Nya Stoeryds kyrka

Preliminär översättning av Sebastian Rehnman

 

Stora katekesen

Fråga 1. Vad är människans främsta och högsta mål?

Svar. Människans främsta och högsta mål är, att förhärliga Gud^a och fullt åtnjuta honom för alltid.^b

^a 1 Kor. 10:31; Rom. 11:36; ^b Ps. 73:25-28.

F. 2. Hur framstår det att det finns en Gud?

S. Själva naturens ljus i människan och Guds gärningar förkunnar tydligt, att det finns en Gud: men endast hans ord och Ande uppenbarar honom tillräckligt och verksamt för människor till deras frälsning.

F. 3. Vad är Guds Ord?

S. Gamla och Nya testamentets skrifter^a är Guds ord, det enda rättesnöret för tro och lydnad.^b

^a 2 Tim. 3:16; Ef. 2:20; ^b 1 Joh. 1:3,4.

F. 4. Hur framstår det att Skrifterna är Guds ord?

S. Skrifterna visar sig själva vara Guds ord genom deras upphöjdhet och renhet; genom alla delarnas samstämmighet, helhetens ändamål, vilket är att ge Gud all ära; genom deras ljus och kraft att överbevisa och omvända syndare, att trösta och bygga upp troende till frälsning: men Guds Ande, vittnande genom och med Skrifterna i människans hjärta, är allena fullt förmögen att övertyga det, att de är själva Guds ord.

F. 5. Vad lär Skrifterna huvudsakligen?

S. Skrifterna lär huvudsakligen vad människan skall tro om Gud och vad för plikt Gud fordrar av människan.^a

^a 2 Tim. 1:13; 2 Tim. 3:16.

F. 6. Vad gör Skrifterna känt om Gud?

S. Skrifterna gör känt vad Gud är, personerna i gudomen och vad för plikt Gud fordrar av människan.

F. 7. Vad är Gud?

S. Gud är en ande,^a i och av sig själv till sitt väsen,^b härlighet,^c makt,^d  salighet,^e och fullkomlighet, oändlig, alltillräcklig, evig,^f oföränderlig, omätlig, allestädesnärvarande, allsmäktig, allvetande, visast, heligast, rättvisast, högst barmhärtig och nådig, högst långmodig, och överflödande i godhet och sanning.^ghi

^a Joh. 4:24; ^b 2 Mos. 3:14; ^c Ps. 147:5; ^d Upp. 4:8; ^e Upp. 15:4; ^f 2 Mos. 34:6-7; ^g Job 11:7-9;

^h Ps. 90:2; ⁱ Jak. 1:17.

F. 8. Finns det mer än en Gud?

S. Det finns endast en, den levande och sanne Guden.^a.

^a 5 Mos. 6:4; Jer. 10:10.

F. 9. Hur många personer finns det i gudomen?

S. Det finns tre personer i gudomen, Fadern, Sonen och den helige Ande; och dessa tre är en, evig Gud, av samma väsen, jämlika i makt och härlighet;^a likväl skilda genom deras personliga egenskaper.

^a 1 Joh. 5:7; Matt. 28:19.

F. 10. Vilka är de personliga egenskaperna hos de tre personerna i gudomen?

S. Det är egentligt för Fadern att föda Sonen, och för Sonen att vara född av Fadern, och för den helige Ande att utgå från Fadern och Sonen från all evighet.

F. 11. Hur framstår det att Sonen och den helige Ande är Gud, jämlika med Fadern?

S. Skrifterna visar att Sonen och den helige Ande är Gud, jämlika med Fadern, tillskrivande dem sådana namn, egenskaper, gärningar, och tillbedjan som är egentliga för Gud allena.

F. 12. Vad är Guds beslut?

S. Guds beslut är hans viljas råds visa, fria och heliga akter, genom vilka, från all evighet, han har för sin egen ära, förordnat/förinrättat allt som sker i tiden; i synnerhet angående änglar och människor.^a

^a Ef. 1:4, 11; Rom. 9:22, 23.

F. 13. Vad har Gud i synnerhet beslutat angående änglar och människor?

S. Gud har, genom ett evigt och oföränderligt beslut, av sin blotta kärlek, till pris av sin härliga nåd som skulle visas i vederbörlig tid, utkorat vissa änglar till härlighet; och i Kristus utvalt vissa människor till evigt liv samt medlen därtill: och har också enligt sin suveräna makt och sin egen viljas outrannsakliga råd (genom vilket han utsträcker eller undanhåller ynnest såsom han behagas), förbigått och förordnat resten till vanära och vrede, att tillfogas för deras synd, till pris av sin rättvisas härlighet.

F. 14. Hur utverkar Gud sina beslut?

S. Gud utverkar sina beslut i skapelsens och försynens verk; enligt sitt ofelbara förutvetande, och sin egen viljas fria och oföränderliga råd.

F. 15. Vad är skapelsens verk?

S. Skapelsens verk är det vari Gud i begynnelsen, genom sitt kraftiga ord, gjorde ur ingenting världen och allting däri för sig själv, i en tidsrymd av sex dagar och allt mycket gott.^a

^a 1 Mos. 1, hela kapitlet; Heb. 11:3.

F. 16. Hurdana skapade Gud änglarna?

S. Gud skapade alla änglarna andar, odödliga, heliga, framstående i kunskap, till att utföra hans bud och att prisa hans namn; likväl underställda förändring.

F. 17. Hurdan skapade Gud människan?

S. Sedan Gud hade gjort alla andra varelser skapade han människan man och kvinna; formade mannens kropp av jord från marken och kvinnan av ett av mannens revben; bibringade dem levande, förnuftiga, och odödliga själar; gjorde dem till sin egen avbild, i kunskap, rättfärdighet och helighet; havande Guds lag skriven i deras hjärtan och kraft att uppfylla den, samt med herravälde över skapelsen;^a likväl underställda fall.

^a 1 Mos. 1:26-28; Kol. 3:10; Ef. 4:24.

F. 18. Vad är den gudomliga försynens verk?

S. Den gudomliga försynens verk är Guds heligaste,^a visaste,^b och mäktigaste bevarande^c och styrande av alla sina varelser, styrande dem och alla deras handlingar till sin egen ära.^d

^a Ps. 145:17; ^b Ps. 104:24; Jes. 28:29; ^c Heb. 1:3; ^d Ps. 103:19; Matt. 10:29-31.

F. 19. Vad är Guds försyn gentemot änglarna?

S. Gud tillät genom sin försyn vissa av änglarna, villigt och oåterkalleligt, att falla i synd och fördömelse, omgärdande och styrande det och alla deras synder till sin ära; och stadfäste resten i helighet och lycka; nyttjande dem alla efter sitt välbehag till sin makts, barmhärtighets och rättvisas förvaltningar.

F. 20. Vad var den Guds försyn gentemot människan i det tillstånd till vilket hon skapades?

S. Guds försyn gentemot människan i det tillstånd till vilket hon skapades, var att insätta henne i paradiset, befalla henne att bruka det, giva henne frihet att äta av jordens frukt, lägga varelserna under hennes herravälde, och inrätta äktenskapet till hennes hjälp; att inlåta henne i gemenskap med sig själv; att instifta sabbaten; att ingå i ett livsförbund med henne på villkor av personlig, fullkomlig och beständig lydnad, för vilket livets träd var en garanti; och att under dödstraff förbjuda henne att äta av trädet med kunskap om gott och ont.^a

^a Gal. 3:12; 1 Mos. 2:17.

F. 21. Förblev människan i det tillstånd till vilket Gud först skapade henne?

S. Våra första föräldrar, utlämnade till sin egen frihet, genom Satans frestelse, överträdde Guds bud när de åt av den förbjudna frukten och föll därigenom från det oskyldiga tillstånd vartill de skapades.^a

^a 1 Mos. 3:6-8,13; Pred. 7:29.

F. 22. Föll hela människosläktet i den första överträdelsen?

S. Då förbundet slöts med Adam som en befullmäktigad person, inte för honom själv bara utan för hans avkomma, syndade hela människosläktet, som härstammar från honom genom vanlig fortplantning, i honom och föll med honom i den första överträdelsen.^a

^a 1 Mos. 2:16, 17; Rom. 5:12; 1 Kor. 15:21-22.

F. 23. Till vilket tillstånd fördes människosläktet genom fallet?

S. Fallet förde människan till ett syndigt och eländigt tillstånd.^a

^a Rom. 5:12.

F. 24. Vad är synd?

S. Synd är varje brist på överensstämmelse med eller överträdelse av någon Guds lag, given som rättesnöre till den förnuftiga varelsen.^a

^a 1 Joh. 3:4.

F. 25. Vari består syndfullheten i det tillstånd vartill människan föll?

S. Syndfullheten i det tillstånd vartill människan föll, består i skulden för Adams första synd, bristen på den rättfärdighet varmed hon skapades, och fördärvet av hennes natur, varigenom hon är helt oduglig, vanmäktig och motsatt allt som är andligt gott och helt benägen allt ont, och det beständigt; vilken allmänt kallas för ursprungssynd och från vilken alla faktiska överträdelser följer .^a

^a Rom. 5:12,19; Rom. 5:10-20; Ef. 2:1-3; Jak. 1:14,15; Matt. 15:19.

F. 26. Hur förmedlas ursprungssynden från våra första föräldrar till deras avkomma?

S. ursprungssynden förmedlas från våra första föräldrar till deras avkomma genom naturlig fortplantning, så att alla som utgår från dem på det sättet är avlade och födda i synd.

F. 27. Vilket elände förde fallet till människosläktet?

S. Fallet förde tll människosläktet förlust på gemenskap med Gud,^a hans misshag och förbannelse;^b så att vi av naturen är vredens barn, Satans slavar, och rättvist underställda alla straff i den här världen och den kommande.^c

^a 1 Mos. 3:8, 10, 24; ^b Ef. 2:2, 3; Gal. 3:10; ^c Klag. 3:39; Rom. 6:23; Matt. 25:41, 46.

F. 28. Vad är syndens straff i den här världen?

S. Syndens straff i den här världen är antingen inre, såsom förblindat förstånd, förtappat sinne, kraftiga villfarelser, förhärdat hjärta, samvetskval och skamliga lidelser; eller yttre, såsom Guds förbannelse av skapelsen för vår skull och all annan ondska som drabbar oss till våra kroppar, namn, ägodelar, relationer och sysselsättningar, jämte döden själv.

F. 29. Vad är syndens straff i den kommande världen?

S. Syndens straff i den kommande världen är evigt skiljande från Guds angenäma närvaro och de mest bedrövliga smärtor till kropp och själ utan uppehåll, i helvetets eld, för alltid.

F. 30. Lämnar Gud hela människosläktet att förgås i det syndiga och eländiga tillståndet?

S. Gud lämnar inte hela människosläktet att förgås i det syndiga och eländiga tillstånd till vilket de föll genom brottet mot det första förbundet, allmänt kallat gärningsförbundet; utan av sin blotta kärlek och barmhärtighet befriar han sina utvalda ur det, och för dem in ett frälst tillstånd genom det andra förbundet, allmänt kallat nådaförbundet.

^a Ef. 1:4; ^b Rom. 3:20-22; Gal. 3:21, 22.

F. 31. Med vem är nådaförbundet ingånget?

S. Nådaförbundet är ingånget med Kristus som den andre Adam, och i honom med alla de utvalda som hans säd.

F. 32. Hur framträder Guds nåd i det andra förbundet?

S. Guds nåd framträder i det andra förbundet, i det att han fritt tillhandahåller och tillbjuder syndare en medlare, samt liv och frälsning genom honom; och, erfordrande tro som villkoret för att göra dem delaktiga av honom, lovar och ger sin helige Ande till alla sina utkorade, till att verka tro i dem, med alla andra frälsande gåvor, och göra dem förmögna till all helig lydnad, som beviset på sanningen i deras tro och tacksamhet till Gud, och som det sätt på vilket han har bestämt dem till frälsning.

F. 33. Förvaltades alltid nådaförbundet på ett och samma sätt?

S. Nådaförbundet förvaltades inte alltid på samma sätt, utan förvaltningarna under det Gamla testamentet var olika dem under det Nya.

F. 34. Hur förvaltades nådaförbundet under det Gamla testamentet?

S. Nådaförbundet förvaltades under det Gamla testamentet med löften, profetior, offer, omskärelse, påsken, samt andra förebilder och ordningar; vilka alla i förväg betecknade den kommande Kristus; och var för den tiden tillräckliga att uppbygga de utkorade i tro på den utlovade Messias, genom vilken de då hade full tillgift av synd och evig frälsning.

F. 35. Hur förvaltas nådaförbundet under det Nya testamentet?

S. Under det Nya testamentet, när Kristus dess substans framställts, blev och skall alltjämt detta nådaförbund förvaltas genom ordets predikan och förvaltningen av dopets och Herrens måltids sakrament; in vilket nåd och frälsning framhålls med större fullhet, bevis och verkan för alla folk.

