,22; 2 Tim. 2:19,20; Jud. v. 4; 1 Pet. 2:8.

VIII. Läran om förutbestämmelsens djupa hemlighet skall behandlas med särskild klokhet och omsorg,^a så att människor som ger akt på Guds uppenbarade vilja i hans ord och visar lydnad därtill, må, från deras verksamma kallelses visshet, vara försäkrade om deras eviga utkorelse.^b Så skall denna lära tjäna till lovprisning, vördnad och förundran inför Gud,^c samt ödmjukhet, flit och överflödande tröstf åt alla dem som uppriktigt lyder evangeliet.^d

^a Rom. 9:20; Rom. 11:33; 5 Mos. 29:29. ^b 2 Pet. 1:10. ^c Ef. 1:6; Rom. 11:33. ^d Rom. 11:5,6,20; 2 Pet. 1:10; Rom. 8:33; Luk. 10:20.

Kapitel IV.

Om skapelsen

I. Det behagade Gud Fadern, Sonen och den helige Ande,a till uppenbarelse av sin eviga makts, vishets och godhets härlighet,b i begynnelsen att skapa, eller göra ur intet, världen och allting i den, såväl synligt som osynligt, i en tidsrymd av sex dagar; och allt mycket gott.^c

a Heb. 1:2; Joh. 1:2,3; 1 Mos. 1:2; Job. 26:13; Job 33:4. b Rom. 1:20; Jer. 10:12; Ps. 104:24; Ps. 33:5,6. c 1 Mos. 1 hela kapitlet; Heb. 11:3; Kol. 1:16; Apg. 17:24.

II. När Gud hade gjort alla andra varelser, skapade han människan, som man och kvinna,a med förnuftiga och odödliga själar,^b begåvade med kunskap, rättfärdighet, och sann helighet, till sin egen avbild;^c havande Guds lag skriven i deras hjärtan^d och makt att uppfylla den:^e och ändock, med möjlighet att överträda, utlämnade till deras egen viljas frihet, vilken var underställd förändring.^f Förutom lagen skriven i deras hjärtan, erhöll de ett bud att inte äta av trädet med kunskapen om gott och ont, vilket så länge de höll, de var lyckliga i sin gemenskap med Gud^g och härskade över djuren.^h

a 1 Mos. 1:27. ^b 1 Mos. 2:7 med Pred. 12:7 och Luk. 23:43 och Matt. 10:28. ^c 1 Mos. 1:26; Kol. 3:10; Ef. 4:24. ^d Rom. 2:14,15. ^e Pred. 7:29. ^f 1 Mos. 3:6; Pred. 7:29. ^g 1 Mos. 2:17; 1 Mos. 3:8-11,23. ^h 1 Mos. 1:26,28

Kapitel V.

Om Guds försyn

I. Gud alltings store Skapare uppehåller,^a styr, råder och regerar alla varelser, handlingar, och ting,^b från det största till det minsta,c genom sin allra visaste och heligaste försyn,d enligt hans ofelbara förutvetande,e och hans egen viljas fria och oföränderliga rådslut,^f till pris av hans vishets, makts, rättvisas, godhets och barmhärtighets härlighet.^g

a Heb. 1:3. ^b Dan. 4:34,35; Ps. 135:6; Apg. 17:25,26,28; Job. 38 t.o.m. 41 hela kapitlen. c Matt. 10:29-31. d Ord. 15:3; Ps. 104:24; Ps. 145:17. ^e Apg. 15:18; Ps. 94:8-11. f Ef. 1:11; Ps. 33:10,11. ^g Jes. 63:14; Ef. 3:10; Rom. 9:17; 1 Mos. 45:7; Ps. 145:7.

II. Även om, med avseende på Guds förutvetande och rådslut, primärorsaken, alla ting kommer till stånd oföränderligt och ofelbart:^a dock, genom samma försyn, ordnar han dem att utfalla, enligt sekundärorsakernas natur, antingen nödvändigt, fritt eller tillfälligt.b

a Apg. 2:23. b 1 Mos. 8:22; Jer. 31:35; 2 Mos. 21:13 med 5 Mos. 19:5; 1 Kung. 22:28,34; Jes. 10:6,7.

III. Gud använder medel i sin inrättade försyn,a men han är fri att verka utan,b ovan,c och emot dem efter sitt behag.^d

a Apg. 27:31,44; Jes. 55:10,11; Hos. 2:21,22. b Hos. 1:7; Matt. 4:4; Job 34:20. c Rom. 4:19-21. d 2 Kung. 6:6; Dan. 3:27.

IV. Guds allsmäktiga kraft, outrannsakliga vishet och oändliga godhet visar sig ända därhän i hans försyn, att den utsträcker sig såväl till det första fallet som till alla andra änglars och människors synder;a och detta inte genom en bar tillåtelse,^b utan en sådan som är förenad med den allra visaste och kraftfullaste avgränsningen,^c och annorledes ordnar och styr dem, till en mångfaldig förvaltning, till hans egna heliga syften;^d dock så, att deras syndfullhet endast härrör från varelsen och inte från Gud, som, varande alltigenom helig och rättfärdig, vare sig är eller kan vara, den som ger upphov till eller gillar synden.^e

a Rom. 11:32-34; 2 Sam. 24:1 med 1 Krön. 21:1; 1 Kung. 22:22,23; 1 Krön. 10:4,13,14; 2 Sam. 16:10; Apg. 2:23; Apg. 4:27,28. b Apg. 14:16; ^c Ps. 76:11; 2 Kung. 19:28. ^d 1 Mos. 1:20; Jes. 10:6,7,12. ^e Jak. 1:13,14,17; 1 Joh. 2:16; Ps. 50:21.

V. Den allra visaste, rättfärdigaste och nåderike Guden lämnar ofta sina egna barn för en tid till en mängd frestelser och deras egna hjärtans fördärv, för att tukta dem för deras tidigare synder, eller för att visa dem deras fördärvs fördolda styrka och hjärtas bedräglighet, så att de må ödmjukas;^a och, för att väcka dem till ett närmare och fastare beroende av honom till deras stöd, och för att göra dem mer vaksamma inför alla framtida tillfällen till synd, och för åtskilliga andra rätta och heliga syften.^b

a 2 Krön. 32:25,26,31; 2 Sam. 24:1. ^b 2 Kor. 12:7-9; Ps. 73 hela kapitlet; Ps. 77:1-13; Mark. 14:66 till slutet, med Joh. 21:15-17.

VI. Vad gäller de onda och ogudaktiga människor som Gud, såsom en rättfärdig domare, förblindar och förhärdar för deras tidigare synder,a från dem undanhåller han inte bara sin nåd, genom vilken de skulle ha kunnat bli upplysta till deras förstånd och vidrörts i deras hjärtan,b utan tar också ibland bort de gåvor som de hade,c och utsätter dem för sådana objekt som deras fördärv ger anledning till synd;d och, tillika, lämnar dem till deras egna lustar, världens frestelser och Satans makt:e genom vilka det sker att de förhärdar sig själva, ävensom med sådana medel som Gud använder för bevekande av andra.f

a Rom. 1:24,26,28; Rom. 11:7-8. b 5 Mos. 29:4. c Matt. 13:12; Matt. 25:29. d 5 Mos. 2:30; 2 Kung. 8:12,13; e Ps. 81:12,13; 2 Tess. 2:10-12. f 2 Mos. 7:3 med 2 Mos. 8:15,32; 2 Kor. 2:15,16; Jes. 8:14; 1 Pet. 2:7,8; Jes. 6:9,10 med Apg. 28:26,27.

VII. Såsom Guds försyn i allmänhet når alla varelser, så ombesörjer den hans kyrka på ett särskilt sätt och styr allting för dess bästa.a

a 1 Tim. 4:10; Amos 9:8-9; Rom. 8:28; Jes. 43:3-5, 14.

Kapitel VI.

Om människans fall, om synden och om densammas straff

I. Våra första föräldrar, bedragna av Satans list och frestelse, syndade genom att äta den förbjudna frukten.a Denna deras synd behagade det Gud, enligt hans visa och heliga råd, att tillåta, emedan han avsett att inrätta den för sin egen ära.b

^a 1 Mos. 3:13; 2 Kor. 11:3. ^b Rom. 11:32.

II. Genom denna synd föll de från deras ursprungliga rättfärdighet och gemenskap med Gud,a och blev så döda i synd^b och helt besudlade till alla själens och kroppens förmågor och delar.^c

a 1 Mos. 3:6-8; Pred. 7:29; Rom. 3:23. ^b 1 Mos. 2:17; Ef. 2:1. ^c Tit. 1:15; 1 Mos. 6:5; Jer. 17:9; Rom. 3:10-19.

III. Emedan de var hela människosläktets rot, tillräknades skulden för denna synd,^a och samma död i synd och fördärvade natur bibringades till hela deras avkomma härstammande från dem genom den inrättade fortplantningen.^b

^a 1 Mos. 1:27,28 och 1 Mos. 2:16,17 och Apg. 17:26 med Rom. 5:12,15-19 och 1 Kor. 15:21,22,49. ^b Ps. 51:7; 1 Mos. 5:3; Job 14:4; Job 15:14.

IV. Från detta ursprungliga fördärv, genom vilket vi är helt odugliga, vanmäktiga och motsatta till allt gott,a och helt benägna till allt ontb, utgår alla faktiska synder.c

^a Rom. 5:6; Rom. 8:7; Rom. 7:18; Kol. 1:21. ^b 1 Mos. 6:5; 1 Mos. 8:21; Rom. 3:10-12. ^c Jak. 1:14,15; Ef. 2:2,3; Matt. 15:19.

V. Detta naturens fördärv förblir, under det här livet, i dem som är pånyttfödda;^a och, även om det genom Kristus är förlåtet och dödat, är likväl både i sig självt och dess yttringar i sann och egentlig bemärkelse synd.^b

^a Joh. 1:8,10; Rom. 7:14,17,18,23; Jak. 3:2; Ord. 20:9; Pred. 7:20. ^b Rom. 7:5,7,8,25; Gal. 5:17.

VI. Varje synd, såväl ursprunglig som faktisk, emedan överträdelse av Guds rätta lag och motsatt densamma,^a vållar, till sin egen natur, syndaren skuld;^b genom vilken denne kommer under Guds vrede^c och lagens förbannelse,^d och är så underställd döden,^e med alla andliga,^f tidsliga^g och eviga eländen.^h

^a 1 Joh. 3:4. ^b Rom. 2:15; Rom. 3:9,19. ^c Ef. 2:3. ^d Gal. 3:10. ^e Rom. 6:23. ^f Ef. 4:18. ^g Rom. 8:20; Klag. 3:39. ^h Matt. 25:41; 2 Tess. 1:9.

Kapitel VII.

Om Guds förbund med människan

I. Avståndet mellan Gud och människan är så stort, att även om förnuftiga varelser är skyldiga honom lydnad som deras Skapare, kunde de likväl aldrig ha haft något åtnjutande av honom som deras salighet och lön, utom genom ett frivilligt nedlåtande från Guds sida, vilket han har behagats uttrycka med förbund.a

a Jes. 40:13-17; Job 9:32,33; 1 Sam. 2:25; Ps. 113:5,6; Ps. 100:2,3; Job. 22:2,3; Job 35:7, 8; Luk. 17:10; Apg. 17:24,25.

II. Det första förbund som upprättades med människan var ett gärningarnas förbund,a i vilket liv utlovades Adam, och i honom till hans avkomma,b på villkor av fullkomlig och personlig lydnad.c

a Gal. 3:12. b Rom. 10:5; 5:12-20. c 1 Mos. 2:17; Gal. 3:10.

III. Sedan människan genom fallet gjort sig själv oförmögen till liv genom detta förbund, behagade det Herren att upprätta ett andra, allmänt kallat nådaförbundet;a i vilket han fritt tillbjuder liv och frälsning genom Jesus Kristus till syndare, erfordrande dem förtröstan på honom för att de skall bli frälsta,b och utlovande sin helige Ande till alla dem som är bestämda till evigt liv, för att göra dem villiga och förmögna att tro.c

a Gal. 3:21; Rom. 8:3; Rom. 3:20,21; 1 Mos. 3:15; Jes. 13:6; b Mark. 16:15,16; Joh. 3:16; Rom. 10:6, 9; Gal. 3:11. c Hes. 36:26, 27; Joh. 6:44, 45.

IV. Detta nådaförbund framställs ofta i Skriften under namnet testamente, med avseende på testamentsgivarens Jesu Kristi död, och på det evinnerliga arv, med alla tillhörande ting, efterlämnat däri.^a

^a Heb. 9:15-17; Heb. 7:22; Luk. 22:20; 1 Kor. 11:25.