F. 36. Vem är nådaförbundets medlare?

S. Nådaförbundets ende medlare är Herren Jesus Kristus^a vilken, såsom Guds evige Son, av ett och samma väsen och lika med Fadern, blev i tidens fullbordan människa,^b och så, var och förblir Gud och människa i två hela och skilda naturer, och en person för alltid.^c

^a 1 Tim. 2:5,6; ^b Joh. 1:14; Gal. 4:4; ^c Rom. 9:5; Luk. 1:35; Kol. 2:9; Heb. 7:24, 25.

F. 37. Hur blev Kristus såsom Guds Son människa?

S. Kristus Guds Son blev människa genom att taga till sig själv en sann kropp^a och en förnuftig själ,^b avlad av den helige Andes kraft i jungfrun Marias livmoder, av hennes väsen och född av henne,^c dock utan synd.^d

^a Heb. 2:14, 16; Heb. 10:5; ^b Matt. 26:38; ^c Luk. 1:27, 31, 35, 42; Gal. 4:4; ^d Heb. 4:15; Heb. 7:26.

F. 38. Varför var det erforderligt att Medlaren vore Gud?

S. Det var erforderligt att Medlaren vore Gud, för att han skulle kunna uppehålla och bevara den mänskliga naturen från att sjunka under Guds oändliga vrede och dödens makt; ge lön och verkan till hans lidanden, lydnad och företräde; och att tillfyllestgöra Guds rättvisa, försäkra hans ynnest, förvärva ett egendomsfolk, ge sin Ande till dem, besegra all deras fiender, och föra dem till evinnerlig frälsning.

F. 39. Varför var det erforderligt att Medlaren vore människa?

S. Det var erforderligt att Medlaren vore människa, för att han skulle kunna upphöja vår natur, utföra lydnad till lagen, lida och företräda oss i vår natur, ha medkänsla för våra svagheter; för att vi skulle mottaga söners rätt, samt ha tröst och tillträde med frimodighet till nådens tron.

F. 38. Varför var det erforderligt att Medlaren vore Gud och människa i en person?

S. Det var erforderligt att Medlaren, vilken skulle förlika Gud och människa, själv vore Gud och människa och detta i en person, för att de egentliga gärningarna av vardera natur skulle kunna godtagas av Gud för oss och vi förlita oss till dem, såsom gärningar av hela personen.

F. 41. Varför kallades vår medlare Jesus?

S. Vår medlare kallades Jesus för att hans frälser sitt folk från deras synder.

F. 42. Varför kallades vår medlare Kristus?

S. Vår medlare kallades Kristus eftersom han smordes utan mått och så avskild och fullt utrustad med all auktoritet och förmåga för att utöva ämbetena som profet, präst och kung i sin kyrka, både i hans förnedrade och i hans upphöjda tillstånd.

F. 43. Hur utövar Kristus det profetiska ämbetet?

S. Kristus utövar det profetiska ämbetet genom att uppenbara för kyrkan, under alla tider, genom sin Ande och sitt ord, på åtskilliga förvaltningssätt, hela Guds vilja i alla ting angående deras uppbyggelse och frälsning.^a

^a Joh. 1:18; 1 Pet. 1:10-12; Joh. 15:15; Joh. 20:31.

F. 44. Hur utövar Kristus det prästerliga ämbetet?

S. Kristus utövar det prästerliga ämbetet genom att en enda gång frambära sig själv till Gud som ett felfritt offer,^a till att vara en förlikning för sitt folks synder,^b och genom att ständigt företräda dem.^c

^a Heb. 9:14, 28; ^b Heb. 2:17; ^c Heb. 7:24, 25.

F. 45. Hur utövar Kristus det kungliga ämbetet?

S. Kristus utövar det kungliga ämbetet genom att ur världen kalla ett folk till sig själv^a och ge dem ämbetsmän,^b lagar,^c och bann, genom vilka han synligt styr dem;^d genom att skänka frälsande nåd till sina utkorade, belöna deras lydnad och rätta dem för deras synder, bevara och uppehålla dem under alla deras frestelser och lidanden, att hålla tillbaka och övervinna alla deras fiender, och mäktigt inrätta allting till sin egen ära och deras bästa; och också att ta hämnd på de övriga som inte känner Gud och inte lyder evangeliet.

^a Apg. 15:14-16; ^b Jes. 33:22; ^c Jes. 32:1, 2; ^d 1 Kor. 15:25; Ps.110 (hela).

F. 46. Vad var Kristi förnedrade tillstånd?

S. Kristi förnedrade tillstånd var den låga ställning vari han för vår skull uttömde sig själv på sin härlighet, antog en tjänares gestalt, i sin avlelse och födelse, liv, död; och efter sin död ända till sin uppståndelse. ^a

^a Luk. 2:7; ^b Gal. 4:4; ^c Heb. 12:2, 3; Jes. 53:2, 3; ^d Luk. 22:44; Matt.27:46; ^e Fil. 2:8; ^f 1 Kor. 15:3, 4;

^g Apg. 2:24-27, 31.

F. 47. Hur förnedrade sig Kristus i sin avlelse och födelse?

S. Kristus förnedrade sig i sin avlelse och födelse i det att, såsom från all evighet Guds Son, vid Faderns bröst, han behagades att bli människosonen i tidens fullbordan, bördig från kvinna av ringa tillstånd, och att födas av henne; med åtskilliga omständigheter av mer än vanlig ringhet.

F. 48. Hur förnedrade sig Kristus i sitt liv?

S. Kristus förnedrade sig i sitt liv genom att underställa sig lagen, vilken han fullkomligt uppfyllde, och genom att kämpa med världens ovärdigheter, Satans frestelser och sitt kötts svagheter, såväl gemensamma för människans natur som i synnerhet åtföljande själva hans låga ställning.

F. 49. Hur förnedrade sig Kristus i sin död?

S. Kristus förnedrade sig i sin död i det, att förrådd av Judas, övergiven av sina lärjungar, bespottad och förkastad av världen, fördömd av Pilatus, och pinad av sina förföljare; havande också kämpat med dödsskräck och mörkrets makter, erfarit och burit Guds vrede; han nedlade sitt liv som ett offer för synd, uthärdande den smärtsamma, skymfliga och förbannade korsdöden.

F. 50. Vari bestod Kristi förnedring efter hans död?

S. Kristi förnedring efter sin död bestod i hans begravelse och förblivande i de dödas tillstånd samt under dödens makt till den tredje dagen; vilket har uttryckts annorlunda med dessa ord: ”han nedsteg till helvetet.”

F. 51. Vad var Kristi upphöjelses tillstånd

S. Kristi upphöjelses tillstånd omfattar hans uppståndelse,^a himmelsfärd,^b platsen på Faderns högra sida,^c och hans återkomst till att döma världen.^d

^a 1 Kor. 15:4; ^b Mark 16:19; ^c Ef. 1:20; ^d Apg. 1:11; Apg. 17:31.

F. 52. Hur upphöjdes Kristus i sin uppståndelse?

S. Kristus upphöjdes i sin uppståndelse i det att, havande inte mött förgängelsen i döden (av vilken det inte var möjligt för honom att hållas) och havande själva densamma kropp i vilken han led, med dess väsentliga egenskaper (men utan dödlighet och andra gemensamma svagheter tillhörande det här livet) verkligen förenad till sin själ, han uppstod från de döda den tredje dagen genom sin egen kraft; varigenom han kungjorde sig själv vara Guds Son, ha tillfyllestgjort gudomlig rättvisa, ha besegrat döden och den som hade makt över den, och vara Herre över levande och döda; vilka alla han gjorde som en befullmäktigad person, sin kyrkas huvud, för deras rättfärdiggörelse, levandegörelse i nåden, stöd mot fiender, och försäkran om deras uppståndelse från de döda på den yttersta dagen.

F. 53. Hur var Kristus upphöjd i sin himmelsfärd?

S. Kristus var upphöjd i sin himmelsfärd, i att havande efter sin uppståndelse ofta framträtt för och umgicks med sina apostlar, talande till dem om dem ting som rör Guds rike och givande dem uppdrag att predika evangeliet för alla folk; fyrtio dagar efter hans uppståndelse, han, i vår natur och som vårt huvud triumferande över fiender, for synligt upp till de högsta himlarna, där att erhålla gåvor för människor, att höja upp våra affekter därhän, och bereda oss rum, där han själv är och skall förbli tills hans andra tillkommelse vid världens ände.

F. 54. Hur upphöjdes Kristus i sin sittning på Guds högra sida?

S. Kristus upphöjdes i sin sittning på Guds högra sida i det att han, som gudsmänniskan uppnått Gud Faderns högsta ynnest, med all glädjes fullhet, härlighet och makt över allting i himlen och på jorden, samlar och beskyddar sin kyrka, underkuvar deras fiender, förser sina tjänare och sitt folk med gåvor och gunster, samt företräder dem.

F. 55. Hur företräder Kristus?

S. Kristus företräder genom att ständigt framträda i vår natur inför Fadern i himlen, med förtjänsten från hans lydnad och offer på jorden, kungörande sin vilja att få den tillägnad alla troende, vederläggande alla anklagelser mot dem, förskaffande dem samvetsfrid trots dagliga försummelser, frimodigt tillträde till nådens tron, och godtagande av deras personer och tjänster.

F. 56. Hur skall Kristus upphöjas i hans återkomst till att döma världen?

S. Kristus skall upphöjas i sin återkomst till att döma världen i att han, som dömdes och fördömdes orättvist av onda människor, skall komma igen på den yttersta dagen med stor makt och den fulla uppenbarelsen av sin egen och sin Faders härlighet, med alla hans heliga änglar, med ett rop, med ärkeängelns röst och Guds basun, att döma världen i rättfärdighet.

F. 57. Vilka välgärningar har Kristus förskaffat genom sin medling?

S. Kristus har genom sin medling förskaffat återlösning, jämte nådaförbundets alla andra välgärningar.

F. 58. Hur görs vi delaktiga av de välgärningar Kristus har förskaffat?

S. Vi görs delaktiga av de välgärningar Kristus har förskaffat, genom meddelelsen av den till oss,^a vilken i synnerhet är Gud den helige Andes verk.^b

^a Joh. 1:11, 12; ^b Tit. 3:5, 6.

F. 59. Hur görs vi delaktiga återlösningen genom Kristus?

S. Återlösningen meddelas bestämt och delges verksamt alla dem för vilka Kristus har förskaffat den, vilka i tiden genom den helige Ande görs förmögna att tro på Kristus enligt evangeliet.

F. 60. Kan de som aldrig hört evangeliet och alltså inte känner Jesus Kristus, ej heller tror på honom, bli frälsta genom deras leverne i enlighet med naturens ljus?

S. De som aldrig hört evangeliet, inte känner Jesus Kristus, ej heller tror på honom, kan inte bli frälsta, är de aldrig så flitiga att rätta sina liv i enlighet med naturens ljus, eller lagen i den religion som de bekänner; ej heller finns det frälsning i någon annan än i Kristus allena, som är den ende frälsaren för sin kropp, kyrkan.

F. 61. Är alla de frälsta som hör evangeliet och lever i kyrkan?

S. Alla som hör evangeliet och lever i den synliga kyrkan är inte frälsta, utan de endast som är sanna medlemmar av den osynliga kyrkan.

F. 62. Vad är den synliga kyrkan?

S. Den synliga kyrkan är en gemenskap bestående av alla dem som i världens alla tider och platser bekänner den sanna religionen, och av deras barn.

F. 63. Vilka är den synliga kyrkans särskilda förmåner?

S. Den synliga kyrkan har förmånen att vara under Guds särskilda omsorg och styre; av att vara skyddad och bevarad i alla tider, trots alla fienders motstånd; och av att åtnjuta de heligas gemenskap, de vanliga frälsningsmedlen, framräckningar av nåd till alla dess lemmar genom Kristus i evangeliets tjänst, betygande att vemhelst som tror på honom skall bli frälst och utestängande ingen som kommer till honom.

F. 64. Vad är den osynliga kyrkan?

S. Den osynliga kyrkan är de utkorades hela antal, som var, är eller skall samlas till ett under Kristi huvud.

F. 65. Vilka särskilda välgärningar åtnjuter den osynliga kyrkans lemmar genom Kristus?

S. Den osynliga kyrkans lemmar åtnjuter genom Kristus förening och gemenskap med honom i nåd och härlighet.

F. 66. Vad är den förening som de utkorade har med Kristus?

S. Den förening som de utkorade har med Kristus är Guds nåds verk, genom vilken de är andligt och mystiskt, dock verkligt och oskiljaktigt fogade till Kristus som deras huvud och brudgum; vilken är åstadkommen i deras verksamma kallelse.

F. 67. Vad är verksam kallelse?

S. Verksam kallelse är ett verk av Guds allsmäktiga kraft och nåd,^a genom vilken han av sin fria och särskilda kärlek till sina utkorade och från ingenting i dem rörande honom därtill,^b i sin behagliga tid inbjuder och drar dem till Jesus Kristus genom sitt ord och sin Ande;^c upplysande deras sinnen till frälsning,^d förnyande och kraftfullt avgörande deras viljor^e så att de, ävensom i sig själva döda i synd, görs härmed villiga och förmögna att fritt svara hans kall samt godtaga och omfatta nåden framräckt och förmedlad däri.^f

^a 2 Tim. 1:9; 2 Tess. 2:13, 14; ^b Apg. 2:37; ^c Apg. 26:18; ^d Hes. 36:26, 27; ^e Joh. 6:44, 45; Fil. 2:13.

F. 68. Kallas endast de utkorade verksamt?

S. Alla de utkorade och de endast kallas verksamt, även om andra kan och ofta är kallade till det yttre genom ordets tjänst och erfar vissa allmänna verkningar av Anden; vilka för deras villiga försummelse och ringaktning av nåden framräckt till dem, rättvist lämnade i deras otro, aldrig kommer sant till Jesus Kristus.

F. 69. Vad är den gemenskap i nåden som den osynliga kyrkans lemmar har med Kristus?

S. Den gemenskap i nåden som den osynliga kyrkans lemmar har med Kristus, är deras delaktighet i kraften av hans medling, i deras rättfärdiggörelse, barnaskap, helgelse, och vadhelst annat som i det här livet tydliggör deras förening med honom.

F. 70. Vad är rättfärdiggörelse?

S. Rättfärdiggörelse är en akt av Guds fria nåd till syndare, i vilken han förlåter alla deras synder,^a samt godtar och räknar deras personer rättfärdiga i sin åsyn;^b inte för någonting verkat i dem eller gjort av dem,^c utan endast för Kristi fullkomliga lydnad och fulla tillfyllestgörelse, av Gud tillräknad dem och mottagen genom tro allena.^d

^a Rom. 3:24, 25; Rom. 4:6-8; ^b 2 Kor. 5:19, 21; ^c Rom. 5:17-19; ^d Gal. 2:16; Fil. 3:9.

F. 71. Hur är rättfärdiggörelsen en akt av Guds fria nåd?

S. Även om Kristus genom sin lydnad och död gjorde en egentlig, verklig och fullständig tillfyllestgörelse till Guds rättvisa istället för dem som rättfärdiggörs; dock, så till vida som Gud godtar tillfyllestgörelsen från en borgen han kunde ha krävt av dem, och tillhandahöll denna borgen, sin egen Son, tillräknande dem hans rättfärdighet och erfordrande dem inget för deras rättfärdiggörelse utom tro, vilken också är hans gåva, är deras rättfärdiggörelse för dem av fri nåd.

F. 72. Vad är rättfärdigande tro?

S. Rättfärdigande tro är en frälsande nåd, verkad i en syndares hjärta av Anden och Guds ord, genom vilken denne, överbevisad om sin synd och sitt elände, samt sin egen och alla andra varelsers oförmåga att återställa denne från dennes förlorade tillstånd, inte bara bifaller till evangeliets löftes sanning, utan mottager och vilar på Kristus och hans rättfärdighet framhållen däri, för syndernas efterskänkning och för godtagande och räknande dennes person rättfärdig i Guds åsyn till frälsning.

F. 73. Hur rättfärdiggör tro en syndare i Guds åsyn?

S. Tro rättfärdiggör en syndare i Guds åsyn, inte för de andra gåvor som alltid beledsagar den eller goda gärningar som är dess frukter, ej heller som om trons gåva eller någon annan akt därav tillräknades denne för dennes rättfärdiggörelse; utan endast som den är ett medel, genom vilken denne mottager och tillägnar Kristus och hans rättfärdighet.

F. 74. Vad är barnaskap?

S. Barnaskap är en akt av Guds fria nåd^a i och för sin ende Son Jesus Kristus,^b genom vilken alla dem som är rättfärdiggjorda mottages in i hans barns antal, erhåller hans namn, hans Sons Ande ges till dem, de står under hans faderliga omsorg och fördelningar, ges tillträde till alla Guds söners friheter och förmåner, görs till arvtagare till alla löftena och medarvingar med Kristus i härligheten.

^a 1 Joh. 3:1; ^b Joh. 1:12; Rom. 8:17.

F. 75. Vad är helgelse?

S. Helgelse är ett verk av Guds fria nåd^a genom vilken de, som Gud utvalt före världens grundläggning till att vara heliga, är i tiden genom hans Andes kraftfulla verkan meddelade Kristi död och uppståndelse, förnyade till deras hela människa efter Guds avbild;^b havande frön av ånger till liv och alla andra frälsande gåvor nedlagda i deras hjärtan, och de gåvorna så frammanade, utökade och bestyrkta, att de mer och mer dör bort från synden och uppstår till nytt liv.^c

^a 2 Tess. 2:13; ^b Ef. 4:23, 24; ^c Rom. 6:4, 6.

F. 76. Vad är ånger till liv?

S. Ånger till liv är en frälsande nåd,^a verkad i en syndares hjärta av Anden^b och Guds ord,^c genom vilken denne, utifrån en insikt och känsla inte bara av faran^d utan också av sina synders skymflighet och förhatlighet, samt vid uppfattningen av Guds barmhärtighet i Kristus till sådana som är ångerfulla, bedrövas så över och hatar sina synder, att de vänder sig från dem alla till Gud, avseende och strävande ständigt att vandra med honom på den nya lydnadens alla vägar.^e

^a Apg. 11:18; ^b Apg. 2:37, 38; ^c Joel 2:12; Jer. 3:22; ^d Jer. 31:18, 19; Hes. 36:31; ^e 2 Kor. 7:11; Jes. 1:16, 17.

F. 77. Vari skiljer sig rättfärdiggörelse och helgelse?

S. Även om helgelse är oskiljaktigt förenad med rättfärdiggörelse, skiljer sig de dock åt i det att Gud i rättfärdiggörelsen tillräknar Kristi rättfärdighet; i helgelsen ingjuter nåd och ger förmåga att bruka densamma; i den förra efterskänks synden; i den senare underkuvas den; den ena friar alla troende likställigt från Guds hämnande rättvisa och det fullkomligt i det här livet; den andra är vare sig likställig i alla, ej heller fullkomlig i någon i det här livet, utan växer alltid till fullkomning.

F. 78. Varifrån kommer helgelsens ofullkomlighet i troende?

S. Helgelsens ofullkomlighet i troende kommer från resterna av den kvarvarande synden i varje del av dem och köttets ständiga lustar som strider mot anden; varigenom de ofta besegras av frestelser  och faller i många synder, hindras i alla deras andliga tjänster, och deras bästa gärningar blir ofullkomliga och befläckade i Guds åsyn.

F. 79. Kan inte sanna troende med anledning av deras ofullkomligheter, samt de många frestelser och synder som betvingar dem, falla från nådatillståndet?

S. Sanna troende kan vare sig fullständigt eller slutgiltigt falla från nådatillståndet, med anledning av Guds oföränderliga kärlek, hans beslut och förbund att ge dem ståndaktighet, deras oupplösliga/oskiljaktiga förening med Kristus, hans ständiga företräde för dem, och Guds Ande och säd förblivande i dem; utan bevaras av Guds kraft genom tro till frälsning.

F. 80. Kan sanna troende vara ofelbart förvissade att de är i nådatillståndet och att de skall stå fast i det till frälsning?

S. Sådana som verkligen tror på Kristus och strävar efter att vandra med ett i allt gott samvete inför honom, kan utan särskild uppenbarelse, genom tro grundad på Guds löftens sanning, och av den Ande som gör dem förmögna att urskilja de dygder till vilka löften om liv gjorts och som vittnar med deras ande om att de är Guds barn, vara ofelbart förvissade om att de är i nådatillståndet och skall stå fast i det till frälsning.

F. 81. Är alla sanna troende alltid förvissade om deras befintlighet i nådatillståndet och att de skall bli frälsta?

S. Visshet om nåd och frälsning hör inte till trons väsen, sanna troende kan vänta länge innan de erhåller den; och sedan de kommit i åtnjutande av den, kan den försvagas och upphöra genom mångfalden bryderier, synder, frestelser och övergivanden; dock lämnas de aldrig utan en sådan närvaro och understöd från Guds Ande som bevarar dem från att gripas av förtvivlan.

F. 82. Vad är den härlighetens gemenskap vilken den osynliga kyrkans lemmar har med Kristus?

S. Den härlighetens gemenskap vilken den osynliga kyrkans lemmar har med Kristus, föreligger i det här livet liksom omedelbart efter döden, och fullkomnas slutligen vid uppståndelsen och domens dag.

F. 83. Vad är den härlighetens gemenskap vilken den osynliga kyrkans lemmar åtnjuter med Kristus i det här livet?

S. Den osynliga kyrkans lemmar får i det här livet härlighetens förstlingsfrukter med Kristus förmedlade dem, såsom de är lemmar av honom deras huvud och så i honom har del i den härlighet vilken han fullt besitter; och som en underpant därav åtnjuter de känslan av Guds kärlek, samvetsfrid, glädje i den helige Ande, och härlighetens hopp; liksom på motsatt sätt, känslan av Guds hämnande vrede, samvetsskräck och förskräcklig inväntan av domen, är början på de plågor vilka de onda skall utstå efter döden.

F. 84. Skall alla människor dö?

S. Såsom syndens lön är döden, så är det bestämt att alla människor en gång skall dö eftersom alla har syndat.

F. 85. Om döden är syndens lön, varför befrias då inte de rättfärdiga från döden eftersom alla deras synder är förlåtna i Kristus?

S. De rättfärdiga skall befrias från själva döden på den yttersta dagen och befrias även vid döden från dess udd och förbannelse; så att även om de dör, är det dock av Guds kärlek till att frigöra dem fullkomligt från synd och elände, samt göra dem förmögna till ytterligare gemenskap med Kristus i härligheten, i vilken de då inträder.

F. 86. Vad är den härlighetens gemenskap med Kristus vilken den osynliga kyrkans lemmar åtnjuter omedelbart efter döden?

S. Den härlighetens gemenskap med Kristus vilken den osynliga kyrkan åtnjuter omedelbart efter döden, består i att deras själar då görs fullkomliga i helighet och mottages in i de högsta himlarna där de skådar Guds ansikte i ljus och härlighet, inväntande deras kroppars fulla återlösning, vilka likväl i döden förblir förenade med Kristus, och vilar i sina gravar, liksom i deras sängar, till den yttersta dagen, då de åter förenas med deras själar; däremot kastas de ondas själar i helvetet vid döden, där de förblir i plågor och yttersta mörker, och deras kroppar förvaras i sina gravar, liksom i deras fängelser, tills uppståndelsen och den stora dagens dom.

F. 87. Vad skall vi tro angående uppståndelsen?

S. Vi skall tro att på den yttersta dagen skall en allmän uppståndelse av de döda ske, både av de rättfärdiga och de orättfärdiga: när de som då befinns leva skall förvandlas i ett ögonblick och de dödas egna kroppar vilka lades i graven, då återförenade med sina själar för alltid, skall uppväckas av Kristi kraft; de rättfärdigas kroppar skall uppväckas i kraft av Kristi Ande och i kraft av hans uppståndelse såsom deras huvud, andliga, oförgängliga och lika hans förhärligade kropp; och de ondas kroppar skall av honom, såsom en skymfad domare, uppväckas till vanära.

F. 88. Vad skall omedelbart följa efter uppståndelsen?

S. Omedelbart efter uppståndelsen skall den allmänna och slutgiltiga domen av änglar och människor följa; dagen och timmen vet ingen människa, för att alla må vaka och bedja, och alltid vara redo för Herrens ankomst.

F. 89. Vad skall ske med de onda på domens dag?

S. På domens dag skall de onda ställas på Kristi vänstra sida och, efter tydligt bevis och full överbevisning av deras samveten, få den förskräckliga men rätta fällande domen förkunnad över dem; och skall därefter kastas från Guds gunstiga närvaro och den härliga gemenskapen med Kristus, hans heliga och alla hans änglar, till helvetet, för att straffas med outsägliga plågor både till kropp och själ, jämte djävulen och hans änglar för alltid.

F. 90. Vad skall ske med de rättfärdiga på domens dag?

S. På domens dag, såsom de rättfärdiga upptagits till Kristus bland molnen, skall ställas på hans högra sida och där öppet erkännas och frikännas, skall förenas med honom i domen av de förtappade änglarna och människorna, och skall mottagas in i himlen, där de fullt och för all tid skall frigöras från all synd och allt elände; fyllda med outsägliga glädjeämnen, göras fullkomligt heliga och lyckliga både till kropp och själ i sällskap av oräkneliga heliga och änglar, men i synnerhet i det omedelbara skådandet och åtnjutandet av Gud Fadern, av vår Herre Jesus Kristus och av den helige Ande i all evighet; och detta är den fullkomliga och fulla gemenskapen som den osynliga kyrkans lemmar skall åtnjuta med Kristus i härligheten vid uppståndelsen och på domens dag.