V. Detta nådaförbund förvaltades olika vid tiden för lagen och vid tiden för evangeliet:^a under lagen förvaltades det med löften, profetior, offer, omskärelse, påskalammet, och andra förebilder och ordningar givna till det judiska folket, alla betecknade i förväg den kommande Kristus:^b vilka för den tiden var tillräckliga och verksamma genom Andens verkan, att lära och uppbygga de utvalda till förtröstan på den utlovade Messias,^c genom vilken de hade full förlåtelse för synder och evig frälsning: och kallas det Gamla testamentet.^d

^a 2 Kor. 3:6-9. ^b Heb. kap. 8-10; Rom. 4:11; Kol. 2:11,12; 1 Kor. 5:7. ^c 1 Kor. 10:1-4; Heb. 11:13; Joh. 8:56. ^d Gal. 3:7-9,14.

VI. Under evangeliet, när Kristus — väsendet ^a — framfördes, är ordningarna, i vilka detta förbund fördelas, predikandet av ordet och förvaltandet av dopets och Herrens måltids sakrament:^b vilka, trots att de till antalet är färre och är förvaltade med större enkelhet och mindre yttre härlighet; likväl framräcks det i dem med större fullhet, klarhet och andlig verkan^c till alla folk, både judar och hedningar;^d och kallas det Nya testmentet.^e Det finns därför inte två nådaförbund av olika väsen, utan ett och detsamma, under olika fördelningar.^f

a Kol. 2:17. ^b Matt. 28:19,20; 1 Kor. 11:23-25. ^c Heb. 12:22-28; Jer. 31:33,34. ^d Matt. 28:19; Ef. 2:15-19. ^e Luk. 22:20. ^f Gal. 3:14,16; Rom. 3:21-23, 30; Ps. 32:1 med Rom. 4:3,6,16,17,23,24; Heb. 13:8; Apg. 15:11.

Kapitel VIII.

Om Kristus medlaren

I. Det behagade Gud, i hans eviga syfte att utvälja och insätta Herren Jesus, hans enfödde Son, till att vara medlare mellan Gud och människa;a profet,^b präst^c och kung,^d hans kyrkas huvud och frälsare,^e alltings arvtagare^f och världens domare:^g till vilken han från all evighet gav ett folk, till att vara hans säd,^h och att av honom i tiden återlösas, kallas, rättfärdiggöras, helgas och förhärligas.i

a Jes. 42:1; 1 Pet 1:19, 20; Joh. 3:16; 1 Tim. 2:5. ^b Apg. 3:22.^c Heb. 5:5,6. ^d Ps. 2:6; Luk. 1:33. ^e Ef. 5:23. ^f Heb. 1:2. ^g Apg. 17:31. ^h Joh. 17:6; Ps. 22:30; Jes. 53:10. ⁱ 1 Tim. 2:6; Jes. 55:4,5; 1 Kor. 1:30.

II. Guds Son, den andra personen i Treenigheten, varande sann och evig Gud, av ett väsen och jämlik med Fadern, antog, då tiden var fullbordad, människans natur,^a med alla dess väsentliga egenskaper och allmänna brister, dock utan synd;b avlad av den helige Andes kraft, i jungfrun Marias livmoder, av hennes väsen.c Därigenom blev två hela, fullkomliga och olika naturer, gudom och mandom, oskiljaktigt förenade tillsammans i en person, utan förvandling, sammanblandning,^d eller förväxling. Denna person är sann Gudg och sann människa, dock en Kristus, den ende medlaren mellan Gud och människa.e

a Joh. 1:1,14; 1 Joh. 5:20; Fil. 2:6; Gal. 4:4. ^b Heb. 2:14,16,17; Heb. 4:15. ^c Luk. 1:27,31,35; Gal. 4:4. ^d Luk. 1:35; Kol. 2:9; Rom. 9:5; 1 Pet.3:18; 1 Tim. 3:16. ^e Rom. 1:3,4; 1 Tim. 2:5.

III. Herren Jesus, till sin mänskliga natur sålunda förenad med den gudomliga, helgades och smordes med den helige Ande utan mått,^a havande alla vishetens och kunskapens skatter;^b i vilken det behagade Fadern att låta hela fullheten bo;^c för det ändamålet, att som helig, oskyldig, obesudlad och full av nåd och sanning,^d han skulle kunna vara grundligt utrustad till att utföra ämbetet som medlare och borgen.^e Vilket ämbete tog han inte till sig själv, utan kallades därtill av sin Fader,^f vilken gav all makt och dom i hans hand, och befallde honom att utöva densamma.g

a Ps. 45:8; Joh. 3:34. ^b Kol. 2:3. ^c Kol. 1:19. ^d Heb. 7:26; Joh. 1:14. ^e Apg. 10:38; Heb. 12:24; Heb. 7:22. ^f Heb. 5:4,5. ^g Joh. 5:22,27; Matt. 28:18; Apg. 2:36.

IV. Detta ämbete åtog sig Herren Jesus helt villigt;a vilket för att kunna utföra, han föddes under lagenb och uppfyllde den fullkomligt;^c uthärdade omedelbart i sin själ^d de allra svåraste plågor, och de allra smärtsammaste lidanden på korset i sin kropp;e korsfästes, dog,^f och förblev under dödens makt, dock utan att se förgängelsen.g På den tredje dagen uppstod han från de döda,^h med samma kropp i vilken han led,i med vilken han också for upp till himlen, där sittande på Faderns högra sida^j och förrättande förbön,^k och skall vid världens ände återvända för att döma människor och änglar.l

a Ps. 40:7,8 med Heb. 10:5-10; Joh. 10:18; Fil. 2:8. b Gal. 4:4. c Matt. 3:15; 5:17. d Matt. 26:37,38; Luk. 22:44; Matt. 27:46. e Matt. 26,27 hela kapitlen. f Fil. 2:8. ^g Apg. 2:23,24,27; Apg. 13:37; Rom. 6:9. ^h 1 Kor. 15:3,4. ⁱ Joh. 20:25,27. ^j Mark. 16:19. ^k Rom. 8:34; Heb. 9:24; Heb. 7:25. ^l Rom. 14:9,10; Apg. 1:11; Apg. 10:42; Matt. 13:40-42; Jud. vers 6; 2 Pet. 2:4.

V. Herren Jesus, genom sin fullkomliga lydnad och offer av sig själv, som han, genom den evige Anden, uppoffrade en enda gång åt Gud, har fullständigt tillfyllestgjort Faderns rättvisa;^a och har inte bara förvärvat förlikning, utan ett evigt arv i himmelriket, för alla dem som Fadern har givit honom.^b

a Rom. 5:19; Heb. 9:14,16; Heb. 10:14; Ef. 5:2; Rom. 3:25,26. ^b Dan. 9:24,26; Kol. 1:19,20; Ef. 1:11,14; Joh. 17:2; Heb. 9:12,15.

VI. Även om återlösningens verk inte förvärvades faktiskt av Kristus förrän efter hans inkarnation, förmedlades dock dess kraft, verkan och välgärningar till de utvalda i alla tider efter varandra från världens begynnelse, i och genom de löften, förebilder och offer, vari han uppenbarades, betecknades som säden vilken skulle krossa ormens huvud; och det från världens begynnelse slaktade Lammet: varande densamme igår, idag och för alltid.^a

a Gal. 4:4,5; 1 Mos. 3:15; Upp. 13:8; Heb. 13:8.

VII. Kristus, i det medlande verket, handlar enligt båda naturerna, genom att respektive natur gör vad som är egentligt för den:^a dock, med anledning av personens enhet, tillskriver ibland Skriften det som är egentligt för den ena naturen, till personen som benämns med den andra naturen.^b

^a Heb. 9:14; 1 Pet. 3:18. ^b Apg. 10:28; Joh. 3:13; 1 Joh. 3:16.

VIII. Till alla dem för vilka Kristus förvärvade återlösning, tillägnar och meddelar han säkert och verksamt densamma,a förrättande förbön för dem,b och uppenbarande för dem, i och genom Ordet, frälsningens hemligheter;c verksamt övertygande dem med sin Ande att tro och lyda, och styrande deras hjärtan med sitt Ord och sin Ande;^d besegrande alla deras fiender med sin allsmäktiga kraft och vishet, på sådana sätt och vis, som är mest samstämmiga med hans förunderliga och outrannsakliga fördelning.^e

a Joh. 6:37,39; Joh. 10:15,16, b 1 Joh. 2:1,2; Rom. 8:34. c Joh. 15:13,15; Ef. 1:7-9; Joh. 17:6. d Joh. 14:26; Heb. 12:2; 2 Kor. 4:13; Rom. 8:9,14; Rom. 15:18,19; Joh. 17:17. ^e .Ps. 110:1; 1 Kor. 15:25,26; Mal. 4:2,3; Kol. 2:15.

Kapitel IX.

Om fri vilja

I. Gud försedde människans vilja med den naturliga frihet, som vare sig är tvingad eller av någon absolut nödvändighet är bestämd till gott eller ont.a

a Matt. 17:12; Jak. 1:14; 5 Mos. 30:19.

II. Människan, i sitt oskyldiga tillstånd, hade frihet och kraft att vilja och göra det som var gott och välbehagligt för Gud;a men likväl föränderlig, så att hon kunde falla från det.b

a Pred. 7:29; 1 Mos. 1:26. b 1 Mos. 2: 16,17; 1 Mos. 3:6.

III. Människan, genom sitt fall till ett syndigt tillstånd, förlorade fullständigt all förmåga att vilja något andligt gott beledsagande frälsning:^a så att, en naturlig människa, alltigenom avog det goda^b och död i synd,^c är oförmögen, genom sin egen styrka, att omvända sig själv eller att förbereda sig själv därtill.d

a Rom. 5:6; Rom. 8:7; Joh. 15:5. ^b Rom. 3:10,12. ^c Ef. 2:1,5; Kol. 2:13. ^d Joh. 6:44,65; Ef. 2:2-5; 1 Kor. 2:14; Tit. 3:3-5.

IV. När Gud omvänder en syndare och för henne in i det nådiga tillståndet, frigör han henne från hennes naturliga slaveri under synden;^a och, genom sin nåd allena, gör henne förmögen att fritt vilja och göra det som är andligt gott;^b ändock, med anledning av hennes förblivande fördärv, vill hon inte fullkomligt, ej heller endast, det som är gott, utan också det som är ont.c

a Kol. 1:13; Joh. 8:34,36; ^b Fil. 2:13; Rom. 6:18,22. ^c Gal. 5:17; Rom. 7:15,18,19,21,23.

V. Människans vilja görs fullkomligt och oföränderligt fri till enbart det goda, endast i det förhärligade tillståndet.a

a Ef. 4:13; Heb. 12:23; 1 Joh. 3:2; Jud. vers 24.

Kapitel X.

Om verksam kallelse

I. Alla dem som Gud har förutbestämt till liv, och endast dem, behagar det honom i hans fastställda och gillade tid, att verksamt kalla,a genom sitt Ord och sin Ande,b ut ur det tillstånd av synd och död, som de är av naturen, till nåd och frälsning genom Jesus Kristus;c upplysande deras sinnen andligen och saligen till att förstå tingen om Gud;^d borttagande deras stenhjärtan och givande dem ett hjärta av kött;^e förnyande deras viljor, och genom sin allsmäktiga kraft avgörande dem för det som är gott,^f och verksamt dragande dem till Kristus;^g dock så, att de kommer helt fritt, villiggjorda av hans nåd.h

a Rom. 8:30; Rom. 11:7; Ef. 1:10,11. b 2 Tess. 2:13,14; 2 Kor. 3:3,6. ^c Rom. 8:2; Ef. 2:1-5; 2 Tim. 1:9,10. ^d Apg. 26:18; 1 Kor. 2:10,12; Ef. 1:17,18. ^e Hes. 36:26. ^f Hes. 11:19; Fil. 2:13; 5 Mos. 30:6; Hes. 36:27. ^g Ef. 1:19; Joh. 6:44,45. ^h Höga v. 1:4; Ps. 110:3; Joh. 6:37; Rom. 6:16-18.

II. Denna verksamma kallelse är av Guds fria och särskilda nåd allena, ingalunda från något alls förutsett i människan,a vilken är alldeles passiv däri, förrän uppväckt och förnyad av den helige Ande,b varigenom hon blir förmögen att besvara detta kall och omfamna nåden tillbjuden och förmedlad däri.c

a 2 Tim. 1:9; Tit. 3:4,5; Ef. 2:4,5,8,9; Rom. 9:11. b 1 Kor. 2:14; Rom. 8:7; Ef. 2:5. c Joh. 6:37; Hes. 36:27; Joh. 5:25.