Havande sett vad Skrifterna huvudsakligen lär oss att tro angående Gud, följer det att beakta vad de ålägger som människan plikt.

F. 91. Vad är den plikt Gud fordrar av människan?

S. Den plikt som Gud fordrar av människan är lydnad till hans uppenbarade vilja.

F. 92. Vad uppenbarade Gud först som lydnadsregel för människan?

S. Den lydnadsregel som Gud uppenbarade för Adam i det oskyldiga tillståndet och för hela mänskligheten i honom, förutom ett särskilt bud att inte äta av frukten från trädet med kunskap om gott och ont, var morallagen.^a

^a Rom. 2:14, 15; Rom. 10:5.

F. 93. Vad är morallagen?

S. Morallagen är tillkännagivandet av Guds vilja för mänskligheten, till att leda och förbinda var och en till personlig, fullkomlig och ständig överensstämmelse med och lydnad till den, med såväl hela människans själsliga och kroppsliga inriktning och benägenhet som fullgörande av alla de heliga och rättfärdiga plikter, vilka hon är skyldig Gud och människa; lovande liv vid uppfyllelse och hotande död vid brott av den.

F. 94. Är morallagen av någon nytta för människan sedan syndafallet?

S. Även om ingen människa sedan syndafallet kan uppnå rättfärdighet och liv genom morallagen, är den ändock till stor nytta, såväl i allmänhet för alla människor som i synnerhet både för de icke-pånyttfödda och de pånyttfödda.

F. 95. Till vad nytta är morallagen för alla människor?

S. Morallagen är av nytta för alla människor till undervisning om Guds heliga natur och vilja samt deras plikt, förbindande dem att vandra i överensstämmelse med den; till överbevisning om deras oförmåga att hålla den och om den syndfulla nedsmutsningen av deras natur, hjärtan och liv; till ödmjukhet inför deras kännbara synd och elände och därmed till hjälp för en klarare uppfattning om deras behov av Kristus och om hans lydnads fullkomlighet.

F. 96. Vad särskilt bruk är det av morallagen för icke-pånyttfödda människor?

S. Morallagen är till bruk för icke-pånyttfödda människor till att väcka deras samveten att fly från den kommande vreden och att driva dem till Kristus; eller, vid deras förblivande i det syndiga tillståndet och sättet, till att lämna dem utan ursäkt och under dess förbannelse.

F. 97. Vad särskilt bruk är det av morallagen för de pånyttfödda?

S. Även om de som är pånyttföda och tror på Kristus är befriade från morallagen som ett gärningsförbund, så att de vare sig är rättfärdiggjorda eller fördömda av den; dock, förutom de allmänna bruk av den som är gemensamma för alla människor, är den av särskilt bruk att visa dem hur mycket de är skyldiga Kristus för hans uppfyllelse av den och förblivande under dess förbannelse i deras ställe, och för deras bästa; och därigenom till att väcka dem till större tacksamhet och att utrycka densamma i deras större försorg att omforma sig själva till den som deras lydnadsregel.

F. 98. Var är morallagen sammanfattad?

S. Morallagen är sammanfattad i de tio budorden, vilka gavs genom Guds röst på berget Sinai och skrevs av honom på stentavlor,^a samt nedtecknades i 2 Mosebok 20; de första fyra rymmande vår plikt gentemot Gud och de övriga sex vår plikt gentemot människan.

^a 5 Mos. 10:4; Matt. 19:17.

F. 99. Vilka regler skall iakttagas för den rätta förståelsen av de tio budorden?

S. För den rätta förståelsen av de tio budorden skall dessa regler iakttagas:

1. Att lagen är fullkomlig och binder var och en till hela människans fulla överensstämmelse med dess rättfärdighet och odelade lydnad för alltid; så att den erfordrar varje plikts yttersta fullkomlighet och förbjuder det minsta steg till varje synd.

2. Att den är andlig och omfattar såväl förståndet, viljan, känslorna och alla andra själskrafter, som ord, gärningar och gester.

3. Att en och samma ting i olika hänseenden erfordras eller förbjuds i de olika buden.

4. Att, såsom, där en plikt erfordras, är den motsatta synden förbjuden: så, där ett löfte tillfogas, inbegrips den motsatta varningen; och där en varning tillfogas, inbegrips det motsatta löftet.

5. Att vad Gud förbjuder skall inte någonsin göras; vad han befaller är alltid vår plikt; och dock skall inte varje enskild plikt göras vid alla tillfällen.

6. Att under en synd eller plikt är alla av samma slag förbjudna eller befallda, tillsammans med alla dess orsaker, medel, tillfällen och sken, och sporrar därtill.

7. Att vad som är förbjudet eller befallt angående oss själva, är vi i enlighet med vår ställning skyldiga att eftersträva att det undviks eller utförs av andra, i enlighet med plikten för deras ställning.

8. Att i sådant som är andra befallt, är vi skyldiga enligt vår ställning och kallelse att vara dem hjälpsamma; och giva akt på att inte ha del i vad som är andra förbjudet.

F. 100. Vad för särskilda ting skall vi beakta i de tio budorden?

S. Vi skall beakta i de tio budorden företalet, själva budordens innehåll och de olika skäl som tillfogats vissa för att desto mer inskärpa dem.

F. 101. Vad är förordet till de tio budorden?

S. Förordet till de tio budorden är: ”Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset”.^a ,i vilket Gud visar sin överhöghet, såsom Jehova, den evige, oföränderlige och allsmäktige guden, havande sitt varande i och av sig själv och givande vara till alla sina ord och gärningar; och att han är en gud i förbund, såsom förr med Israel, så nu med hela sitt folk; liksom han förde dem ut ur deras slaveri i Egypten, så befriar han oss från andlig träldom; och därför är vi skyldiga att taga honom endast för vår gud och hålla alla hans bud.

^a 2 Mos. 20:2.

F. 102. Vad är summan av de fyra bud vilka rymmer vår plikt gentemot Gud?

S. Summan av de fyra buden som rymmer vår plikt gentemot Gud är, att älska Herren vår Gud med hela vårt hjärta, med hela vår själ, och med hela vårt förstånd.

F. 103. Vilket är det första budet?

S. Det första budet är: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig”.^a

^a 2 Mos. 20:3.

F. 104. Vilka plikter erfordras i det första budet?

S. Det första budet erfordrar oss att känna och erkänna Gud som den ende sanne guden och vår gud:^a och att på så sätt dyrka och förhärliga honom;^b och att tänka, betrakta, erinra, högt skatta, hedra, upphöja, välja, älska, söka, frukta, tro, förtrösta, hoppas på honom, glädja sig i honom, fröjda sig åt honom, ivra för honom, åkalla honom med allt pris och tack, och ge honom all lydnad och undergivenhet med hela människan; noggranna att behaga honom i alla ting och bedrövade inför varje ting av vilket han såras; och i ödmjukhet vandra med honom.

^a 1 Krön. 28:9; 5 Mos. 26:17; ^b Matt. 4:10; Ps. 29:2.

F. 105. Vilka synder förbjuds i det första budet?

S. De förbjudna synderna i det första budet är, uttrycklig ateism eller att inte ha en gud;^a avguderi i att ha eller dyrka fler gudar än en, eller någon tillsammans med eller istället för den sanne guden;^b att inte ha och erkänna honom som gud och vår gud:^c underlåtelsen eller försummelsen av något i detta bud erfordrat som tillkommer honom;^d okunnighet, glömska, missuppfattning, falska åsikter, ovärdiga och onda tankar om honom; fräckt och nyfiket utforskande av hans hemligheter; all skändlighet, hat av Gud, självkärlek, självvinning och alla andra orediga och omåttliga inställningar till sinne, vilja eller känslor inför andra ting, och borttaga dem från honom helt eller delvis; fåfäng godtrogenhet, otro, villolära, vantro, misströstan, förtvivlan, oefterrättelighet, känslolöshet under domar, hårdhet i hjärtat, stolthet, högmod, köttslig sorglöshet, fresta Gud; bruk av olovliga medel och förtröstan på lovliga medel, köttsliga njutningar och glädjeämnen; fördärvlig, blind och urskillningslös iver; ljumhet och död i Guds ting; fjärma oss själva och avfalla från Gud; be till eller förrätta någon gudstjänst till helgon, änglar eller några andra varelser; alla fördrag och rådslag med djävulen, och lyssna till hans ingivelser; göra människor till herrar över vår tro och vårt samvete; förkasta och förakta Gud och hans bud; motstå och såra hans Ande, oförnöjsamhet och otålighet inför hans tilldelningar, dåraktigt anklaga honom för det onda han tillfogar oss; tillskriva pris till något gott vi antingen är, har eller kan göra till ödet, avgudar, oss själva eller någon annan varelse.

^a Ps. 14:1; ^b Rom. 1:21; ^c Ps. 81:11,12; ^d Rom. 1:25,26.

F. 106. Vad lär oss i synnerhet orden ”vid sidan av mig” i det första budet?

S. Orden ”vid sidan av mig” eller inför mitt ansikte i det första budet, lär oss att Gud, som ser allting, iakttager och misshagas mycket av synden att ha någon annan gud;^a för att det så må vara skäl att avskräcka från den och att göra den svårare som den mest oförskämda utmaning; liksom också att övertyga oss om att vadhelst vi gör i hans tjänst, sker såsom i hans åsyn.

^a Hes. 8:5-18; Ps. 44:20, 21.

F. 107. Vilket är det andra budet?

S. Det andra budet är: ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled när man älskar mig och håller mina bud.”^a

^a 2 Mos. 20:4-6.

F. 108. Vilka plikter erfordras i det andra budet?

S. De plikter som erfordras i det andra budet är att mottaga, beakta och hålla hela och rena alla sådana religiösa ceremonier och ordningar som Gud inrättat i sitt ord;^a i synnerhet bön och tacksägelse i Kristi namn, läsning, predikan och åhörande av ordet; sakramentens förvaltande och mottagande; kyrkostyre och tukt; kyrkotjänsten och dess understöd; religiös fasta, svärja vid Guds namn och avge honom löfte: liksom också att ogilla, avsky och motstå all falsk gudstjänst; och, i enlighet med var och ens ställning och kallelse, borttaga den och avguderiets alla minnesmärken.

^a 5 Mos. 32:46; Matt. 28:20; Apg. 2:42.

F. 109. Vilka synder är förbjudna i det andra budet?

S.. De i det andra budet förbjudna synderna är varje uttänkande,^a råd,^b befallning, bruk av och på något sätt befordra en gudstjänst ej inrättad av Gud själv; fördragande en falsk fromhet; varje åskådliggörande av Gud, av alla eller någon av de tre personerna, antingen till det inre i våra sinnen eller till det yttre, med något slags bild eller likhet av något som helst skapat; all tillbedjan av densamma eller Gud i densamma eller genom densamma; varje åskådliggörande av uppdiktade gudomar och all tillbedjan av dem eller tjänst hörande till dem; alla vidskepliga anordningar som fördärvar Guds tillbedjan, lägger till eller borttar från den, oavsett uppfunna och påbörjade av oss själva eller erhållna av tradition från andra, om än under hedersnamnet ”antik”, ”sedvänja”, ”hängivenhet”, ”gott uppsåt” eller någon som helst annan förevändning; simoni, helgerån, all försumlighet, ringaktning, hinder och motstånd mot den gudstjänst och de ordningar som Gud har bestämt.

^a 5 Mos. 4:15-19; 2 Mos. 32:5, 8; ^b 5 Mos. 12:31, 32.

F. 110. Vilka skäl är bilagda det andra budet för att inskärpa det desto mer?

S. De bilagda skälen till det andra budet för att inskärpa det desto mer, ryms i dessa ord: ”Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled när man älskar mig och håller mina bud;”^a är förutom Guds suveränitet över oss, hans rätt till oss,^b den iver han har för sin egen dyrkan^c och hans vredgade missbelåtenhet inför all falsk tillbedjan, såsom andligt horeri; räknande dem som överträder detta bud till sådana som hatar honom och hotande straffa dem i flera släktled; och skattande dem som iakttager det sådana som älskar honom och håller hans bud och lovande barmhärtighet mot dem i många släktled.

^a Ps. 95:2, 3, 6; ^b Ps. 45:12; ^c 2 Mos. 34:13, 14.

F. 111. Vilket är det tredje budet?

S. Det tredje budet är: ”Du skall inte missbruka herrens, din Guds namn, ty herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.”^a

^a 2 Mos. 20:7.

F. 112. Vad erfordras i det tredje budet?

S. Det tredje budet erfordrar att Guds namn,^a titlar,^b egenskaper,^c ordningar,^d ord,^e sakrament,^f bön, eder, löften, lotter, gärningar och vad helst annat han gör sig själv känd genom, brukas heligt och vördnadsfullt i tanke, betraktelse, ord, skrift; med en helig bekännelse och passande levnadssätt, till Guds ära och såväl vår eget som vår nästas bästa.