III. Utvalda spädbarn, som dör i spädbarnsåldern, blir pånyttfödda och frälsta av Kristus genom Anden, a vilken verkar när, var och hur det behagar honom:^b så blir också alla andra utvalda personer som är oförmögna att kallas till det yttre genom Ordets tjänst.c

^a Luk. 18:15,16 och Apg. 2:38,39 och Joh. 3:3,5 och 1 Joh. 5:12 och Rom. 8:9 jämförda. ^b Joh. 3:8. ^c 1 Joh. 5:12; Apg. 4:12.

IV. Andra, ej utvalda, även om de må kallas genom Ordets tjänst^a och må erfara vissa av Andens allmänna verkningar,b kommer dock aldrig sant till Kristus och kan därför inte bli frälsta:^c än mindre kan människor, som inte bekänner den kristna religionen, bli frälsta,b på något som helst annat sätt, är de aldrig så flitiga i att forma deras liv i enlighet med naturens ljus och lagen i den religion de bekänner.^d Och, att påstå och vidhålla att de kan är högst skadligt och skall förkastas.^e

a Matt. 22:14. ^b Matt. 7:22; Matt. 13:20,21; Heb. 6:4,5. ^c Joh. 6:64-66; Joh. 8:24. ^d Apg. 4:12: Joh. 14:6; Ef. 2:12; Joh. 4:22; Joh. 17:3. ^e 2 Joh. vers 9-11; 1 Kor. 16:22; Gal. 1:6-8.

Kapitel XI.

Om rättfärdiggörelsen

I. Dem som Gud verksamt kallar, rättfärdiggör han också fritt:a inte genom att ingjuta rättfärdighet i dem, utan genom att förlåta deras synder, och genom räkna och godtaga deras personer som rättfärdiga, inte för någonting verkat i dem, eller gjort av dem, utan för Kristi skull allena;c ej heller genom att tillräkna själva tron, trosakten, eller någon annan evangelisk lydnad till dem, som deras rättfärdighet, utan genom att tillräkna Kristi lydnad och tillfyllestgörelse till dem,^b de mottagande och vilande på honom och hans rättfärdighet genom tro; vilken tro de har inte av sig själva, den är Guds gåva.^c

a Rom. 8:30, 3:24. b Rom. 4:5-8; 2 Kor. 5:19,21; Rom. 3:22,24,25,27,28; Tit. 3:5,7; Ef. 1:7; Jer. 23:6; 1 Kor. 1:30,31; Rom. 5:17-19. ^c Apg. 10:43; Gal. 2:16; Fil. 3:9; Apg. 13:38,39; Ef. 2:7,8.

II. Den tro, som sålunda mottager och vilar på Kristus och hans rättfärdighet, är allena rättfärdiggörelsens instrument;a dock är den aldrig allena i den rättfärdiggjorda personen, utan beledsagas alltid med alla andra frälsande dygder, och är ingen död tro, utan verkar genom kärlek.b

^a Joh. 1:12; Rom. 3:28; Rom. 5:1. ^b Jak. 2:17,22,26; Gal. 5:6.

III. Kristus, genom sin lydnad och död, betalade till fullo skulden för alla dem som är sålunda rättfärdiggjorda, och åstadkom en egentlig, verklig och fullkomlig gottgörelse till sin Faders rättvisa i deras ställe.a Dock, såtillvida som han gavs av Fadern för dem;b och hans lydnad och gottgörelse godtagen i deras ställe;c och båda fritt, inte för någonting i dem; deras rättfärdiggörelse är allena av fri nåd;d att både Guds stränga rättvisa och rika nåd skulle bli förhärligad i rättfärdiggörelsen av syndare.e

a Rom. 5:8-10,19; 1 Tim. 2:5,6; Heb. 10:10,14, Dan. 9:24,26; Jes. 53:4-6,10-12. ^b Rom. 8:32. ^c 2 Kor. 5:21; Matt. 3:17; Ef. 5:2. ^d Rom. 3:24; Ef. 1:7. ^e Rom. 3:26; Ef. 2:7.

IV. Gud beslutade, från all evighet, att rättfärdiggöra alla de utvalda,a och Kristus dog, när tiden var fullbordad, för deras synder, och uppstod igen för deras rättfärdiggörelse:b ändock är de inte rättfärdiggjorda, förrän den helige Ande, i sinom tid, faktiskt tillägnar dem Kristus.c

a Gal. 3:8; 1 Pet. 1:2,19,20; Rom. 8:30. b Gal. 4:4; 1 Tim. 2:6; Rom. 4:25. c Kol. 1:21,22; Gal. 2:16; Tit. 3:4-7.

V. Gud fortsätter att förlåta de rättfärdiggjordas synder:a och, även om de aldrig kan falla från det rättfärdiggjorda tillståndet;b så kan de, genom deras synder, komma under Guds faderliga misshag, och inte få hans ansiktes ljus återupprättat för dem, förrän de ödmjukar sig själva, bekänner sina synder, ber om förlåtelse, och förnyar deras tro och omvändelse.c

a Matt. 6:12; 1 Joh. 1:7-9; 1 Joh. 2:1,2. b Luk. 22:32; Joh. 10:28; Heb. 10:14. c Ps. 89:32-34; Ps. 51:9-14; Ps. 32:5; Matt. 26:75; 1 Kor. 11:30,32; Luk. 1:20.

VI. Rättfärdiggörelsen av troende under det gamla testamentet var, i alla avseenden, en och densamma med rättfärdiggörelsen av troende under det nya testamentet.a

a Gal. 3:9,13,14; Rom. 4:22-24; Heb. 13:8.

Kapitel XII.

Om barnaskapet

Alla dem som är rättfärdiggjorda, bevärdigar Gud, i och för hans ende Son Jesus Kristus, att bli delaktiga av barnaskapets nåd:a genom vilken de upptas i Guds barns antal och åtnjuter dessas friheter och förmåner,b uppkallas efter hans namn,c mottager barnaskapets ande,d har tillträde till nådatronen med frimodighet,^e görs förmögna att ropa, Abba, Fader,^f visas ömhet, ^g beskyddas,^h ombesörjs,ⁱ och tuktas av honom som av en Far;^j dock överges de aldrig,^k utan är förseglade till återlösningens dag^l och ärver löftena,^m som arvingar av evig frälsning.ⁿ

a Ef. 1:5. b Gal. 4:4,5; Rom. 8:17; Joh. 1:12. ^c Jer.14:9; 2 Kor. 6:18; Upp. 3:12. ^d Rom. 8:15. ^e Ef. 3:12; Rom. 5:2. ^f Gal. 4:6. ^g Ps. 103:13. ^h Ord. 14:26, ⁱ Matt. 6:30,32; 1 Pet. 5:7. ^j Heb. 12:6. ^k Klag. 3:31. ^l Ef. 4:30. ^m Heb. 6:12. ⁿ 1 Pet. 1:3,4; Heb. 1:14.

Kapitel XIII.

Om helgelsen

I. De som är verksamt kallade och pånyttfödda, havande ett nytt hjärta och en ny ande skapade i dem, helgas ytterligare, verkligen och personligen, genom kraften från Kristi död och uppståndelse,a genom hans Ord och Ande som bor i dem:b syndens herravälde över hela den syndiga kroppen förstörs^c och dess olika lustar försvagas och dödas alltmer;^d och de levandegörs och bestyrks alltmer i alla frälsande dygder,^e till att öva sann helighet, utan vilken ingen skall se Herren.^f

^a 1 Kor. 6:11; Apg. 20:32; Fil. 3:10; Rom. 6:5,6. ^b Joh. 17:17; Ef. 5:26; 2 Tess. 2:13. ^c Rom. 6:6,14. ^d Gal. 5:24; Rom. 8:13. ^e Kol. 1:11; Ef. 3:16-19. ^f 2 Kor. 7:1; Heb. 12:14.

II. Denna helgelse är alltigenom, i hela människan;^a likväl ofullkomlig i det här livet, där förblir alltjämt rester av fördärv i varje del:b varför en ständig och oförsonlig strid uppstår;b köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet.c

a 1 Tess. 5:23. ^b 1 Joh. 1:10; Rom. 7:18,23; Fil. 3:12. b Gal.5:17. ^c 1 Pet. 2:11.

III. I denna strid, även om det resterande fördärvet, för en tid, må förhärska;a likväl, genom den ständiga tillförseln av styrka från den helgande Kristi Ande till deras hjärtan, övervinner den pånyttfödda delen;b och så, växer de heliga i nåd,^c fullkomnande heligheten i gudsfruktan.d

a Rom. 7:23. b Rom. 6:14; 1 Joh. 5:4; Ef. 4:15,16. c 2 Pet. 3:18; 2 Kor. 3:18. ^d 2 Kor. 7:1.

Kapitel XIV.

Om frälsande tro

I. Nåden tro, genom vilken de utvalda är förmögna att tro till deras själars frälsning,^a är ett verk av Kristi Ande i deras hjärtan;^b och regelmässigt utverkad genom Ordets tjänst^c genom vilken också, samt genom sakramentsförvaltning och bön, den utökas och styrks.^d

^a Heb. 10:39. ^b 2 Kor. 4:13; Ef. 1:17-19; Ef. 2:8. ^c Rom. 10:14,17. ^d 1 Pet. 2:2; Apg. 20:32; Rom. 4:11; Luk. 17:5; Rom. 1:16,17.

II. Genom denna tro, håller en kristen för sant vadhelst som är uppenbarat i Ordet, för den Guds egen värdighet talande däri;a och handlar olika efter det som varje enskilt ställe därav rymmer; givande lydnad till buden,b fruktande inför hotelserna,c och omfattande Guds löften för det här livet och det kommande.d Men den frälsande trons huvudsakliga akter är, att godtaga, mottaga och vila på Kristus allena för rättfärdiggörelse, helgelse och evigt liv, i kraft av nådaförbundet.e

^a Joh. 4:42; 1 Tess. 2:13; 1 Joh. 5:10; Apg. 24:14. ^b Rom. 16:26. ^c Jes. 66:2. ^d Heb. 11:13; 1 Tim. 4:8. ^e Joh. 1:12; Apg. 16:31; Gal. 2:20; Apg. 15:11.

III. Denna tro är av olika styrka, svag eller stark,a kan ofta och på mänga sätt angripas och försvagas, men hemför segern;b uppväxande i många till att full visshet uppnås genom Kristus,c som är både vår tros upphovsman och fullkomnare.d

^a Heb. 5:13,14; Rom. 4:19,20; Matt. 6:30; Matt. 8:10. ^b Luk. 22:31,32; Ef. 6:16: 1 Joh. 5:4,5. ^c Heb. 6:11,12; Heb. 10:22; Kol. 2:2. ^d Heb. 12:2.

Kapitel XV.

Om omvändelse till liv

I. Omvändelse till liv är en evangelisk nåd,a vilkens lära skall predikas av varje tjänare av evangeliet, så väl som den om tro på Kristus.b

^a Sak. 12:10; Apg. 11:18. ^b Luk. 24:47; Mark. 1:15; Apg. 20:21.

II. Genom den, inte bara utifrån åsynen och känslan av faran, utan också från sina synders orenhet och förhatlighet, såsom motsatta Guds heliga natur och rättfärdiga lag; och vid förståelsen av hans barmhärtighet i Kristus till sådana som är botfärdiga, sörjer en syndare för och hatar sina synder, att han vänder sig från dem alla till Gud,a avseende och strävande efter att vandra med honom på alla hans buds vägar.b

^a Hes. 18:30,31; Hes. 36:31; Jes. 30:22; Ps. 51:6; Jer. 31:18,19; Joel 2:12,13; Amos 5:19; Ps. 119:128; 2 Kor. 7:11. ^b Ps. 119:6,59,106; Luk. 1:6; 2 Kung. 23:25.

III. Även om omvändelsen inte skall förlitas till, såsom en tillfyllestgörelse för synd, eller en orsak till förlåtelsen därav,a vilken är en akt av Guds fria nåd i Kristus;b likväl är den av sådan nödvändighet för alla syndare, att ingen må förvänta sig förlåtelse utan den.^c

^a Hes. 36:31,32; Hes. 16:61-63. ^b Hos. 14:2,4; Rom. 3:24; Ef. 1:7. ^c Luk. 13:3,5; Apg. 17:30,31.

IV. Liksom ingen synd är så liten, att den inte förtjänar fördömelse,a så är ingen synd så stor, att den bringar fördömelse över dem som sannerligen omvänder sig.b

^a Rom. 6:23; Rom. 5:12; Matt. 12:36. ^b Jes. 55:7; Rom. 8:1; Jes. 1:16,18.

V. Människor bör inte nöja sig med en allmän omvändelse, utan det är varje människas plikt att söka omvända sig från hennes särskilda synder, särskilt.a

a Ps. 19:14; Luk. 19:8; 1 Tim. 1:13,15.

VI. Liksom varje människa är skyldig att avlägga enskild bekännelse för sina synder inför Gud, bedjande om förlåtelse för dem;^a för vilken och försakandet av dem, hon skall möta barmhärtighet:^b så, den som ger sin broder eller Kristi kyrka anstöt, bör vara villig att, genom en enskild eller offentlig bekännelse och sorg över sin synd, kungöra sin omvändelse för dem som sårats,^c vilka därvid skall vara förlikade med denne och mottaga denne i kärlek.^d

a Ps. 2:4,5,7,9,14; Ps. 32:5,6. ^b Ord. 28:13; 1 Joh. 1:9. ^c Jak. 5:16; Luk. 17:3,4; Jos. 7:19; Ps. 51 hela Psalmen. ^d 2 Kor. 2:8.

Kapitel XVI.

Om goda gärningar

I. Goda gärningar är endast sådana som Gud har befallt i sitt heliga Ord,a och inte sådana som, utan dess bekräftelse, är uppfunna av människor, utifrån blind nit eller under någon förevändning av god avsikt.b

a Mika 6:8; Rom. 12:2; Heb. 13:21. b Matt. 15:9; Jes. 29:13; 1 Pet. 1:18; Rom. 10:2; Joh. 16:2; 1 Sam. 15:21-23.

II. Dessa goda gärningar, utförda i lydnad till Guds bud, är frukterna av och bevisen på en sann och levande tro:a och genom dem visar de troende deras tacksamhet,b styrker deras visshet,c uppbygger deras bröder,d pryder evangeliets bekännelse,e stänger motståndarnas munnar,f och ärar Gud,^g vilkens verk de är, skapade därtill i Jesus Kristus;^h att, bärande helighetens frukt, de må nå målet, evigt liv.ⁱ

a Jak. 2:18,22. b Ps. 116:12,13; 1 Pet. 2:9. c 1 Joh. 2:3,5; 2 Pet.1:5-10. d 2 Kor. 9:2; Matt. 5:16. e Tit. 2:5,9-12; 1 Tim. 6:1. f 1 Pet. 2:15; ^g 1 Pet. 2:12; Fil. 1:11; Joh. 15:8. ^h Ef. 2:10; ⁱ Rom. 6:22.

III. Deras förmåga att göra goda gärningar kommer inte alls från dem själva, utan helt från Kristi Ande.a Och för att de skall bli förmögna därtill, förutom de dygder de redan har erhållit, fordras ytterligare faktisk påverkan från samme helige Ande, att verka i dem vilja och gärning av hans välbehag:^b likväl skall de inte fördenskull bli försumliga, som om de inte vore skyldiga att utföra någon plikt, förutom vid en Andens särskilda rörelse; utan de bör vara flitiga i att väcka den Guds nåd som är i dem.^c

a Joh. 15:4,5; Hes. 36:26,27; ^b Fil. 2:13; Fil. 4:13; 2 Kor. 3:5; ^c Fil. 2:12; Heb. 6:11,12; 2 Pet. 1:3,5,10,11; Jes. 64:7; 2 Tim. 1:6; Apg. 26:6,7; Jud. vers 20,21.

IV. De, som i sin lydnad når den högsta höjd som är möjlig i det här livet, är så långt från att vara förmögna till överloppsgärningar och att göra mer än vad Gud kräver, att de kommer till korta i mycket som de av plikt är skyldiga att göra.a

a Luk. 17:10; Neh. 13:22; Job 9:2,3; Gal. 5:17.

V. Vi kan inte, genom våra bästa gärningar, förtjäna förlåtelse av synd, eller evigt liv från Guds hand, med anledning av den stora olikheten mellan dem och den kommande härligheten; och det oändliga avståndet mellan oss och Gud, vilken, genom dem, vi vare sig kan gagna eller tillfyllesttgöra för våra tidigare synders skuld,^a utan när vi har gjort allt vi kan, har vi blott gjort vår plikt och är odugliga tjänare;b och därför, såvida våra gärningar är goda, utgår de från hans Ande;c och såvida de utverkas av oss, är de besudlade och förenade med så mycket svaghet och ofullkomlighet att de inte kan bestå Guds stränga dom.d

a Rom. 3:20; Rom. 4:2,4,6; Ef. 2:8,9; Tit. 3:5-7; Rom. 8:18; Ps. 16:2; Job 22:2,3; Job 35:7,8. b Luk. 17:10. ^c Gal. 5:22,23. ^d Jes. 64:6; Gal. 5:17; Rom. 7:15,18; Ps. 143:2; Ps. 130:3.

VI. Dock inte desto mindre, de troendes personer varande godtagna genom Kristus, godtas också deras gärningar,a inte som om de i det här livet vore helt oklanderliga och otadliga i Guds åsyn;b utan att han, betraktande dem i sin Son, behagas godtaga och belöna det som är uppriktigt, ävensom beledsagat med många svagheter och ofullkomligheter.c

a Ef. 1:6; 1 Pet. 2:5; 2 Mos. 28:38; 1 Mos. 4:4 med Heb. 11:4. ^b Job 9:20; Ps. 1143:2. ^c Heb. 13:20,21; 2 Kor. 8:12; Heb. 6:10; Matt. 25:21,23.

VII. Gärningar utförda av icke-pånyttfödda människor, även om, vad själva saken beträffar, kan vara ting som Gud befaller och till god nytta både för dem själva och andra:a likväl, eftersom de inte utgår från ett hjärta renat genom tron;b ej heller har utförts på rätt sätt i enlighet med Ordet;c ej heller för rätt ändamål, Guds ära;d är de därför syndiga gärningar, och kan inte behaga Gud, eller göra en människa lämpad att erhålla nåd från Gud.e Och likväl, deras försummelse av dem är desto syndigare, och misshagligt för Gud.f

a 2 Kung. 10:30,31; 1 Kung. 21:27,29; Fil. 1:15,16,18. b 1 Mos. 4:5 med Heb. 11:4; Heb. 11:6. ^c 1 Kor. 13:3; Jes. 1:12.^d Matt. 6:2,5,16. ^e Hagg. 2:14; Tit. 1:15; Amos 5:21,22; Hos. 1:4; Rom. 9:16; Tit. 3:5. ^f Ps. 14:4; Ps. 36:4; Job 21:14,15; Matt. 25:41-43,45; Matt. 23:23.

Kapitel XVII.

Om de heligas ståndaktighet

I. De, som Gud har godtagit i sin Älskade, verksamt kallat, och helgat genom sin Ande, kan vare sig fullständigt eller slutgiltigt falla från nådens tillstånd: utan skall visst förblir ståndaktiga däri till änden, och bli evigt frälsta.a

^a Fil. 1:6; 2 Pet. 1:10; Joh. 10:28, 29; 1 Joh. 3:9; 1 Pet. 1:5, 9.

II. Denna de heligas ståndaktighet är inte beroende av deras egen fria vilja, utan på utkorelsens oföränderliga rådslut, framsprungen ur Gud Faderns fria och orubbliga kärlek;^a på Jesu Kristi förtjänsts och förböns verkan;^b Andens förblivande och Guds säd i dem;^c och nådaförbundets natur:^d från vilka också uppstår dess visshet och ofelbarhet.^e

a 2 Tim. 2:18,19, Jer. 31:3. b Heb. 10:10,14; Heb. 13:20,21; Heb. 9:12-15; Rom. 8:33 t.o.m. slutet; Joh. 17:11,24; Luk. 22:32; Heb. 7: 25. c Joh. 14:16,17; 1 Joh. 2:27; 1 Joh. 3:9. d Jer. 32:40. e Joh. 10:28; 2 Tess. 3:3; 1 Joh. 2:19.

III. Ändock, de kan, på grund av Satans och världens frestelser, det kvarvarande fördärvets övermakt i dem, och försummelsen av medlen till deras bevarande, falla i svåra synder;^a och för en tid, fortsätta däri:b varigenom de ådrager sig Guds misshag^c och bedrövar hans helige Ande,^d berövas ett mått av deras dygder och tröst,e får deras hjärtan förhärdade,^f och deras samveten sårade;g skadar och gör andra anstöt,h och drar Guds tidsliga dom över sig själva.i

a Matt. 26:70,72,74. b Ps. 51:1,2,16. c Jes. 64:5,7,9; 2 Sam. 11:27. d Ef. 4:30. ^e Ps. 51:10,12,14; Upp. 2:4; Höga v. 5:2-4,6. ^f Jes. 63:17; Mark. 6:52; Mark. 16:14. ^g Ps. 32:3,4; Ps. 51:10. ^h 2 Sam. 12:14. ⁱ Ps. 89:32,33; 1 Kor. 11:32.

Kapitel XVIII.

Om visshet om nåd och frälsning

I. Även om hycklare och andra icke-pånyttfödda människor, kan fåfängt bedra sig själva med falska hopp, och köttslig förmätenhet såsom varande i Guds ynnest och ett frälst tillstånd;a vilkas hopp skall förgås:b likväl, sådana som sannerligen tror på Herren Jesus och älskar honom uppriktigt, strävande att vandra med ett alltigenom gott samvete inför honom, kan, i det här livet, vara fast förvissade om att de är i det nådiga tillståndet,^c och kan glädja sig åt hoppet om Guds härlighet, vilket hopp aldrig skall svika dem.d

a Job 8:13,14: Mik. 3:11; 5 Mos. 29:19; Joh. 8:41. b Matt. 7:22,23. ^c 1 Joh. 2:3; 1 Joh. 3:14,18,19,21,24; 1 Joh. 5:13. ^d Rom. 5:2,5.

II. Denna fasthet är inte blott en förmodad och trolig övertygelse, grundad på ett felbart hopp;^a utan en ofelbar trosvisshet, grundad på den gudomliga sanningen om frälsningslöftena,b det inre beviset på de dygder till vilka löften givits,c vittnesbördet från barnaskapets Ande vittnande med våra andar att vi är Guds barn:d vilken Ande är vårt arvs underpant, genom vilken vi är beseglade till återlösningens dag.e

a Heb. 6:11,19; b Heb. 6:17,18; c 2 Pet. 1:4,5,10,11; 1 Joh. 2:3; 1 Joh. 3:14; 2 Kor. 1:12. d Rom. 8:15,16; e Ef. 1:13,14; Ef. 4:30; 2 Kor. 1:21,22.

III. Denna ofelbara visshet tillhör inte så trons väsen, utan att en sann troende kan vänta länge och strida mot många svårigheter innan han blir delaktig av dena likväl, varande förmögen genom Anden att veta det som är honom fritt givet av Gud, kan han utan någon utomordentlig uppenbarelse, med det rätta bruket av inrättade medel uppnå därtill.b Och därför är det var och ens plikt att ge all flit till att göra sin kallelse och utkorelse fast;^c att därigenom hans hjärta må utvidgas i frid och glädje i den helige Ande, i kärlek och tacksamhet till Gud, och styrka och upprymdhet i lydnadens plikter, denna visshets egentliga frukt:^d långtifrån gör den människor benägna till lösaktighet.e

a 1 Joh. 5:13; Jes. 50:10; Mark. 9:24; Ps. 88 (hela); Ps. 77:1-12. b 1 Kor. 2:12; 1 Joh. 4:13; Heb. 6:11,12; Ef. 3: 17-19. c 2 Pet. 1:10. ^d Rom. 5:1,2,5; Rom. 14:17; Rom. 15:13; Ef. 1:3,4; Ps. 4:7,8; Ps. 119:32. ^e 1 Joh. 2:1,2; Rom. 6:1,2; Tit. 2: 11,12,14; 2 Kor. 7:1; Rom. 8:1,12; 1 Joh. 3:2,3; Ps. 130:4; 1 Joh. 1:6,7.

IV. Sanna troende kan på olika sätt få deras visshet om frälsning skakad, förminskad och avbruten; såsom, genom försummelse i att bevara den, genom att falla för någon särskild synd som sårar samvetet och bedrövar Anden; genom en plötslig eller våldsam frestelse, genom att Gud undandrar sitt ansiktes ljus, och tillåtande även sådana som fruktar honom att vandra i mörker och sakna ljus:a likväl är de aldrig helt utan den Guds säd och liv i tron, att kärleken till Kristus och bröderna, att hjärtats uppriktighet och samvetets plikt, utifrån vilka, genom Andens verksamhet, denna visshet kan i sinom tid återuppväckas;b och genom vilka, under tiden, de bevaras från fullständig förtvivlan.c

a Höga v. 5: 2,3,6; Ps. 51:10,14,16; Ef. 4:30,31; Ps. 77:1-11; Matt. 26: 69-72; Ps. 31:23; Ps. 88: (hela); Jes. 50:10. b 1 Joh. 3:9; Luk. 22:32; Job. 13:15; Ps. 78:15; Ps. 51:10,14; Jes. 50:10. c Mik. 7:7-9; Jer. 32:40; Jes. 44:7-10; Ps. 22:2; Ps. 88 (hela).

Kapitel XIX.