^a Matt. 6:9; 5 Mos. 28:58; ^b Ps. 68:5; ^c Upp. 15:3, 4; ^d Mal. 1:11, 14; ^e Ps. 138:1,2; ^f Job 36:24.

F. 113. Vilka synder är förbjudna i det tredje budet?

S. De i det tredje budet förbjudna synderna är att inte bruka Guds namn såsom erfordras; och att missbruka det genom ett okunnigt, tomt, vanvördigt, skändligt, vidskepligt eller ont omnämnande, eller på annat sätt bruka hans titlar, egenskaper, ordningar eller gärningar i hädelse och mened; allehanda syndfulla förbannelser, eder, löften och lotter; svika våra lovliga eder och uppfylla sådana om olovliga ting; missnöje och käbbel inför, djärvt utforska och felaktigt tillämpa Guds beslut och försyn; felaktigt tolka, tillämpa eller på något annat sätt förvrida ordet eller en del av det till skändliga skämt, snorkiga eller gagnlösa frågor, tomma trätor eller vidhålla falska läror; missbruka det, skapta ting eller något annat ting som ryms under Guds namn till lockelser, eller syndfulla lustar och vanor; ondskefullt, föraktfullt, skymfligt eller på något annat sätt motsätta sig Guds sanning, nåd och vägar; avlägga en förställd religiös bekännelse eller med förvända syften; skämmas över eller vara till skam för den, genom opassande, ovist, fruktlöst och anstötligt leverne eller bortglida från den.^a

^a Mal. 1:6-7, 12; Mal. 2:2; Mal. 3:14.

F. 114. Vilka skäl är bilagda det tredje budet?

S. De till det tredje budet bilagda skälen ” herrens, din Guds namn”  och t”y herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn” är, därför att han är Herrren och vår gud, skall hans namn inte skändas eller missbrukas på något sätt av oss; i synnerhet därför att han lika lite frikänner och förskonar överträdare av detta bud, som han låter dem undkomma hans rättvisa dom, även om många sådana undkommer människors bann och straff.^a

^a 1 Sam. 2:12, 17, 22, 29; 1 Sam. 3:13; 5 Mos. 28:58, 59.

F. 115. Vilket är det fjärde budet?

S. Det fjärde budet är: ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.”^a

^a 2 Mos. 20:8-11.

F. 116. Vad erfordras i det fjärde budet?

S. Det fjärde budet erfordrar alla människor att helga eller hålla heliga för Gud sådana tider som han har bestämt i sitt ord; uttryckligen en hel dag av sju; vilken var den sjunde från världens begynnelse till Kristi uppståndelse och veckans första dag alltsedan dess, och att så förbli till världens ände; vilken är den kristna sabbaten^a och i Nya testamentet kallad ”Herrens dag.”^a

^a 5 Mos. 5:12-14. ^a 1 Mos. 2:2, 3; 1 Kor. 16:1, 2; Apg. 20:7.

F. 117. Hur skall sabbaten eller Herrens dag helgas?

S. Sabbaten eller Herrens dag skall helgas genom en helig vila hela den dagen,^a inte bara från sådana gärningar som alltid är syndiga, utan även från sådana världsliga sysslor och avkopplingar som är lovliga på andra dagar;^b och genom att fröjdas över att tillbringa hela tiden (förutom så mycket som skall upptas av gärningar av nöd och barmhärtighet^d) i de gemensamma och enskilda övningarna i Guds tillbedjan;^c och för det ändamålet skall vi förbereda våra hjärtan och med sådan framförsikt, flit och måttlighet ordna, samt i rätt tid avsluta vårt världsliga göromål, att vi må vara desto mer fria och skickade för den dagens plikter.

^a 2 Mos. 20:8, 10; 2 Mos. 16:25-28; ^b Neh. 13:15-22; ^c Luk. 4:16; Apg. 20:7; Ps. 92:1; Jes. 66:23; ^d Matt. 12:1-13.

F. 118. Varför riktas befallningen att hålla sabbaten i synnerhet till familjöverhuvuden och andra överordnade?

S. Befallningen att hålla sabbaten riktas i synnerhet till familjeöverhuvuden och andra överordnade för att de är skyldiga inte bara att hålla den själva, utan att se till att den iakttas av alla dem som står under deras ledning; och för att de många gånger är hågade att hindra dem genom sina egna sysslor.

F. 119. Vilka är de i det fjärde budet förbjudna synderna?

S. De i det fjärde budet förbjudna synderna är varje underlåtelse av de erfordrade plikterna,^a allt vårdslöst, försumligt och gagnlöst utförande av dem, och vara led vid dem;^b allt skändande av dagen genom sysslolöshet och att göra vad som i sig självt är syndigt;^c eller genom alla onödiga tankar, ord och gärningar om våra världsliga sysslor och avkopplingar.^d

^a Hes. 22:26; Am. 8:5; Mal. 1:13; ^b Apg. 20:7, 9; ^c Hes. 23:38; ^d Jer. 17:24-26; Jes. 58:13.

F. 120. Vilka skäl är bilagda det fjärde budet för att inskärpa det desto mer?

S. De till det fjärde budet fogade skälen för att inskärpa det desto mer, kommer av det rättmätiga i att Guds tillåter sex dagar för våra egna angelägenheter och förbehåller sig själv blott en, i dessa ord: ”Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor;”^a av att Gud gör särskilt anspråk på den dagen: ”den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat;” Guds exempel vilken ”på sex dagar gjorde himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade;” och av den välsignelse Gud vidlade den dagen inte bara i att helga den såsom en dag för hans tjänst, utan i att insätta den såsom ett medel till välsignelse för oss när vi helgar den: ”Därför har herren välsignat sabbatsdagen och helgat den”.”^b

^a 2 Mos. 20:9; ^b 2 Mos. 20:11.

F. 121. Varför är orden ”kom ihåg” satta i början av det fjärde budet?

S. Orden ”tänk på” är satta i början av det fjärde budet, delvis för den stora välgärningen i hågkomsten av detsamma såsom vi därigenom blir hjälpta i vår förberedelse att iakttaga det och, i iakttagandet av det, att bättre iakttaga alla de övriga buden, samt att bevara en tacksam hågkomst av de två stora välgärningarna skapelse och återlösning, vilka rymmer en kort sammanfattning av religionen; delvis för att vi är mycket kvicka att glömma den, ty såsom det naturliga ljuset är svagare för den och den ändå inskränker vår naturliga frihet i ting lovliga vid andra tider; så återkommer den blott en gång under sju dagar och många världsliga sysslor kommer emellan och alltför ofta vänder våra sinnen från att tänka på den, antingen från att förbereda för den eller från att helga den; och att Satan med sina verktyg mycket bemödar sig om att utblotta härligheten och även åminnelsen av den, till att införa all vanvördighet och ogudaktighet.

F. 122. Vad är summan av de sex bud vilka rymmer vår plikt mot människan?

S. Summan av de sex bud vilka rymmer vår plikt mot människan, är att älska vår nästa såsom oss själva och att göra mot andra vad vi vill att de skall göra mot oss.

F. 123. Vilket är det femte budet?

S. Det femte budet är: ”Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.”^a

^a 2 Mos. 20:12.

F. 124. Vad menas med ”far” och ”mor” i det femte budet?

S. Med ”far” och ”mor” i det femte budet menas inte bara naturliga föräldrar utan alla överordnade i ålder och gåvor; och i synnerhet sådana som genom Guds ordning är över oss i ledande ställning: i familjen, i kyrkan eller i samhället.

F. 125. Varför benämns överordnade ”far” och ”mor”?

S. Överordnade benämns ”far” och ”mor” både för att lära dem att i alla plikter gentemot sina underordnade, liksom naturliga föräldrar, uttrycka kärlek och ömhet mot dem i enlighet med deras olika förbindelser; och att bereda underordnade till större villighet och lust att utföra sina plikter gentemot sina överordnade, såsom mot föräldrar.

F. 126. Vad är det allmänna målet med det femte budet?

S. Det allmänna målet med det femte budet är utförandet av de plikter vilka vi ömsesidigt är skyldiga i våra olika förbindelser som underordnade, överordnade och likar.

F. 127. Vilken är den heder som underordnade är skyldiga sina överordnande?

S. Den heder vilken underordnade är skyldiga sina överordnade är all tillbörlig vördnad i hjärta, ord och hållning; bön och tacksägelse för dem; efterföljelse i deras dygder och gunster; villig lydnad inför deras lovliga bud och råd; vederbörlig underordning vid deras rättelser; trohet, försvar och understöd av deras personer och ställning, i enlighet med deras olika rang och ställning; fördraga deras svagheter och skyla dem med kärlek, så att de kan vara en heder för dem och för deras styre.

F. 128. Vilka är de underordnades synder mot sina överordnade?

S. De underordnades synder mot sina överordnade är all försummelse av de plikter som erforderas mot dem;^a avund,^b ringaktning^c och uppror mot deras person och ställning i deras lovliga råd, befallningar och rättelser; fördömelse, hån och allt liknande sturskt och anstötligt uppförande, som utgör skam och vanheder för dem och deras styre.

^a Ef. 5:21; ^b 1 Pet. 2:17; ^c Rom. 12:10.

F. 129. Vad erfordras av överordnande gentemot deras underordnade?

S. Det erfordras av överordnande gentemot deras underordnade, enligt den makt de fått av Gud och det förhållande i vilket de står, att älska,^a bedja för och välsigna sina underordnade; att undervisa, råda och förmana dem; bistå, berömma och belöna sådana som gör väl; motstå, klandra och tukta sådana som gör illa; beskydda och förse dem med allt nödvändigt till kropp och själ; och genom allvarligt, vist, heligt och föredömligt uppförande, skaffa Gud ära, dem själva heder och så värna den auktoritet Gud har ålagt dem.a.

F. 130. Vilka är de överordnades synder?

S. De överordnades synder är, förutom försummelsen av de plikter som erfordras dem, att oredligt söka sig själva,^a sin egen ära, bekvämlighet, vinning eller lust; att befalla olovliga ting eller sådana som inte står i underordnades makt att utföra; att råda, uppmuntra eller gynna dem i sådant som är ont; att avråda, avskräcka eller motstå dem i sådant som är gott; att onödigt rätta dem; att vårdslöst utsätta eller utlämna dem för fel, frestelse och fara; att reta dem till vrede; eller att vanhedra sig själva på något sätt eller förringa sin auktoritet genom en orätt, obetänksam, hård eller eftergiven hållning.a.

F. 131. Vilka är likars plikter?

S. Likars plikter är att akta varandras värdighet och värde genom att överträffa varandra i hedersbevisning och genom att glädja sig åt varandras gåvor och framsteg, som åt sina egna.

F. 132. Vilka är likars synder?

S. Likars synder är, förutom de erfordrade plikternas försummelse, att undervärdera varandras värde, avundas gåvorna, bedrövas över framsteg eller framgång, och tillgripa överhöghet över varandra.

F. 133. Vilket skäl tillfogas det femte budet för att inskärpa det desto mer?

S. Det till det femte budet tillfogade skälet, ”så att,” är ett uttryckligt löfte om långt liv och välgång för alla sådana som håller detta bud så långt som det tjänar Guds ära och deras eget bästa.

F. 134. Vilket är det sjätte budet?

S. Det sjätte budet är: ”Du skall inte mörda”.^a

^a 2 Mos. 20:13.

F. 135. Vilka plikter erfordras i det sjätte budet?

S. De erfordrade plikterna i det sjätte budet utgör alla oförtrutna strävanden och lovliga ansträngningar för att bevara vårt eget^a och andras liv,^b genom att motstå alla tankar och föresatser, underkuva alla lidelser och undvika alla tillfällen, frestelser och handlingar som syftar till det orätta berövandet av någons liv; genom rättmätig försvar därav mot våld, tålmodigt fördraga Guds hand, sinnesro, hjärtlig glädje; sansat bruk av mat, dryck, medicin, sömn, arbete och avkoppling; genom välvilliga tankar, kärlek, medkänsla, blidhet, ömhet, vänlighet; fridsamma, milda och höviska samtal och hållningar; fördragsamhet, försonlighet, tålmodigt utstå och förlåta oförrätter och återgälda gott för ont, trösta och bistå den betryckte, och beskydda och försvara den oskyldige.

^a ABC; ^b ABC.

F. 136. Vilka är de i det sjätte budet förbjudna synderna?

S. De i det sjätte budet förbjudna synderna är allt berövande av vårt eget^a eller andras liv, utom i fall av offentlig rättvisa, lovlig krigföring eller nödvändigt försvar; försummelsen eller undandragandet av lovliga och nödvändiga medel för att bevara liv; syndig vrede, hat, avund, hämndlystnad; alla överdrivna lidelser, ängsliga bekymmer, omåttligt bruk av mat, dryck, arbete och avkopplingar; utmanande ord, förtryck, gräl, slag, sårnad och vadhelst annat som syftar till ödeläggelsen av någons liv.

^a 6.