Om Guds lag

I. Gud gav Adam en lag, som ett gärningsförbund, genom vilken han förband honom och hans avkomma till personlig, full, noggrann och ständig lydnad; utlovade liv vid uppfyllelse och hotade med död vid överträdelse: och utrustade honom med kraft och förmåga att hålla det.a

a 1 Mos. 1:26,27 med 1 Mos. 2:17; Rom. 2:14,15; Rom. 10:5: Rom. 5:12,19; Gal. 3:10,12; Pred. 7:29; Job. 28:28.

II. Denna lag, efter fallet, fortsatte att vara ett fullkomligt rättesnöre för rättfärdighet, och, som sådant, överlämnades av Gud på berget Sinai, i tio bud, och skrivna på två tavlor;a de fyra första buden innehåller vår plikt gentemot Gud; och de andra sex innehåller vår plikt mot människor.b

a Jak. 1:25; Jak. 2:8,10-12; Rom.13:8,9; 5 Mos. 5:32; 5 Mos. 10:4; 2 Mos. 34:1. b Matt. 22:37-40.

III. Vid sidan av denna lag, vanligtvis kallad moralisk, behagade det Gud att ge till Israels folk, som en minderårig kyrka, ceremonilagar, innehållande åtskilliga förebildliga ordningar, delvis för tillbedjan, förebådande Kristus, hans dygder, handlingar, lidanden och välgärningar;a och delvis framhållande åtskilliga anvisningar för moraliska plikter.b Alla dessa ceremonilagar är nu upphävda, under det nya testamentet.c

a Heb. 9 (hela kapitlet); Heb. 10:1; Gal. 4:1-3; Kol. 2:17. b 1 Kor. 5:7; 2 Kor. 6:17; Jud. v. 23. c Kol. 2:14, 16, 17; Dan. 9:27; Ef. 2:15,16.

IV. Till dem, såsom statsförfattning, gav han också åtskilliga juridiska lagar, vilka upphörde tillsammans med det folkets stat; ej förpliktigande någon annan nu, annat än dess allmänna rättvisa kan fordra.a

a 2 Mos. 21 (hela); 2 Mos. 22:1-29; 1 Mos. 49:10 med 1 Pet. 2:13,14; Matt. 5:17 med verser 38,39; 1 Kor. 9:8-10.

V. Morallagen binder för alltid alla, såväl rättfärdiggjorda personer som andra, till lydnad därav;a och det, inte bara med avseende på den inbegripna saken, utan också med avseende på Gud Skaparens höghet, som gav den:b ej heller upplöser Kristus, i evangeliet, på något sätt, utan förstärker desto mer denna förpliktelse.c

a Rom. 13:8-10; Ef. 6:2; 1 Joh. 2:3,4,7,8. b Jak. 2:10,11. c Matt. 5:17-19; Jak. 2:8; Rom. 3:31.

VI. Även om sanna troende inte står under lagen, som ett gärningsförbund, till att därigenom rättfärdiggöras eller fördömas;a likväl är den till stor nytta för dem, liksom för andra; i att den, som ett rättesnöre för livet underrättar dem om Guds vilja och deras plikt, styr och binder dem att vandra i enlighet därmed;b blottläggande också de syndiga befläckelserna hos deras natur, hjärta och liv;^c så att, prövande sig själva därmed, de må komma till ytterligare övertygelse om, ödmjukhet och hat inför synden;^d tillsammans med en klarare åsyn av deras behov av Kristus och hans fullkomliga lydnad.e Den är likaså till nytta för de pånyttfödda, till att hämma deras fördärv, i det att den förbjuder synd:^f och dess hotelser visar även vad deras synder förtjänar; och vilka bedrövelser, i det här livet, de kan förvänta sig från dem, fastän friade från den i lagen hotade förbannelsen.^g Dess löften visar, på samma sätt, Guds gillande av lydnad, och vilka välsignelser de kan förvänta sig genom att hålla den;h fastän inte som fordran till dem genom lagen, som ett gärningsförbund.i Så, att en människa gör gott och avhåller sig från ont, därför att lagen uppmuntrar till det ena och avskräcker från det andra, är inget bevis för att denne står under lagen och inte under nåden.k

a Rom. 6:14; Gal. 2:16; Gal. 3:13; Gal. 4:4,5; Apg. 13:39; Rom. 8:1. b Rom. 7:12,22,25; Ps. 119:4-6; 1 Kor. 7:19; Gal. 5:14,16,18-23. c Rom. 7:7; Rom. 3:20. d Jak. 1:23-25; Rom. 7:9,14,24. e Gal. 3:24; Rom 7:24,25; Rom. 8:3,4. f Jak. 2:11; Ps. 119:101,104,128. ^g Esr. 9:13,14; Ps. 89:31-35. ^h 3 Mos. 26:1-14 med 2 Kor. 6:16; Ef. 6:2,3; Ps. 37:11 med Matt. 5:5; Ps. 19:12. ⁱ Gal. 2:16; Luk. 17:10. ^k Rom. 6:12,14; 1 Pet. 3:8-12 med Ps. 34: 13-17; Heb. 12:28,29.

VII. Ej heller är de förutnämnda bruken av lagen motsatta evangeliets nåd, utan enas ljuvt med den;^a Kristi Ande underkuvande och förmående människans vilja att göra det, fritt och glatt, som Guds vilja, uppenbarad i lagen, erfordrar.b

a Gal. 3:21. ^b Hes. 36:27; Heb. 8:10 med Jer. 31:33.

Kapitel XX.

Om kristen frihet och samvetsfrihet

1. Den frihet som Kristus förvärvat åt troende under evangeliet består i deras frihet från syndaskulden, Guds fördömande vrede, morallagens förbannelse;a och, i deras befrielse från denna onda värld, slaveri under Satan, och syndens herravälde;b hemsökelsers ondska, dödens udd, gravens seger och evig förtappelse;c såsom också, i deras fria tillträde till Gud,^d och bringande honom deras lydnad, inte utifrån slavisk fruktan, utan från en barnslig kärlek och ett villigt sinne.e Vilka alla var gemensamma också för troende under lagen.f Men, under nya testamentet är de kristnas frihet ytterligare utökad, i deras frihet från ceremonilagens ok, till vilket den judiska kyrkan var underordnad;^g och i större frimodighet att nalkas nådens tron,^h och i fylligare meddelelser av Guds frie Ande, än vad troende under lagen vanligtvis var delaktiga av.i

a Tit. 2:14; 1 Tess. 1:10; Gal. 3:13. b Gal. 1:4; Kol. 1:13; Apg. 26:18; Rom. 6:14. c Rom. 8:28; Ps. 119:71; 1 Kor. 15:54-57; Rom. 8:1. d Rom. 5:1,2. e Rom. 8:14,15; 1 Joh. 4:18. ^f Gal. 3:9,14. ^g Gal. 4:1-3,6,7; Gal. 5:1; Apg. 15:10,11. ^h Heb. 4:14,16; Heb. 10:19-22. ⁱ Joh. 7:38,39; 2 Kor. 3:13,17,18.

II. Gud allena är Herre över samvetet,a och har lämnat det fritt från människors läror och bud, som på något sätt är motsatta hans Ord;b eller utöver det, ifråga om tro och tillbedjan.^b Därför, att tro sådana läror, eller att lyda sådana bud, utan (av, utifrån?) samvete,^c är att förråda sin sanna samvetsfrihet:c och erfordrandet av en inbegripen tro samt en absolut och blind lydnad, är att tillintetgöra samvetsfriheten liksom förnuftet.d

a Jak. 4:12; Rom. 14:4; b Apg. 4:19; Apg. 5:29; 1 Kor. 7:23; Matt. 23: 8-10; 2 Kor. 1:24; Matt. 15:9. c Kol. 2:20,22,23; Gal. 1:10; Gal. 2:4,5; Gal. 5:1. d Rom. 10:17; Rom. 14:23; Jes. 8:20; Apg. 17:11; Joh. 4:22; Hos. 5:11; Upp. 13:12,16,17; Jer. 8:9.

III. De som, under förevändning av kristen frihet, är begivna någon synd, eller vårdar något begär, förstör därigenom den kristna frihetens mål, som är, att befriade från våra fienders händer, skulle vi tjäna Herren utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom, alla våra livsdagar.^a

^a Gal. 5:13; 1 Pet.2:16; 2 Pet. 2:19; Joh. 8:34; Luk. 1: 74,75.

IV. Och eftersom den överhet (myndighet, vare sig samhällelig el. kyrklig) som Gud har insatt, och den frihet som Kristus har förvärvat, inte är avsedda av Gud att förstöra, utan att ömsesidigt uppehålla och bevara varandra; de som, under förevändning av kristen frihet, motsätter sig någon rättmätig överhet, eller dess rättmätiga utövning, oavsett den är samhällelig eller kyrklig, motstår Guds ordning.^a Och, att offentliggöra sådana åsikter eller att vidhålla sådana vanor, som är motsatta naturens ljus, eller kristendomens kända grunder, oavsett angående tro, tillbedjan eller leverne; eller, gudaktighetens kraft; eller, sådana felaktiga åsikter eller vanor, som antingen till deras egen natur eller till det sätt de offentliggörs eller vidhålls, är fördärvliga till den yttre frid och ordning som Kristus har stadfäst i kyrkan, de må rättmätigt kallas till svars, och vidtas rättsliga åtgärder mot av kyrkan,^b och med den samhälleliga överhetens makt.^c

^a Matt. 12:25: 1 Pet. 2:13,14,16; Rom. 13:1-8; Heb. 13:17. ^b Rom. 1:32 med 1 Kor. 5:1,5,11,13; 2 Joh. vers 10,11 och 2 Tess. 3:14 och 1 Tim. 6:3-5 och Tit. 1:10,11,13 och Tit. 3:10 med Matt. 18:15-17; 1 Tim. 1:19,20; Upp. 2:2,14,15,20; Upp. 3:9. ^c 5 Mos. 13:6-12; Rom. 13:3,4 med 2 Joh. vers 10,11; Esr. 7:23,25-28; Upp. 17:12,16,17; Neh. 13:15,17,21,22,25,30; 2 Kung. 23: 5,6,9,20,21; 2 Krön. 34:33; 2 Krön. 15:12,13,16; Dan. 3:29; 1 Tim. 2:2; Jes. 49:23; Sak. 13:2,3.

Kapitel XXI.

Om gudstjänsten och sabbatsdagen

I. Naturens ljus visar att det finns en Gud, som har herravälde och överhöghet över allt, är god och gör gott emot alla, och skall därför fruktas, älskas, prisas, åkallas, förtröstas på och tjänas, med hela hjärtat och hela själen och med all kraft.a Men det godtagbara sättet att tillbe den sanne Guden är inrättat av honom själv, och så avgränsat av hans egen uppenbarade vilja, att han inte må tillbes enligt människors inbillningar och påhitt, ej heller Satans ingivelser, med några synliga bilder, eller på något annat sätt ej föreskrivet i den heliga Skrift.b

a Rom. 1:20; Apg. 17:24; Ps. 119:68; Jer. 10:7; Ps. 31:24; Ps. 18:4; Rom. 10:12; Ps. 62:9; Jos. 24:14; Mark. 12:33. b 5 Mos. 12:32; Matt. 15:9; Apg. 17:25; Matt. 4:9,10; 5 Mos. 4:15-20; 2 Mos. 20:4-6; Kol. 2:23.

II. Tillbedjan skall givas till Gud Fadern, Sonen och den helige Ande; och till honom allena;a inte till änglar, helgon eller några andra varelser;b och sedan fallet, inte utan en Medlare; ej heller genom någon annans medling än Kristi allena.c

a Matt. 4:10 med Joh. 5:23 och 2 Kor. 13:14. ^b Kol. 2:18; Upp. 19:10; Rom. 1:25; c Joh. 14:6; 1 Tim. 2:5; Ef. 2:18; Kol. 3:17.

III. Bön, med tacksägelse, varande en särskild del av gudstjänsten,a erfordrar Gud från alla människor:^b och för att bönen skall vara godtagbar, måste den göras i Sonens namn,c med Andens hjälpd enligt hans vilja,e med förståelse, vördnad, ödmjukhet, iver, tro, kärlek och ståndaktighet;f och, om ljudlig, på ett känt språk.g

a Fil. 4:6. b Ps. 65:3. c Joh. 14:13,14; 1 Pet. 2:5. d Rom. 8:26. e 1 Joh. 5:14. f Ps. 47:8; Pred. 5:1,2; Heb. 12:28; 1 Mos. 18:27; Jak. 5:16; Jak. 1:6,7; Mark. 11:24; Matt. 6:12,14,15; Kol. 4:2; Ef. 6:18. ^g 1 Kor. 14:14.