F. 137. Vilket är det sjunde budet?

S. Det sjunde budet är: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”.^a

^a 2 Mos. 20:14.

F. 71. Vilka är de i det sjunde budet erfordrade plikterna?

S. De i det sjunde budet erfordrade plikterna är kyskhet till kropp, sinne, känslor,^a ord och hållningar; samt att bevara den i oss själva och andra; vaksamhet över ögonen och alla sinnena; måttlighet, föra ett rent umgänge, anständig klädsel, äktenskap för dem som inte har avhållsamhetens gåva, äktenskaplig kärlek och sammanboende; flitigt arbete i våra kallelser; undfly alla tillfällen till orenhet och motstå frestelser till detta.

^a 1 Kor. 7:2, 3, 5, 34, 36; Kol. 4:6; 1 Pet. 3:2.

F. 139. Vilka är de i det sjunde budet förbjudna synderna?

S. De i det sjunde budet förbjudna synderna, förutom försummelsen av de erfordrade plikterna,^a är äktenskapsbrott, otukt, våldtäkt, incest, sodomi och alla onaturliga lustar; alla orena föreställningar, tankar, avsikter och känslor; alla fördärvliga och skändliga samtal eller att efterhöra sådana; lystna blickar, fräckt eller lättfärdigt beteende, oanständig klädsel; att förbjuda lovliga äktenskap och medge olovliga äktenskap; gilla, tillåta, äga och besöka bordeller; snärja celibatlöften, onödigt dröjsmål av äktenskap; samtidigt ha fler hustrur eller makar än en; orätt skilsmässa eller övergivande; sysslolöshet, frosseri, dryckenskap, okyskt umgänge, lösaktiga sånger, böcker, bilder, danser, skådespel och alla andra eggelser eller orena handlingar antingen i oss själva eller i andra.

^a Matt. 15:19; Matt. 5:28; Ef. 5:3, 4.

F. 140. Vilket är det åttonde budet?

S. Det åttonde budet är: ”Du skall inte stjäla.”^a

^a 2 Mos. 20:15.

F. 141. Vilka är de erfordrade synderna i det åttonde budet?

S. De i det åttonde budet erfordrade plikterna är sanning, trohet och rättvisa i avtal och handel människor emellan; att ge åt var och en vad den tillkommer; återställa egendom som olovligt undanhålls från dess rätte ägare; skänka och utlåna fritt efter vår egen förmåga och andras behov; måttlighet i våra omdömen, viljeyttringar och känslor inför världslig egendom; en förutseende omsorg och strävan att anskaffa, behålla, använda och ordna sådana ting som är nödvändiga och lämpliga för vår naturs underhåll samt passande för vår lott; en lovlig kallelse och flit i den; skötsamhet, att undvika onödiga rättssaker, och borgensåtagande eller andra liknande förbindelser; och en strävan att med alla rätta och lovliga medel förvärva, bevara och främja andras såväl som vår eget välstånd och yttre egendom.

F. 142. Vilka är de i det åttonde budet förbjudna synderna?

S. De i det åttonde budet förbjudna synderna, förutom försummelsen av de erfordrade plikterna,^a är stöld, rån, människorov, och att mottaga något stulet; bedrägliga affärer, falska vikter och mått, att flytta landmärken; orättvisa och otrohet i avtal människor emellan eller med anförtrott gods; förtryck, utpressning, ocker, bestickning, okynnesprocesser, orätta inhägnader och ödeläggelser; kontroll av handelsvaror för att höja priset, olovliga kallelser och alla andra orätta eller syndiga sätt att taga eller undanhålla från vår nästa vad som tillhör denne, eller att göra oss själva rika; girighet, otillbörlig prissättning och åstundan till världslig egendom; misstroende och upplösande omsorger och strävanden inför att anskaffa, behålla och använda dem; att avundas andras välmåga; likaså sysslolöshet, slösaktighet, blottställande spel och alla andra sätt varigenom vi onödigt äventyrar vår yttre egendom, och berövar oss det vederbörliga bruket och trösten från den egendom Gud har gett oss.

^a 1 Mos. 30:30; 1 Tim. 5:8; 3 Mos. 25:35; 5 Mos. 22:1-5; 2 Mos. 23:4, 5; 1 Mos. 47:14, 20.

F. 143. Vilket är det nionde budet?

S. Det nionde budet är: ”Du skall inte bära falskt mot din nästa”.^a

^a 2 Mos. 20:16.

F. 144. Vilka är de i det nionde budet erfordrade plikterna?

S. De i det nionde budet erfordrade plikterna är att bevara och främja sanning människor emellan,^a och såväl vår nästas som vårt eget goda namn;^b att framträda för och bistå sanningen,^c samt av hjärtat, uppriktigt, fritt, glatt och fullt tala sanningen och endast sanningen i doms- och rättsärenden samt i alla andra som helst ting; välvilligt värdera vår nästa; att älska, tillönska och glädja sig åt deras goda namn; sörja inför och överskyla deras svagheter; fritt erkänna deras gåvor och gunster; försvara deras oskuld; beredvilligt mottaga ett gott rykte och ovilligt antaga ett dåligt rykte angående någon; avvisa skvallrare, smickrare och smädare; älska och vårda vårt eget goda namn och försvara det när så erfordras; hålla lovliga löften; vinnlägga sig om och göra vad helst som är sant, hedervärt, älskvärt och av gott rykte.

^a Sak. 8:16; ^b 3 Joh. v. 12; ^c Ords. 14:5, 25.

F. 145. Vilka är de i det nionde budet förbjudna synderna?

S. De i det nionde budet förbjudna synderna är att på något sätt skada sanningen, och såväl vår nästas som vårt eget goda namn,^a i synnerhet i brottsmål; anföra falskt bevis, leja falska vittnen, medvetet framträda för och yrka på en ond sak, trotsa och underkuva sanningen; fälla orätt dom, kalla ont gott och gott ont; belöna den onde i enlighet med den rättfärdiges verk och den rättfärdige i enlighet med den ondes verk; förfalskning, dölja sanningen, obefogad tystnad i en rätt sak eller tiga när missgärning påkallar klander av oss själva eller anmärkning mot andra; tala sanningen olägligt eller illvilligt i felaktigt syfte, eller förvränga den till en felaktig mening, eller med tvivelaktiga eller tvetydiga uttryck skada sanning eller rättvisa; tala osanning, ljuga, smäda, baktala, förklena, skvallra, tassla, håna, smäda, förhastat, hårt och partiskt döma; misstolka avsikter, ord och handlingar; smickra, fåfängt skryta, tänka eller tala för högt eller för ringa om oss själva eller andra; förneka Guds gåvor och gunster; förstora mindre fel; dölja, ursäkta eller förminska synder som påkallar en fri bekännelse; onödigt uppdaga svagheter; väcka falska rykten, mottaga och bistå onda rykten, och hålla för öronen för rätt svaromål; ond misstanke; avundas eller bedrövas inför någons förtjänta lov, söka och önska förringa den, glädja sig åt deras smälek och skam; hånfull ringaktning, dum beundran; bryta lovliga löften; försumma sådana ting som hör till gott rykte, och göra eller inte själva undvika, eller inte hindra vad vi kan i andra, sådana ting som förvärvar ett dåligt namn.

^a 1 Sam. 17:28; 3 Mos. 19:16; Ps. 15:3.

F. 146. Vilket är det tionde budet?

S. Det tionde budet är: ”Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.”^a

^a 2 Mos. 20:17.

F. 147. Vilka är de i det tionde budet erfordrade plikterna?

S. De i det tionde budet erfordrade plikterna består i en sådan full förnöjsamhet över vårt eget tillstånd^a och ett sådant välvilligt sinne till vår nästa,^b att alla våra inre rörelser och känslor rörande denne syftar till och främjar allt det goda som är dennes.

^a Heb. 13:5; 1 Tim. 6:6; ^b Job 31:29; Rom. 12:15; 1 Tim. 1:5; 1 Kor. 13:4-7.

F. 148. Vilka är de i det tionde budet förbjudna synderna?

S. De i det tionde budet förbjudna synderna består i oförnöjsamhet över vårt tillstånd;^a att avundas^b och bedrövas inför vår nästas goda,^c tillsammans med alla oredliga rörelser och känslor till något som är dennes.

^a 1 Kung. 21:4, 13; 1 Kor. 10:10; ^b Gal. 5:26; Jak. 3:14, 16; ^c Rom. 7:7, 8; Rom. 13:9; 5 Mos. 5:21.

F. 149. Är någon människa förmögen att fullkomligt hålla Guds bud?

S. Ingen människa är förmögen, vare sig av sig själv^a eller av någon nåd erhållen i det här livet, att fullkomligt hålla Guds bud,^b utan bryter dagligen mot dem i tanke, ord och gärning.

^a Pred. 7:20; 1 Joh. 1:8, 10; Gal. 5:17; ^b 1 Mos. 6:5; 1 Mos. 8:21; Rom. 3:9-21; Jak. 3:2-13.

F. 150. Är alla överträdelser av Guds lag lika allvarliga i sig själva och i Guds åsyn?

S. Alla överträdelser av Guds lag är inte lika allvarliga; utan vissa synder är i sig själva och med anledning av olika försvårande omständigheter, mer allvarliga i Guds åsyn än andra.^a

^a Hes. 8:6, 13, 15; 1 Joh. 5:16; Ps. 78:17, 32, 56.

F. 151. Vilka är de försvårande omständigheter som gör vissa synder mer allvarliga än andra?

S. Synder tillkommer försvårande omständigheter:

1. Från de kränkande personerna;^a om de är av mer framskriden ålder, större erfarenhet eller nåd, framstående bekännelse, gåvor, ställning, ämbete, ledare för andra och vilkas exempel troligtvis kan komma att följas av andra.

2. Från de kränkta parterna; om omedelbart mot Gud, hans egenskaper och tillbedjan; mot Kristus och hans nåd; den helige Ande, hans vittnesbörd och verkningar; mot överordnade, framstående män och sådana som vi i synnerhet är förenade med och förbundna till; mot någon av de heliga, i synnerhet svaga bröder, dessas eller någon annans själ, och allas eller mångas allmänna bästa.

3. Från kränkningens natur och beskaffenhet; om den är mot lagens uttryckliga bokstav, bryter många bud, rymmer många synder; om den inte bara tillkommit i hjärtat, utan bryter fram i ord och handlingar, väcker andras anstöt och inte tillåter någon gottgörelse; om mot medel, barmhärtighetsgärningar, domar, naturens ljus, samvetsförebråelse, offentlig eller enskild tillrättavisning, kyrkans bann, samhälleliga straff, och våra egna böner, avsikter, löften, eder, förbund och förbindelser med Gud och människor; om begången avsiktligt, viljefullt, övermodigt, skamligt, skrytsamt, illvilligt, ofta, hårdnackat, med glädje, varaktigt eller som återfall efter sinnesändring.

4. Från belägenheter i tid och rum; om på Herrens dag eller andra tider för gudstjänst; eller omedelbart före eller efter dessa; eller andra hjälpmedel för att förhindra eller avhjälpa sådana tillkortakommanden; om offentligt eller i närvaro av andra vilka därigenom troligtvis kan komma att eggas eller besudlas.

^a

F. 152. Vad förtjänar varje synd av Gud?

S. Varje synd, även den minsta, såsom mot Guds suveränitet,^a godhet och helighet samt mot hans rättfärdiga lag, förtjänar hans vrede och förbannelse, både i det här livet och i det kommande; och kan inte sonas utom genom Kristi blod.

^a A.

F. 153. Vad erfordrar Gud av oss för att vi skall undgå hans rättmätiga vrede och förbannelse för lagöverträdelsens skull?

S. För att vi må undgå Guds rättmätiga vrede och förbannelse för lagöverträdelsens skull, erfordrar han av oss sinnesändring mot Gud och tro på vår Herre Jesus Kristus,^a och det flitiga bruket av de yttre medel varigenom Kristus förmedlar oss sin medlings välgärningar.^b

^a Apg. 20:21; ^b Ords. 2:1-6; Ords. 8:33-36; Jes. 55:3.

F. 154. Vilka är de yttre och vanliga medel, genom vilka Kristus förmedlar oss sin medlings välgärningar?

S. De yttre och vanliga medel genom vilka Kristus förmedlar sin kyrka sin medlings välgärningar, är alla hans ordningar; i synnerhet ordet, sakramenten och bönen; vilka alla görs verksamma för de utvalda till deras frälsning.^a

^a Matt. 28:19, 20; Apg. 2:42, 46-47.

F. 155. Hur görs ordet verksamt till frälsning?

S. Guds Ande gör läsningen, men i synnerhet predikan av ordet, till ett verksamt medel för syndares upplysning, överbevisning och ödmjukhet; till att driva dem bort från sig själva, draga dem till Kristus, omforma dem till hans avbild, och underkuva dem till hans vilja; till att styrka dem mot frestelser och fördärv, bygga upp dem i nåden, och befästa deras hjärtan i helighet och tröst genom tro till frälsning.^a

^a Neh. 8:8; 1 Kor. 14:24, 25; Apg. 26:18; Ps. 19:9; Apg. 20:32; Rom. 15:4; 2 Tim. 3:15-17; Rom. 10:13-17; Rom. 1:16.