IV. Bön skall förrättas för alla rättmätiga ting,^a och för alla slags levande människor, eller som skall leva härefter:b men inte för de döda,^c ej heller för dem om vilka det är känt att de har begått dödsynden.d

a 1 Joh. 5:14. ^b 1 Tim. 2:1,2; Joh. 17:20; 2 Sam. 7:29; Rut 4:12. c 2 Sam. 12:21-23 med Luk. 16:25,26; Upp. 14:13. ^d 1 Joh. 5:16.

V. Läsningen av Skrifterna med gudlig fruktan;a det sunda predikandet^b och samvetsgranna åhörandet av Ordet, i lydnad till Gud, med förståelse, tro, och vördnad;c sjungande psalmer med nåd i hjärtat;d såsom också, den rätta förvaltningen av de sakrament som inrättats av Kristus; är alla delar av den inrättade gudstjänsten;e utöver fromma eder,f löften,g högstämd fasta,h och tacksägelser, vid särskilda tillfällen,i vilka skall, i skilda tider och stunder, brukas på ett heligt och fromt sätt. k

a Apg. 15:21; Upp. 1:3. b 2 Tim. 4:2. c Jak. 1:22; Apg. 10:33; Matt. 13:19; Heb. 4:2; Jes. 65:2. d Kol. 3:16; Ef. 5:19; Jak. 5:13. e Matt. 28:19; 1 Kor. 11:23-29; Apg. 2:42. f 5 Mos. 6:13 med Neh. 10:29. g Jes. 19:21 med Pred. 5:4,5. ^h Joel 2:12; Est. 6:16; Matt. 9:15; 1 Kor. 7:5. ⁱ Ps. 107 (hela); Est. 9:22. ^k Heb. 12:28.

VI. Varken bön, eller någon annan del av gudstjänsten, är nu under evangeliet antingen bunden till, eller görs mer godtagbar av någon plats på vilken den förrättas, eller till vilken den riktas:a utan Gud skall tillbes överallt,b i ande och sanning;c såväl i enskilda hushålld dagligen,e och avskilt var och en för sig själv;f som, desto högtidligare i allmänna samlingar,f vilka inte obekymrat eller villigt skall försummas, eller försakas, när Gud, genom sitt Ord eller försyn, kallar därtill.^g

a Joh. 4:21.b Mal. 1:11; 1 Tim. 2:8. c Joh. 4:23,24. d Jer. 10:25; 5 Mos. 6:6,7; Job 1:5; 2 Sam. 6:18,20; 1 Pet. 3:7; Apg. 10:2. e Matt. 6:11. f Matt. 6:6; Ef. 6:18. ^g Jes. 56:6,7; Heb. 10:25; Ord. 1:20,21,24; Ord. 8:34; Apg. 13:42; Luk. 4:16; Apg. 2:42.

VII. Såsom det hör till naturens lag, att, i allmänhet, en viss tid avsätts för gudstjänsten; så, i sitt Ord, med ett uttryckligt, moraliskt och beständigt bud, bindande alla människor i alla tider, har han särskilt fastställt en dag av sju till sabbat, att hållas helig inför honom;a från världens begynnelse till Kristi uppståndelse, var den veckans sista dag; och, från Kristi uppståndelse, ändrades den till veckans första dag,^b vilken, i Skriften, kallas Herrens dag,^c och skall bestå till världens ände, som den kristna sabbaten.d

a 2 Mos. 20:8,10,11; Jes. 56:2,4,6,7. b 1 Mos. 2:2,3; 1 Kor. 16:1,2; Apg. 20:7. ^c Upp. 1:10. ^d 2 Mos. 20:8,10 med Matt. 5:17,18.

VIII. Sabbaten hålls då helig för Herren, när människor, efter tillbörlig förberedelse av deras hjärtan, och i ordningsställande av deras vanliga sysslor på förhand, inte bara iakttar en helig vila, hela dagen, från deras egna gärningar, ord och tankar om deras världsliga sysselsättningar, och förströelser,^a utan också ägnar hela tiden åt de offentliga och enskilda övningarna av hans tillbedjan, och i plikter av nöd och barmhärtighet.b

a 2 Mos. 20:8; 2 Mos. 16:23,25,26,29,30; 2 Mos. 31:15-17; Jes. 58:13; Neh. 13:15-19, 21,22. b Jes. 58:13; Matt. 12:1-13.

Kapitel XXII.

Om rättmätiga eder och löften

I. En rättmätig ed är en del av gudstjänsten,^a vari, vid rätta tillfällen, den högtigligt svärjande personen kallar Gud till vittne för vad han påstår, eller lovar; och att döma honom enligt sanningen eller falskheten av vad han svär.b

a 5 Mos. 10:20. ^b 2 Mos. 20:7; 3 Mos. 19:12; 2 Kor. 1:23; 2 Krön. 6:22,23,

II. Guds namn är endast det genom vilket människor bör svära; och däri skall det brukas med all helig fruktan och vördnad.^a Därför, att svära lättsamt eller obetänksamt, vid det underbara och fruktansvärda namnet; eller, att överhuvud taget svära vid något annat ting, är syndigt och skall avskys.b Likväl, såsom i frågor av vikt och betydelse, är en ed berättigad av Guds Ord under det Nya testamentet, såväl som under det Gamla;^c som en rättmätig ed, ålagd av rättmätig myndighet, bör tas i sådana frågor.d

a 5 Mos. 6:13. ^b 2 Mos. 20:7; Jer. 5:7; Jak. 5:12. c Heb. 6:16; 2 Kor. 1:23; Jes. 65:16. ^d 1 Kung. 8:31; Neh. 13:25; Esr. 10:5.

III. Vemhelst som avlägger en ed bör rätt överväga vikten av en sådan högtidlig akt; och ingenting däri intyga, utom vad han är fullt övertygad är sanningen.^a Ej heller må någon människa binda sig själv med ed till någonting utom vad som är gott och rätt, och vad hon tror vara så, och vad hon är förmögen och besluten att utföra.^b Likväl är det en synd att vägra en ed rörande någonting som är gott och rätt, ålagd av rättmätig myndighet.c

a 2 Mos. 20:7; Jer. 4:2. ^b 1 Mos. 24:2,3,5,6,8,9. ^c 4 Mos. 5:19,21; Neh. 5:12; 2 Mos. 22:7-11.

IV. En ed skall avläggas i ordens vanliga och gemensamma betydelse, utan tvetydighet eller själsliga förbehåll.a Den kan inte förpliktiga till synd: men i allt som inte är syndigt, varande avlagd, binder den till utförande, fastän till en människas egen skada.^b Ej heller skall den överträdas, fastän avlagd till villolärare eller otrogna.^c

a Jer. 4:2; Ps. 24:4. ^b 1 Sam. 25:22,32-34; Ps. 15:4. ^c Hes. 17:16,18,19; Jos. 9:18,19 med 2 Sam. 21:1.

V. Ett löfte är av samma natur som en löftesed, och bör avläggas med samma fromma omsorg, och utföras med densamma trohet.^a

^a Jes. 19:21; Pred. 5:4-6; Ps. 61:9; Ps. 66:13,14.

VI. Det skall endast ges till någon varelse, utan till Gud allena:a och, att det må vara godtagligt, skall ske villigt, av tro och samvetsplikt, på ett tacksamt sätt för mottagen barmhärtighet, eller för erhålla vad vi behöver; därigenom binder vi oss själva mer strängt till nödvändiga plikter; eller till andra ting, så vida och så långt som de må passande bidraga därtill.b

^a Ps. 76:11; Jer. 44:25,26. ^b 5 Mos. 23:21-23; Ps. 50:14; 1 Mos. 28:20-22; 1 Sam. 1:11; Ps. 65:13,14; Ps. 132:2-5.

VII. Ingen människa må lova något som är förbjudet i Guds Ord, eller vad som skulle hindra någon däri befalld plikt, eller som inte står i hans egen kraft, och för utförandet vartill han är utan löfte om förmåga från Gud.^a I vilka avseenden, påvliga klosterlöften om ständigt celibat, fattigdom och ordensregler, är så långt ifrån att vara grader av högre fullkomlighet, att de är vidskepliga och syndiga snaror, i vilka ingen kristen må insnärja sig.b

a Apg. 23:12,14; Mark. 6:26; 3 Mos. 30:5,8,12,13. Matt. 19:11,12; 1 Kor. 7:2,9; Ef. 4:28; 1 Pet. 4:2; 1 Kor. 7:23.

Kapitel XXIII.

Om den samhälleliga överheten

I. Gud, hela världens överhöge Herre och Kung, insatte den samhälleliga överheten till att vara, under honom, över folket, för sin egen ära och det allmänna bästa: och, för detta ändamål, har han utrustat den med svärdets makt, till försvar och uppmuntran åt dem som är goda, och till straff åt ondgörare.a

a Rom. 13:1-4; 1 Pet. 2:13,14.

II. Det är rättmätigt för kristna att åtaga och utöva överhetens ämbete, när de kallas därtill;a i handhavande av det, så bör de i synnerhet upprätthålla fromhet, rättvisa, och frid, enligt varje samväldes sunda lagar;^b så för det ändamålet, kan de rättmätigt nu, under det Nya testamentet, föra krig, vid rätta och nödvändiga tillfällen.c

a Ord. 8:15,16; Rom. 13:1,2,4. b Ps. 2:10-12; 1 Tim. 2:2; Ps. 82:3,4; 2 Sam. 23:3; 1 Pet. 2:13. ^c Luk. 3:14; Rom. 13:4; Matt. 8:9,10; Apg. 10:1,2; Upp. 17:14,16.

III. Den samhälleliga överheten får inte påtaga sig förvaltandet av Ordet och sakramenten, eller himmelrikets nyckelmakt:^a likväl har den myndighet, och det är dess plikt, att hålla ordning, så att enhet och frid bevaras i kyrkan, att Guds sanning hålls hel och ren; att alla smädelser och villoläror undertrycks; allt fördärv och missbruk i gudstjänst och tukt förhindras eller omdanas; och alla Guds ordningar vederbörligen befästa, förvaltade, och iakttagna.^b För att bättre åstadkomma detta, har den makt att sammankalla synoder, att närvara vid dem, och att se till att vadhelst som avtalas i dem är enligt Guds sinne.^c

^a 2 Krön. 26:18 med Matt. 18:17 och Matt.16:19; 1 Kor. 12:28,29; Ef. 4:11,12; 1 Kor. 4:1,2; Rom. 10:15; Heb. 5:4. ^b Jes. 49:23; Ps. 122:9; Esr. 7:23,25-28; 3 Mos. 24:16: 5 Mos. 13:5,6,12; 1 Kon. 18:4; 1 Krön. 13:1-9; 2 Kon. 23:1-26; 2 Krön. 34:33; 2 Krön. 15:12,13. ^c 2 Krön. 19:8-11; 2 Krön. 29 och 30 hela kapitlen. Matt. 2:4,5.

IV. Det är folket plikt att be för överheten, a att hedra dess företrädare,b att betala skatt och andra fordringar,^c att lyda dess rättmätiga bud, och att vara underordnad dess myndighet, för samvetets skull.d Otro, eller skiljaktighet i religion, upphäver inte överhetens rätta och rättsliga myndighet, ej heller friar folket från deras tillbörliga lydnad till dem:^e från vilka kyrkliga företrädare inte är uteslutna;^f än mindre har påven någon makt eller domsrätt över den inom dess områden, eller över någon av dess folk; och minst av allt, att beröva den deras områden eller liv, om han skulle förklara den kättersk, eller under någon som helt annan förevändning.^g

a 1 Tim. 2:1,2. ^b 1 Pet. 2:17. c Rom. 13:6,7. ^d Rom. 13:5; Tit. 3:1. ^e 1 Pet. 2:13,14,16. ^f Rom. 13:1; 1 Kon. 2:35; Apg. 25:9-11; 2 Pet. 2:1,10,11; Jud. v. 8-11. ^g 2 Tess. 2:4; Upp. 13:15-17.

Kapitel XXIV.

Om äktenskap och skilsmässa

I. Äktenskapet skall vara mellan en man och en kvinna: det är vare sig rättmätigt för en man att ha mer än en hustru, eller för en kvinna att ha mer än en man; samtidigt.a

a 1 Mos. 2:24; Matt. 19:5,6; Ord. 2:17.

II. Äktenskapet instiftades av Gud för mannens och hustruns ömsesidiga hjälp,a för människosläktets tillökning med äkta börd och kyrkan med helig säd;b och för att förhindra orenhet.c

a 1 Mos. 2:18. b Mal. 2:15. c 1 Kor. 7:2,9.

III. Det är rättmätigt för alla slags människor att gifta sig, vilka är förmögna att med omdöme giva sitt samtycke.a Dock är det kristnas plikt att endast gifta sig i Herren:^b och därför skall sådana som bekänner sig till den sanna omdanade religionen inte gifta sig med otroende, papister, eller andra avgudadyrkare: ej heller skall sådana som är gudaktiga gå i omaka ok, genom att gifta sig med sådana som är anmärkningsvärt onda i sitt leverne, eller vidhåller fördömliga villoläror.c

a Heb. 13:4; 1 Tim. 4:3; 1 Kor. 7:36-38; 1 Mos. 24:57,58. ^b 1 Kor. 7:39. ^c 1 Mos. 34:14; 2 Mos. 34:16; 5 Mos. 7:3,4; 1 Kon. 11:4; Neh. 13:25-27; Mal. 2:11,12; 2 Kor. 6:14.

IV. Äktenskap bör inte ingås inom de blodsband eller släktskap som är förbjudna i Ordet;^a ej heller kan incestuösa äktenskap någonsin göras rättmätiga av någon mänsklig lag eller parternas samtycke, så att sådana personer kan leva tillsammans som man och hustru.b Mannen får inte gifta sig med någon i hans hustrus släkt av närmare blodsband än han får i sin egen; ej heller kvinnan i hennes mans släkt av närmare blodsband än hennes egen.^c

a 3 Mos. 18 hela kap.; 1 Kor. 5:1; Am. 2:7. ^b Mark. 6:18; 3 Mos. 18:24-28. ^c 3 Mos. 20:19-21.

V. Äktenskapsbrott eller otukt begångna efter förlovningen, upptäckta före äktenskapet, ger den oskyldiga parten rättmätig orsak att upplösa förlovningen.^a I fallet äktenskapsbrott efter ingånget äktenskap, är det rätt för den oskyldiga parten att söka skilsmässa:^b och, efter skilsmässan, äkta en annan, som om den kränkande parten vore död.^c

^a Matt. 1:18-20. ^b Matt. 5:31,32. ^c Matt. 19:9; Rom. 7:2,3.

VI. Även om människans fördärv gärna beaktar skäl, som otillbörligt skiljer dem åt vilka Gud sammanfogat i äktenskap: likväl, inget annat än äktenskapsbrott, eller sådant egenvilligt övergivande som på intet sätt kan avhjälpas av kyrkan eller den samhälleliga överheten, är tillräcklig orsak att upplösa äktenskapsbanden:^a vari ett offentligt och stadgat ordningsförfarande skall iakttagas; och, de inblandade parterna, ej lämnas till deras egna viljor och godtycke i egen sak.^b

^a Matt. 19: 8,9; 1 Kor. 7:15; Matt. 19:6. ^b 5 Mos. 24:1-4.

Kapitel XXV.

Om kyrkan

I. Den katolska eller allmänna kyrkan vilken är osynlig,a består av de utvaldas hela antal, som har blivit, är eller skall samlas till ett, under Kristus dess huvud; och är brud, kropp, fulhet av honom som uppfyller allt i alla.a

a Ef. 1:10,22,23; Ef. 5:23,27,32; Kol. 1:18.

II. Den synliga kyrkan, som också är katolsk eller allmän under evangeliet (ej begränsad till ett land som tidigare under lagen), består av alla dem överallt i världen som bekänner den sanna religionen;a och deras barn:b och är Herren Jesu Kristi rike,c Guds hus och husfolk,d utanför vilken det inte finns någon stadigvarande möjlighet till frälsning.e

a 1 Kor. 1:2; 1 Kor. 12:12,13; Ps. 2:8; Upp. 7:9; Rom. 15:9-12. b 1 Kor. 7:14; Apg. 2:39; Hes. 16:20,21; Rom. 11:16; 1 Mos. 3:15; 1 Mos. 17:7. ^c Matt. 13:47; Jes. 9:7. ^d Ef. 2:19; Ef. 3:15. ^e Apg. 2:47.

III. Till denna katolska synliga kyrka har Kristus givit kyrkotjänsten, Guds ord och ordningar, för de heligas församlande och fullkomnande, i det här livet, till världens ände: och gör genom sin egen närvaro och Ande, enligt hans löfte, dem verksamma därtill.a

^a 1 Kor. 12:28; Ef. 4:11-13; Matt. 28:19,20; Jes. 59:21.

IV. Denna katolska kyrka har ibland varit mer, ibland mindre synlig.^a Enskilda kyrkor vilka är lemmar av densamma, är mer eller mindre rena allteftersom evangeliets lära lärs och omfattas, ordningar förvaltas, och gudstjänst firas mer eller mindre rent i dem.b

^a Rom. 11:3,4; Upp. 12:6,14. ^b Upp. kap. 2 och 3; 1 Kor. 5:6,7.

V. De renaste kyrkor under himlen är underkastade både uppblandning och fel:^a och vissa har så urartat, att de inte längre är Kristi kyrkor utan Satans synagogor.b Ändock, skall det alltid finnas en kyrka på jorden, som tjänar Gud enligt hans vilja.c

a 1 Kor. 13:12; Upp. kap. 2 och 3; Matt. 13:24-30, 47. ^b Upp. 18:2; Rom. 11:18-22. ^c Matt. 16:18; Ps. 72:17; Ps. 102:29; Matt. 28:19,20.

VI. Det finns inget annat huvud för kyrkan än Herren Jesus Kristus;a ej heller kan påven i Rom i någon bemärkelse vara densammas huvud; utan är antikrist, syndens människa och fördärvets son, som upphäver sig själv i kyrkan mot Kristus och allt som kallas Gud.b

a Kol. 1:18; Ef. 1:2. b Matt. 23:8-10; 2 Tess. 2:3,4,8,9; Upp. 13:6.

Kapitel XXVI.

Om de heligas gemenskap

I. Alla de heliga, som är förenade med Jesus Kristus deras huvud genom hans Ande och genom tron, har gemenskap med honom i hans gunster, lidanden, död, uppståndelse och härlighet:a och, förenade med varandra i kärlek, har de gemenskap i varandras gåvor och gunster,b och är skyldiga att utföra sådana plikter, allmänt och enskilt, som bidrar till deras ömsesidiga välbefinnande, både till den inre och den yttre människan.c

a 1 Joh. 1:3; Ef. 3:16-19; Joh. 1:16; Ef. 2:5,6; Fil. 3:10; Rom. 6:5,6; 2 Tim. 2:12. b Ef. 4:15,16; 1 Kor. 12:7; 1 Kor. 3:21-23; Kol. 2:19. c 1 Tess. 5:11,14; Rom. 1:11,12,14; 1 Joh. 3:16-18; Gal. 6:10.

II. De heliga är av sin bekännelse bundna till att uppehålla en helig samhörighet och gemenskap i gudstjänsten; och i förrättandet av andra sådana andliga övningar som leder till deras ömsesidiga uppbyggelse;a liksom också till att avhjälpa varandra i yttre ting, i enlighet med deras olika förmågor och behov. Denna gemenskap, såsom Gud ger tillfälle, skall utsträckas till alla dem som på varje plats åkallar Herren Jesu namn.b

a Heb. 10:24,25; Apg. 2:42,46; Jes. 2:3; 1 Kor. 11:20. b Apg. 2:44,45; 1 Joh. 3:17; 2 Kor. kap. 8 och 9; Apg. 11:29,30.

III. Denna gemenskap som de heliga har med Kristus, gör dem inte på något sätt delaktiga av hans gudoms väsen; eller jämlika med Kristus i något hänseende: vilketdera är ofromt och hädiskt att hävda.^a Ej heller bortager eller inskränker deras gemenskap med varandra som heliga, den befogenhet eller äganderätt som varje människa har till sina tillhörigheter och ägodelar.b

a Kol. 1:18,19; 1 Kor. 8:6; Jes. 42:8; 1 Tim. 6:15,16; Ps. 45:8 med Heb. 1:8,9. ^b 2 Mos. 20:15; Ef. 4:28; Apg. 5:4.

Kapitel XXVII.

Om sakramenten

I. Sakramenten är heliga tecken och insegel på nådaförbundet,a omedelbart instiftade av Gud,b till att framställa Kristus och hans välgärningar; och till att bekräfta deras del i honom;c liksom också till att göra en synlig skillnad mellan dem som tillhör kyrkan och resten av världen;d samt högtidligen förbinda dem till tjänst för Gud i Kristus enligt hans ord.e

a Rom. 4:11; 1 Mos. 17:7,10. ^b Matt. 28:19; 1 Kor. 11:23. ^c 1 Kor. 10:16; 1 Kor. 11:25,26; Gal. 3:17. ^d Rom. 15:8; 2 Mos. 12:48; 1 Mos. 34:14. ^e Rom. 6:3,4; 1 Kor. 10:16,21.

II. Det finns i varje sakrament en andlig relation eller sakramental förening mellan tecknet och det betecknade: härav kommer, att det enas namn och verkningar tillskrivs det andra.a

a 1 Mos. 17:10; Matt. 26:27,28; Tit. 3:5.

III. Den nåd som framräcks i eller av de rätt brukade sakramenten tilldelas inte av någon kraft i dem: ej heller är ett sakraments verkan beroende av fromheten eller avsikten hos den som förvaltar det:^a utan på Andens verk^b och instiftelseordet, som rymmer, tillsammans med en föreskrift bemyndigande detsammas bruk, ett löfte om välgärning till värdiga mottagare.^c

^a Rom. 2:28,29; 1 Pet. 3:21. ^b Matt. 3:11; 1 Kor. 12:13. ^c Matt. 26:27,28; Matt. 28:19, 20.

IV. Det finns endast två sakrament insatta av Kristus vår Herre i evangeliet; det vill säga, dop och Herrens måltid; ingetdera får utdelas av någon annan än en rättmätigt ordinerad Ordets tjänare.^a

^a Matt. 28:19; 1 Kor. 11:20,23; 1 Kor. 4:1; Heb. 5:4.

V. Det Gamla testamentets sakrament, med avseende på de därigenom betecknade och framräckta andliga tingen, var till deras väsen desamma som dem i det Nya testamentet.^a

^a 1 Kor. 10:1-4.

Kapitel XXVIII.

Om dopet

I. Dopet är ett sakrament av det Nya testamentet, instiftat av Jesus Kristus,a inte bara för det högtidliga upptagandet av den döpte i den synliga kyrkan;b utan också, att vara för denne ett tecken och sigill på nådaförbundet,c på dennes inympande i Kristus,d på pånyttfödelse,e på syndernas förlåtelse,f och på dennes överlåtelse till Gud genom Jesus Kristus, att leva ett nytt liv.g Detta sakrament skall av Kristi befallning bestå i hans kyrka till världens ände.h

a Matt. 28:19. ^b 1 Kor. 12:13. ^c Rom. 4:11 med Kol. 2:11,12. ^d Gal. 3:27; Rom. 6:5. ^e Tit. 3:5. ^f Mark. 1:4. ^g Rom. 6:3,4. ^h Matt. 28:19,20.

II. Det yttre element som skall brukas i detta sakrament är vatten, varmed personen skall döpas i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, av en evangeliets tjänare rättmätigt kallad därtill.a

a Matt. 3:11; Joh. 1:33; Matt. 28:19,20.

III. Neddoppning av personen i vatten är inte nödvändigt: utan dopet förvaltas rätt genom att begjuta eller bestänka vatten på personen.a

a Heb. 9:10,19-22. Apg. 2:41; Apg. 16:33; Mark. 7:4.

IV. Inte bara dem som faktiskt tillkännager tro på och lydnad till Kristus,^a utan också spädbarn till en eller båda troende föräldrarna skall döpas.^b

^a Mark. 16:15,16; Apg. 8:37,38. ^b 1 Mos. 17:7,9,10 med 3:9,14 och Kol. 2:11,12 och Apg. 2:38,39 och Rom. 4:11,12; 1 Kor. 7:14; Matt. 28:19: Mark. 10:13-16; Luk. 18:15.

V. Även om det är en stor synd att ringakta eller försumma denna ordning,^a är dock inte nåd och frälsning så oskiljaktigt fogade till den, att ingen person kan bli pånyttfödd eller frälst utan den;^b eller, att alla som är döpta är otvivelaktigt pånyttfödda.^c

^a Luk. 7:30 med 2 Mos. 4:24-26. ^b Rom. 4:11; Apg. 10:2,4,22,31,45,47. ^c Apg. 8:13,23.

VI. Dopets verkan är inte knuten till det ögonblick vari det förvaltas; likväl, inte desto mindre, genom det rätta bruket av denna ordning,^a är inte bara nåden tillbjuden, utan verkligen framräckt och tilldelad, genom den helige Ande, till sådana (oavsett till åren eller spädbarn) som den nåden tillhör, enligt Guds egen viljas råd, i hans fastställda tid.^b

^a Joh. 3:5,8. ^b Gal. 3:27; Tit. 3:5; Ef. 5:25,26; Apg. 2:38,41.

VII. Dopets sakrament skall endast förvaltas till en person en enda gång.^a

^a Tit. 3:5.

Kapitel XXIX.