F. 156. Skall Guds ord läsas av alla?

S. Även om inte alla tillåts läsa ordet offentligt för församlingen,^a åligger det dock alla slags människor att läsa det enskilt för sig själva^b och med sina familjer;^c för vilket ändamål de heliga skrifterna skall översättas från grundtexten till folkspråken.^d

^a 5 Mos 31:9, 11-13; Neh. 8:2, 3; 9:3-5; ^b 5 Mos. 17:19; Upp. 1:3; Joh. 5:39; Jes. 34:16; ^c 5 Mos. 6:6-9; 1 Mos. 18:17, 19; Ps. 78:5-7; ^d 1 Kor. 14:6, 9.

F. 157. Hur skall Guds ord läsas?

S. De heliga skrifterna skall läsas med en hög och vördnadsfull uppskattning; ^a med en fast övertygelse att de är Guds sanna ord och att han ensam kan förmå oss förstå dem;^b med längtan att veta, tro och lyda Guds vilja uppenbarad däri; med flit och uppmärksamhet till deras innehåll och mål; med betraktelse, tillämpning, självförnekelse och bön.

^a 1 Pet. 3:21; Matt. 3:11; 1 Kor. 3:6, 7; ^b 1 Kor. 12:13.

F. 158. Av vilka skall Guds ord predikas?

S. Guds ord skall endast predikas av sådana som har tillräckliga gåvor, och också vederbörligt godkänts och kallats till det ämbetet.

F. 159. Hur skall ordet predikas av dem som är kallade därtill?

S. De som är kallade att arbeta i ordets tjänst skall predika sund lära, flitigt, i tid och otid; enkelt, inte med övertalande ord av mänsklig visdom, utan genom bevisning i Ande och kraft; troget, kungöra allt Guds rådslut; vist, anpassat till åhörarnas behov och förmågor; nitiskt, med ivrig kärlek till Gud och människors själar; uppriktigt, syftande till hans ära och deras omvändelse, uppbyggelse och frälsning.

F. 160. Vad erfordras dem som hör ordet predikas?

S. Det erfordras dem som hör ordet predikat, att de uppmärksammar det med flit, förberedelse och bön; prövar vad de hör med Skrifterna; mottager sanningen med tro, kärlek, mildhet och berett sinne, såsom Guds ord; betraktar och samtalar; gömmer det i sina hjärtan; och frambär dess frukt i sina liv.

F. 161. Hur blir sakramenten verksamma medel till frälsning?

S. Sakramenten blir verksamma medel till frälsning, inte av  någon kraft i sig själva eller någon verksamhet som härrör från fromheten eller uppsåtet hos honom genom vilken de förvaltas; utan endast genom den helige Andes verkan och Kristi välsignelse, av vilken de instiftats.

F. 162. Vad är ett sakrament?

S. Ett sakrament är en helig ordning instiftad av Kristus i hans kyrka,^a till att beteckna, besegla och åskådliggöra^b för dem som är i nådaförbundet,^c hans medlings välgärningar;^d att stärka och utöka deras tro och alla andra nådegåvor;^e att förbinda dem till lydnad;^f att betyga och vårda deras kärlek och gemenskap med varandra,^g och att särskilja dem från dem som är utanför.^h

^a 1 Mos. 17:7, 10; 2 Mos. 12 (hela kapitlet); Matt. 26:26-28; 28:19. ^b Rom. 4:11; 1 Kor. 11:24-25. ^c Rom. 15:8; 2 Mos. 12:28. ^d Apg. 2:38; 1 Kor. 10:16. ^e Rom. 4:11; Gal. 3:27. ⁱ Rom. 6:3-4; 1 Kor. 10:21. ^h Ef. 4:2-5; 1 Kor. 12:13. ^g Ef. 2:11-12; 1 Mos. 34:14.

F. 163. Vilka är ett sakraments delar?

S. Ett sakraments delar är två; den ena ett yttre och förnimbart tecken, brukat efter Kristi instiftelse; det andra en inre och andlig nåd, därigenom betecknad.

F. 164. Hur många sakrament har Kristus instiftat i sin kyrka under Nya testamentet?

S. Under Nya testamentet har Kristus i sin kyrka instiftat endast två sakrament: dop och Herrens måltid.^a

^a Matt. 28:19.

F. 165. Vad är dopet?

S. Dopet är ett nytestamentligt sakrament, vari Kristus har förordnat vattenbad i Faderns, Sonens och den helige Andes namn,^a till att vara ett tecken och sigill på inympande i honom, syndernas tillgift genom hans blod, och pånyttfödelse genom hans ande; på barnaskap och uppståndelse till evinnerligt liv; och varigenom de döpta högtidligt upptas in i den synliga kyrkan, och inträder i en offentlig och utfäst förbindelse att helt och hållet vara Herrens.^b

^a Matt. 28:19; ^b Rom. 6:4; Gal. 3:27.

F. 166. Till vilka skall dopet förvaltas?

S. Dopet skall inte förvaltas till någon som är utanför den synliga kyrkan, och så främlingar till löftets förbund, förrän denne tillkännager sin tro på Kristus och lydnad till honom;^a men spädbarn härstammande från föräldrar som tillkännagivet tro på Kristus och lydnad till honom, antingen båda eller blott en, är i det hänseendet i förbundet och skall döpas.^b

^a Apg. 8:36, 37; Apg. 2:38; ^b Apg. 2:38, 39; 1 Mos. 17:10; med Kol. 2:11, 12; 1 Kor. 7:14.

F. 167. Hur skall vårt döp befrämjas av oss?

S. Den behövliga men mycket försummade plikten att befrämja vårt dop skall iakttagas hela vårt långa liv; i synnerhet i tid av frestelse och när vi närvarar vid dess förvaltning till andra; genom allvarligt och tacksamt beaktande av dess natur och de ändamål för vilka Kristus instiftade det, de förmåner och välgärningar som tillhandahålls och beseglas därmed och vår högtidliga ed avlagd däri; genom att förödmjuka oss för vår syndiga besudling, vårt tillkortakommande och vandring motsatt dopets nåd och våra förpliktelser; genom att växa upp till visshet om syndernas efterskänkning och om alla andra välsignelser beseglade för oss i det sakramentet; genom att hämta styrka från Kristi död och uppståndelse, till vilken vi döps, till att döda synden och vederkvicka nåden; genom att sträva efter att leva av tro, att ha heligt och rättfärdigt umgänge, såsom dem vilka uppgivit sina namn till Kristus, att vandra i broderlig kärlek, såsom döpta av samme Ande till en enda kropp.

F. 168. Vad är Herrens måltid?

S. Herrens måltid är ett nytestamentligt sakrament^a vari, genom att utdela och mottaga bröd och vin enligt Kristi instiftelse, hans död framställs; och de, som värdigt deltager, äter hans kropp och blod till sin andliga näring och tillväxt i nåden; får sin förening och samhörighet med honom bekräftad; betygar och förnyar sin tacksamhet och sin förbindelse till Gud, samt deras ömsesidiga kärlek och gemenskap med varandra som lemmar av samma mystiska kropp.

^a 1 Kor. 11:23-26; 1 Kor. 10:16.

F. 169. Hur har Kristus förordnat att bröd och vin skall utdelas och mottagas i Herrens måltids sakrament?

S. Kristus har förordnat ordets tjänare i förvaltningen av Herrens måltids sakrament, att avskilja bröd och vin från vanligt bruk genom instiftelseorden, tacksägelse och bön; att ta och bryta brödet, och ge både brödet och vinet till deltagarna, som av samma förordning skall mottaga och äta brödet och dricka vinet i tacksam åminnelse, att Kristi kropp bröts och utgavs, och att hans blod utgjöts för dem.

F. 170. Hur äter de som värdigt deltager i Herrens måltid Kristi kropp och blod däri?

S. Såsom Kristi kropp och blod inte är kroppsligt eller köttsligt närvarande i, med eller under bröd och vin i Herrens måltid,^a och ändå är andligt närvarande för den mottagandes tro, inte mindre sant och verkligt än själva elementen är för deras yttre sinnen;^b så att de som värdigt deltager i Herrens måltids sakrament, äter däri Kristi kropp och blod, inte på ett kroppsligt eller köttsligt utan på ett andligt sätt, dock sant och verkligt,^c emedan de genom tron mottager och meddelar sig själva Kristus korsfäst och hans döds alla välgärningar.^d

^a 1 Kor. 11:28, 29; ^b 2 Kor. 13:5; ^c 1 Kor. 11:31; ^d 1 Kor. 10:16, 17; ^e 1 Kor. 5:7, 8; ^f 1 Kor. 11:28, 29.

F. 171. Hur skall de som mottager Herrens måltids sakrament förbereda sig själva innan de kommer till den?

S. De som mottager Herrens måltids sakrament skall innan de kommer förbereda sig själva därtill, genom att pröva sig själva om de är i Kristus, om deras synder och brister; om sanningen och måttet på deras kunskap, tro, sinnesändring kärlek till Gud och bröderna, välvilja till alla människor, förlåta dem som felat mot dem, om deras längtan efter Kristus; och om deras nya lydnad; och genom att förnya dessa gunsters övning genom allvarlig betraktelse och ivrig bön.

F. 172. Kan en som tvivlar på att denne är i Kristus, eller om sin tillbörliga förberedelse, komma till Herrens måltid?

S. En som tvivlar på att denne är i Kristus, eller om sin tillbörliga förberedelse för Herrens måltids sakrament, kan ha sann del i Kristus, även om denne ännu inte är förvissad därom, och i Guds betänkande har det; om denne är vederbörligen sinnad av uppfattningen om dess avsaknad och uppriktigt önskar bli funnen i Kristus och hålla sig borta från orättfärdighet; i detta fall (eftersom löftena avlagts och detta sakrament förordnats för att undsätta svaga och tvivlande kristna) skall denne begråta sin otro och anstränga sig om att få sina tvivel lösta; och genom att göra så kan och bör denne komma till Herrens måltid för att denne må bli ytterligare stärkt.

F. 173. Må någon som tillkännager tron och önskar komma till Herrens måltid hållas från den?

S. Sådana som befinns vara okunniga eller anstötliga, trots deras tillkännagivande av tron och önskan att komma till Herrens måltid, kan och bör hållas från sakramentet med den makt Kristus har lämnat till sin kyrka,^a tills de mottager undervisning och visar sin förbättring.^b

^a 1 Kor. 5:11-31; Matt. 7:6; Jud. 1:23; 1Tim. 5:22; ^b 2 Kor. 2:7

F. 174. Vad erfordras dem som mottager Herrens måltids sakrament vid tiden för dess förvaltning?

S. Det erfordras dem som mottager Herrens måltids sakrament vid tiden för dess förvaltning, att de med all helig vördnad och uppmärksamhet väntar på Gud i den ordningen,^a flitigt iakttager de sakramentala elementen och handlingarna,^b varsamt urskiljer Herrens kropp^c och hängivet betraktar hans död och lidanden,^d och därigenom upptänder sig själva till en kraftfull övning av sina gunster;^e döma sig själva^f och sörja över synd;^g ivrigt hungra och törsta efter Kristus,^h äta av honom genom tron,ⁱ mottaga hans fullhet,^j förtrösta på hans förtjänster,^k glädja sig i hans kärlek,^l tacka för hans nåd;^m förnya sitt förbund med Gud och sin kärlek till alla de heliga.ⁿ

^a Lev. 10:3; Heb. 12:18; Psa. 5:7; I Cor. 11:17, 26-27; ^b Exod. 24:8; Matt. 26:28 c.  I Cor. 11:29; ^d Luke 22:19; ^e I Cor. 10:3-5, 11, 14; 11:26; ^f I Cor. 11:31

^g.  Zech. 12:10

^h.  Rev. 22:17

ⁱ.  John 6:35

^j. John 1:16

^k. Phil. 1:16

^l. Psa. 63:4-5; II Chr. 30:21

^m. Psa. 22:26

ⁿ. Jer. 1:5; Psa. 1:5; Acts 2:42

F. 175. Vad är kristnas plikt efter att de mottagit Herrens måltids sakrament?

S. De kristnas plikt efter att de mottagit Herrens måltids sakrament är att allvarligt beakta hur de betett sig själva däri och med vilken framgång; om de finner vederkvickelse och tröst, att välsigna Gud för det, bedja om dess varaktighet, vaka på återfall, infria sina löften och uppmuntra sig själva till flitig närvaro; men om de inte finner någon välgärning förhanden, att noggrannare granska sin förberedelse och uppförande inför sakramentet; om de i båda gillar sig själva inför Gud och deras eget samvete, skall de vänta på frukt i rätt tid; men om de inser att de har felat i någondera, bör de förödmjukas och framöver närvara med större omsorg och flit.