Om Herrens måltid

I. Vår Herre Jesus, den natt då han blev förrådd, instiftade hans kropps och blods sakrament, kallad Herrens måltid, att iakttagas i hans kyrka, till världens ände, för den ständiga åminnelsen av hans offerdöd; beseglande alla dess välgärningar till sanna troende, deras andliga näring och tillväxt i honom, deras fortsatta åtagande i och till, alla plikter de är skyldiga honom; och, till att vara ett band och pant på deras gemenskap med honom, och med varandra, som lemmar av hans mystika kropp.a

a 1 Kor. 11:23-26; 1 Kor. 10:16,17,21; 1 Kor. 12:13.

II. I detta sakrament uppoffras inte Kristus till sin Fader; ej heller görs alls något verkligt offer för förlåtelse av levandes eller dödas synder;a utan det är endast en åminnelse av det enda offer som han gjorde av sig själv, genom sig själv, på korset, en gång för alla: och, en andlig offergåva av allt möjligt pris till Gud, för densamma:^b så att det påviska mässoffret (som de kallar det) är högst avskyvärt skymfligt mot Kristi egna, enda offer, den enda försoningen för alla de utvaldas synder.^c

a Heb. 9:22, 25,26,28. b 1 Kor. 11:24-26; Matt. 26:26,27. ^c Heb. 7:23,24,27; Heb. 10:11,12, 14,18.

III. Herren Jesus har, i denna ordning, befallt sina tjänare att kungöra sitt instiftelseord för folket; att bedja, och välsigna brödet och vinet, och därigenom avskilja dem från vanligt bruk till heligt bruk; och, att taga och bryta brödet, att taga kalken, samt (tagande själva kommunion) att ge båda till kommunikanterna;^a men till ingen som inte då är närvarande i församlingen.b

a Matt. 26:26-28 och Mark. 14:22-24 och Luk. 22:19,20 med 1 Kor. 11:23-26. ^b Apg. 20:7; 1 Kor. 11:20.

IV. Privatmässor eller att ensam mottaga detta sakrament av en präst eller någon annan,a liksom också att beröva folket bägaren,b tillbedja elementen, upplyfta dem eller bära runt dem för dyrkan och förvara dem för något förment fromt bruk, är alla motsatta detta sakraments natur och Kristi instiftelse.c

a 1 Kor. 10:16. b Mark. 14:23; 1 Kor. 11:25-29. c Matt. 15:9.

V. De yttre elementen i detta sakrament, rätt avskilda för de bruk som inrättats av Kristus, har en sådan relation till honom korsfäst, så att sant, dock endast sakramentalt, de ibland kallas vid namnet på de ting de åskådliggör, nämligen Kristi kropp och blod;^a om ände till väsen och natur alltjämt förblir sant och endast bröd och vin såsom de var före.b

a Matt. 26:26-28. b 1 Kor. 11:26-28; Matt. 26:29.

VI. Den lära som vidhåller en förvandling av brödets och vinets väsen till Kristi kropps och blods väsen (allmänt kallad transsubstantiation), genom en prästs konsekration eller på något annat sätt, strider inte bara emot Skriften utan också alla sinnena och förnuftet; tillintetgör sakramentets natur och har varit och är orsak till mångahanda vidskepelser; ja, till grova avguderier.a

a Apg. 3:21 med 1 Kor. 11:24-26; Luk. 24:6,39.

VII. Värdiga mottagare som till det yttre tar del av de synliga elementen i detta sakrament,a mottager och närs då också av Kristus korsfäst och hans döds alla välgärningar till det inre genom tron, verkligen och förvisso, dock ej köttsligt och kroppsligt, utan andligt: Kristi kropp och blod varande då, inte kroppsligt eller köttsligt, i, med, eller under brödet och vinet; dock lika verkligt, men andligt, närvarande för de troendes tröst i den ordningen, såsom elementen själva är för deras yttre sinnen.b

a 1 Kor. 11:28. b 1 Kor. 10:16.

VIII. Även om okunniga och onda människor mottager de yttre elementen i detta sakrament, mottager de dock inte därigenom det betecknade tinget; utan är genom deras ovärdiga tillträde skyldiga Kristi kropp och blod, till deras egen fördömelse. Därför, alla okunniga och ogudaktiga personer, såsom de inte är i stånd att åtnjuta gemenskap med honom, så är de ovärdiga Herrens bord; och kan inte utan att synda grovt emot honom så länge de sådana förblir ta del av dessa heliga hemligheter^a eller få komma därtill.b

a 1 Kor. 11:27,28,29; 2 Kor. 6:14-16. b 1 Kor. 5:6,7,13; 2 Tess. 3:6,14,15; Matt. 7:6.

Kapitel XXX.

Om kyrkliga straff

I. Herren Jesus, som sin kyrkas kung och huvud, har däri inrättat en styrelse, i kyrkliga ämbetsmäns händer, skild från den samhälleliga överheten.^a

^a Jes. 9:6,7; 1 Tim. 5:17; 1 Tess. 5:12; Apg. 20:17,28; Heb. 13:7,17,24; 1 Kor. 12:28; Matt. 28:18-20.

II. Till dessa ämbetsmän, är himmelrikets nycklar anförtrodda: i kraft av vilka, de har makt att såväl binda som lösa synder; att tillsluta riket för de obotfärdiga, både med Ordet och straffen; och upplåta det för botfärdiga syndare, genom evangeliets tjänst, och genom avlösning från straffen, som för tillfället behövas.^a

^a Matt. 16:19; Matt. 18:17,18; Joh. 20:21-23; 2 Kor. 2:6-8.

III. Kyrkliga straff är nödvändiga, för att återföra och vinna anstötliga bröder, för att avskräcka andra från liknande förseelser, för att rensa ut den surdeg som kan fördärva hela degen, för att försvara Kristi heder och evangeliets heliga bekännelse, och för att förhindra Guds vrede, som rättvist kan utgjutas över kyrkan, om de skulle låta hans förbund och dess insegel skändas av anmärkningsvärda och hårdnackade överträdare.^a

^a 1 Kor. 5 hela kap.; 1 Tim. 5:20; Matt. 7:6; 1 Tim. 1:20; 1 Kor. 11:27 t.o.m. slutet med Jud. v. 23.

IV. För att bättre uppnå dessa mål, skall kyrkliga ämbetsmän förfara med förmaning,; avstängning från Herrens måltids sakrament för en tid; och, med förvisning från kyrkan; i enlighet med brottets natur och personens oförrätt.^a

^a 1 Tess. 5:12; 2 Tess. 3:6,14,15; 1 Kor. 5:4,5,13; Matt. 18:17; Tit. 3:10.

Kapitel XXXI.

Om synoder och koncilier

I. För att bättre styra och ytterligare uppbygga kyrkan, bör där vara sådana församlingar som allmänt kallas synoder eller koncilier.^a

^a Apg. 15:2,4,6.

II. Såsom överheten kan rättmätigt kalla en synod av tjänare och andra lämpade personer, att överväga och rådslå med i religiösa ärenden;^a så, om överheten är öppen fiende till kyrkan, kan Kristi tjänare av sig själva, i kraft av sitt ämbete, eller, de, med andra personer, på uppdrag av deras kyrkor, mötas tillsammans i sådana församlingar.^b

^a Jes. 49:23; 1 Tim. 2:1,2; 2 Krön. 19:8-11; 2 Krön. 29 och 30 hela kap.; Matt. 2:4,5; Ord. 11:14. ^b Apg. 15:2,4,22,23,25.

III. Det hör till synoder och koncilier, att tjänsteaktigt avgöra stridigheter i tron, samvetskval, att nedlägga rättesnören och föreskrifter för att bättre ordna den offentliga gudstjänsten och kyrkostyrelsen; att upptaga klagomål, vid fall av orätt förvaltning, och myndigt avgöra desamma: vilka rådslut och avgörelser, om förenliga med Guds Ord, skall mottagas med vördnad och underdånighet; inte bara, för deras överensstämmelse med Ordet, utan också för den makt, med vilken de fattats, såsom varande en Guds ordning inrättad i hans Ord.^a

^a Apg. 15:15,19,24,27-31; Apg. 16:4; Matt.18:17-20.

IV. Alla synoder eller koncilier, sedan apostlarnas tid, såvida allmänna eller enskilda, kan fela; och många har felat. Därför, skall de inte göras till rättesnören för tro eller liv; utan, skall brukas som hjälp för bådadera.^a

^a Ef. 2:20; Apg. 17:11; 1 Kor. 2:5; 2 Kor. 1:24.

V. Synoder och koncilier skall inte behandla eller besluta något annat, än sådant som är kyrkligt: och skall inte blanda sig i samhälleliga göromål som angår samväldet; förutom genom ödmjuk begäran, vid sällsynta tillfällen; eller, genom råd, för att stilla samvetet, om de erfordras därtill av den samhälleliga överheten.^a

^a Luk. 12:13,14; Joh. 18:36.

Kapitel XXXII.

Om människornas tillstånd efter döden och de dödas uppståndelse

I. Efter döden vänder människornas kroppar åter till jorden och möter förgängelsen;a men deras själar (vilka varken dör eller sover) havande en odödlig varaktighet, återvänder omedelbart till Gud som gav dem:b de rättfärdigas själar, då fullkomnade i helighet, mottages in i den högsta himlen, där de skådar Guds ansikte, i ljus och härlighet, inväntande deras kroppars fulla återlösning.c Och de ondas själar kastas i helvetet, där de förblir i plågor och fullständigt mörker, förvarade till den stora dagens dom.d Utöver dessa två ställen, för själar skilda från deras kroppar, känner inte Skriften vid något.

a 1 Mos. 3:19; 3. 13:36. b Luk. 23:43; Pred. 12:7. ^c Heb. 12:23; 2 Kor. 5:1,6,8; Fil. 1:23 med Apg. 3:21 och Ef. 4:10. ^d Luk. 16:23,24; Apg. 1:25; Jud. v. 6,7; 1 Pet. 3:19.

II. På den yttersta dagen, sådana som är i livet, skall inte dö, utan förvandlas:a och, alla de döda skall uppväckas, med samma kroppar och inga andra, om än med andra egenskaper, vilka skall återförenas med deras själar för alltid.b

a 1 Tess. 4:17; 1 Kor. 15:51,52. b Job 19:26-27; 1 Kor. 15:42-44.

III. De orättfärdigas kroppar, skall, genom Kristi kraft, väckas till vanära: de rättfärdigas kroppar genom hans Ande, till ära;c och omformas till hans egen härliga kropp.a

a Apg. 24:15; Joh. 5:28,29; 1 Kor. 15:43; Fil. 3:21.

Kapitel XXXIII.

Om den yttersta domen

1. Gud har fastställt en dag, på vilken han skall döma världen i rättfärdighet, genom Jesus Kristus,^a åt vilken all makt och dom är given av Fadern.b På vilken dag, skall inte bara de fallna änglarna dömas,c utan på samma sätt alla människor som har levt på jorden, framträda inför Kristi domstolc för att avlägga räkenskap för deras tankar, ord och gärningar; och för att erhålla i enlighet med vad de gjort i kroppen, gott eller ont.d

a Apg. 17:31. b Joh. 5:22,27. c 1 Kor. 6:3; Jud. v. 6; 2 Pet. 2:4. d 2 Kor. 5:10; Pred. 12:14; Rom. 2:16; Rom. 14:10,12; Matt. 12:36,37.

II. Ändamålet för Guds fastställande av den dagen är, att kungöra hans barmhärtighets härlighet i de utvaldas eviga frälsning; och hans rättvisa i fördömelsen av de förtappade, som är onda och olydiga. Ty då skall de rättfärdiga inträda evigt liv och erhålla glädjens och vederkvickelsens fullhet, vilken skall komma av Herrens närvaro: men de onda, som inte känner Gud och inte lyder evangeliet om Jesus Kristus, skall kastas till eviga plågor och straff med evig undergång från Herrens närhet och hans makts härlighet.a

a Matt. 25:31 t.o.m. slutet; Rom. 2:5,6; Rom. 9:22,23; Matt. 25:21; Apg. 3:19; 2 Tess. 1:7-10.

III. Såsom Kristus vill att vi är fast förvissade, att det kommer en domedag, både för att avskräcka alla människor från synd och för de gudaktigas djupare tröst i deras motgångar:a så, vill han att den dagen skall vara okänd för människorna, att de må skaka av sig all köttslig säkerhet och alltid vara vaksamma, eftersom de inte vet vid vilken tidpunkt Herren kommer;c och må vara beredda att säga, Kom Herre Jesus, kom snart, amen.b

a 2 Pet. 3:11,14; 2 Kor. 5:10,11; 2 Tess. 1:5-7; Luk. 21:27,28; Rom. 8:23-25. ^b Matt. 24:36,42-44; Mark. 13:35-37; Luk. 12:35,36; Upp. 22:20.