F. 176. Vari förenas dopets och Herrens måltids sakrament?

S. Dopets och Herrens måltids sakrament förenas i att bådas upphovsman är Gud; den andliga delen i båda är Kristus och hans välgärningar; båda är sigill på detsamma förbund, skall utdelas av evangeliets tjänare och av ingen annan; och skall bestå i Kristi kyrka till hans andra ankomst.

F. 176. Vari skiljer sig dopets och Herrens måltids sakrament?

S. Dopets och Herrens måltids sakrament skiljer sig i att dopet förvaltas endast en gång, med vatten, till att vara ett tecken och sigill på vår pånyttfödelse och inympande i Kristus, och detta även till spädbarn; däremot skall Herrens måltid förvaltas ofta, i brödets och vinets element, för att framställa och åskådliggöra Kristus som andlig näring för själen, och bekräfta vårt förblivande och tillväxt i honom, och detta endast för sådana som är av ålder och förmåga att pröva sig själva.

F. 178. Vad är bön?

S. Bön är ett framställande av våra önskningar till Gud,^a i Kristi namn,^b med hjälp av hans Ande,^c med bekännelse av våra synder, och tacksamt erkännande av hans barmhärtighetsgärningar.^d

^a Ps. 62:9; ^b Joh. 16:23; ^c Ps. 32:5, 6; Dan. 9:4; ^d Fil. 4:6.

F. 179. Skall vi bedja endast till Gud?

S. Gud allena kan utrannsaka hjärtan, höra önskemålen, förlåta synder, och uppfylla allas önskningar; på ingen annan skall man tro och förrätta gudstjänst för; bön, vilken är en särskild del av denna, skall endast riktas till honom och till ingen annan.

F. 180. Vad innebär det att bedja i Kristi namn?

S. Att bedja i Kristi namn är att i lydnad till hans bud och i tillförsikt till hans löften begära barmhärtighet för hans skull; inte genom det blotta nämnandet av hans namn, utan genom att hämta vår uppmuntran att bedja och vår frimodighet, styrka och hopp om erhållande i bönen, från Kristus och hans medling.

F. 181. Varför skall vi bedja i Kristi namn?

S. Människans syndfullhet och hennes avstånd till Gud för dess skull är så stor, att vi inte kan ha något tillträde till hans närvaro utan en medlare; och det finns ingen i himlen eller på jorden som är förordnad eller lämpad för detta härliga verk, utom Kristus allena; skall vi bedja i inget annat namn utan endast i hans.

F. 182. Hur hjälper Anden oss att bedja?

S. Okunniga om vad vi bör bedja, hjälper oss Anden i våra svagheter genom att göra oss förmögna att förstå både för vilka, vad, och hur bön skall förrättas; och genom att verka och väcka (om än inte i alla individer, ej heller vid alla tidpunkter, med samma mått) de tankar, känslor och gunster som är erforderliga för det rätta fullgörandet av denna plikt.

F. 183. För vilka skall vi bedja?

S. Vi skall bedja för hela den kristna kyrkan på jorden, för överheten och kyrkotjänare, för oss själva, våra bröder, ja också våra fiender, och för alla slag av levande människor eller sådana som skall leva härefter; men inte för de döda, ej heller för dem om vilka det är känt att de begått dödssynden.

F. 184. För vilka ting skall vi bedja?

S. Vi skall bedja för alla ting som syftar till Guds ära, kyrkans välfärd, vårt eget och andras bästa; men inte för något ting som är olovligt.

F. 185. Hur skall vi bedja?

S. Vi skall bedja med en vördnadsfull uppfattning av Guds majestät och djup känsla av vår egen ovärdighet, behov och synder; med ångerfulla, tacksamma och öppna hjärtan; med förstånd, uppriktighet, iver, kärlek, och ståndaktighet vänta på honom med ödmjuk undergivenhet till hans vilja.

F. 186. Vilket rättesnöre har Gud givit till vår ledning för bönens plikt?

S. Hela Guds ord är till nyttig ledning i bönens plikt,^a men det särskilda rättesnöret till ledning är den böneformel som vår frälsare, Kristus, lärde sina lärjungar, allmänt kallad ”Herrens bön.”^b

^a 1 Joh. 5:14; ^b Matt. 6:9-13; jfr Luk. 11:2-4.

F. 187. Hur skall Herrens bön användas?

S. Herrens bön är inte bara till ledning som ett mönster enligt vilket vi skall formulera andra böner; utan kan också användas som en bön, givet att det sker med förstånd, tro, vördnad och andra gunster nödvändiga för det rätta fullgörandet av bönens plikt.

F. 188. Av hur många delar består Herrens bön?

S. Herrens bön består av tre delar: ett förord, böner och ett slutord.

F. 189. Vad lär oss förordet till Herrens bön?

S. Förordet till Herrens bön (nämligen: ”Vår Far, du som är i himlen”^a) lär oss, att när vi ber söka Gud med tillförsikt om hans faderliga godhet och vår del i den; med vördnad och alla andra anlag som präglar barn, himmelska känslor, och tillbörliga uppfattningar av hans suveräna makt, majestät och nåderika förbindlighet;^b liksom också att be med och för andra.^c

^a Matt. 6:9; ^b Rom. 8:15; Luk. 11:13; ^c Apg. 12:5; 1 Tim. 2:1-2.

F. 190. Vad ber vi i den första bönen?

S. I den första bönen (nämligen: ”Låt ditt namn bli helgat”^a), erkännande den fullständiga oförmåga och obenägenhet som finns i oss och alla andra människor till att rätt hedra Gud, ber vi, att Gud ville genom sin nåd göra oss och alla människor förmögna att känna, erkänna och högt skatta honom,^b hans namn egenskaper, ordningar, ord, gärningar och vadhelst genom vilket det behagar honom att göra sig känd; och att förhärliga honom i tanke, ord och gärning; att han ville förhindra och undanskaffa ateism, okunnighet, avguderi, gudlöshet och vadhelst som vanhedrar honom; och genom sin enväldiga försyn styra och ordna allting till sin egen ära.^c

^a Matt. 6:9; ^b Ps. 67:3, 4; ^c Ps. 83 hela.

F. 191. Vad ber vi i den andra bönen?

S. I den andra bönen (nämligen: ”Låt ditt rike komma”^a), erkännande att vi och hela mänskligheten av naturen står under syndens och Satans välde, ber vi, att syndens och Satans rike må tillintetgöras,^b evangeliet spridas över hela världen,^c judarna kallas, hedningarnas fullhet införas; kyrkan förses med alla evangeliska ämbetsbärare och ordningar, renas från fördärv, bistås och vidmakthållas av den samhälleliga överheten, så att Kristi ordningar må utdelas rent och göras verksamma till omvändelse av dem som ännu är i sina synder, och bekräfta, trösta och uppbygga dem som redan är omvända;^d att Kristus skulle regera våra hjärtan här, och påskynda tiden för hans andra ankomst och vårt regerande med honom för alltid; och att det skulle behaga honom att så utöva sitt rikes makt i hela världen, som bäst bidrar till dessa mål.^e

^a Matt. 6:10; ^b Ps. 68:2, 19; ^c Upp. 12:10, 11; ^d 2 Tess. 3:1; Rom. 10:1; Joh. 17:9, 20; ^e Upp. 22:20 [detta är väl ett fel i förlagan; jfr. v. 5?].

F. 192. Vad ber vi i den tredje bönen?

S. I den tredje bönen (nämligen: ”Låt din vilja ske på jorden såsom i himlen”^a), erkännande att vi och alla människor av naturen är fullständigt oförmögna och ovilliga till att veta och göra Guds vilja, men hågade till att göra uppror mot hans ord, knota och klaga mot hans försyn, och helt benägna att utföra köttets och djävulens vilja; ber vi, att Gud med sin Ande skulle taga bort från oss och andra all blindhet, svaghet, obenägenhet och hjärtats förvridenhet; och med sin nåd göra oss förmögna och villiga att veta, utföra och underordna oss hans vilja i allting,^b med samma ödmjukhet, beredvillighet, trohet, flit, nit, uppriktighet och varaktighet som änglarna gör i himlen.^c

^a Matt. 6:10; ^b Ps. 67 hela; Ps. 119:36; Matt. 26:39; 2 Sam. 15:25; Job 1:21; ^c Ps. 103:20, 21.

F. 193. Vad ber vi i den fjärde bönen?

S. I den fjärde bönen (nämligen: ”Ge oss idag det bröd vi behöver”^a), erkännande att i Adam och genom vår egen synd har vi förverkat vår rätt till det här livets alla välsignelser och förtjänar att av Gud helt berövas dem, samt få vårt bruk av dem förbannat; och att vare sig de i sig själva är förmögna att uppehålla oss, eller vi förtjäna eller genom vår egen idoghet förvärva dem, men hågade att eftertrakta, anskaffa, och använda dem olovligt; ber vi för oss själva och andra, att både de och vi, i väntan på Guds försyn från dag till dag i bruket av lovliga medel, må av hans fria gåva och såsom hans faderliga vishet finner bäst, åtnjuta en lämplig del av dem, och få desamma bibehållna och välsignade för vårt heliga och tröstliga bruk, samt förnöjsamhet vid dem; och bevaras från allting som är motsatt vårt tidsliga uppehälle och tröst.^b

^a Matt. 6:11; ^b Ords. 30:8, 9; 1 Mos. 28:20; 1 Tim. 4:4, 5.

F. 194. Vad ber vi i den femte bönen?

S. I den femte bönen (nämligen: ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”^a), erkännande att vi och alla andra är skyldiga både till ursprungssynd och verksynd och därigenom gäldenärer till Guds rättvisa och att vare sig vi eller någon annan varelse kan åstadkomma den minsta tillfyllestgörelse för den skulden; ber vi för oss själva och andra, att Gud av sin fria nåd skulle, genom Kristi lydnad och tillfyllestgörelse, uppfattad och meddelad genom tron, frikänna oss både från syndens straff och skuld, benåda oss i sin Älskade; stadfästa sin ynnest och nåd med oss, förlåta våra dagliga felanden;^b och fylla oss med frid och glädje i daglig skänk av mer och mer visshet om förlåtelse; vilket vi är desto mer frimodiga att begära och uppmuntrade att förvänta när vi har detta vittnesbörd i oss själva, att vi av hjärtat förlåter andra deras missgärningar.^c

^a Matt. 6:12; ^b Ps. 51:3, 4, 9, 11; Dan. 9:17-19; ^c Luk. 11:4; Matt. 18:35.

F. 195. Vad ber vi i den sjätte bönen?

S. I den sjätte bönen (nämligen: ”Utsätt oss inte för frestelse, utan rädda oss från det onda”^a), erkännande att den mest vise, rättfärdige och nådefulle guden för skilda heliga och rätta ändamål kan så ordna tingen att vi kan angripas, besegras och för en tid fångas av frestelser;^b att Satan,^c världen och köttet mäktigt förleder och insnärjer oss; och att vi, även efter våra synders efterskänkning, för vårt fördärv, svaghet och ovaksamhet, inte bara är underställda frestelse och framstupa utsätter oss själva för frestelser, utan också av oss själva är oförmögna och ovilliga att motstå dem, att hämta oss från och draga nytta av dem, samt värdiga att lämnas under deras makt; ber vi, att Gud så ville betvinga världen och allt i den, underkuva köttet, tygla Satan, styra allting, tillhandahålla och välsigna alla nådemedel och väcka oss till det vaksamma bruket av dem, så att vi och hela hans folk genom hans försyn bevaras från att frestas till synd; eller om frestade, att vi må kraftfullt bli stöttade och förmögna av hans Ande att stå i frestelsens tid; eller när fallna, återupprättas och återhämtas från den, samt göra ett heligt bruk och nytta av den, så att vår helgelse och frälsning må fullkomnas, Satan trampad under våra fötter och vi helt befrias från synd, frestelse och all ondska för alltid..

^a Matt. 6:13; ^b Matt. 26:41; ^c 2 Kor. 12:7, 8.

F. 196. Vad lär oss avslutningen på Herrens bön?

S. Avslutningen på Herrens bön (nämligen: ”Ditt är riket, din är makten och äran i evighet, amen”^a) lär oss att befästa våra böner med skäl, vilka skall tas inte från någon värdighet i oss själva eller i någon annan varelse, utan från Gud;,^b och till våra böner foga lovprisningar,^c tillskrivande Gud allena evig suveränitet, allsmäktighet och härlig förträfflighet;^d: i betraktande av desamma, såsom han är förmögen och villig att hjälpa oss, sporras vi av tro att vädja till honom att han ville, och stilla lita till honom att han skall, uppfylla våra vädjanden; och för att betyga denna vår önskan och tillförsikt, säger vi, ”amen”.

^a Matt. 6:13; ^b Dan. 9:4,7-9, 16-19; ^c 1 Krön. 29:10-13; ^d 1 Kor. 14:16; Upp. 22:20, 21.