Förordning för kyrkostyret
Preliminär översättning av Sebastian Rehnman
Förord
Jesus Kristus, på vilkens axlar herradömet vilar, vilkens namn är Underbar, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste;a vilkens herradömes storhet och frid skall vara utan ände; vilken sitter på Davids tron och kungarike till att befästa och stödja det med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid; har fått all makt i himlen och på jorden av Fadern, vilken uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida, över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande; och lade allt under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han åt kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla: han steg upp över alla himlar för att uppfylla allt, fick gåvor för sin kyrka och gav ämbetsmän nödvändiga för sin kyrkas uppbyggelse och de heligas fullkomnande.b
a Jes. 9:6, 7. b Matt. 28:18-20; Ef. 1:20-23 jämförd med Ef. 4:8, 11 och Ps. 68:19.
Om kyrkan
En allmän synlig kyrka framställs i Nya testamentet.a Nya testamentets tjänst, ord och ordningar har Jesus Kristus givit till den allmänna synliga kyrkan för dess sammanförande och fullkomnande i det här livet, intill hans andra tillkommelse.b
Enskilda synliga kyrkor, medlemmar av den allmänna kyrkan, framställs också i Nya testamentet.c Enskilda kyrkor utgjordes i urtiden av synliga heliga, d.v.s. av sådana som av ålder bekände tro på och lydnad till Kristus, enligt de regler för tro och liv som Kristus och hans apostlar lärde; samt av deras barn.d
a 1 Kor. 12:12, 13, 28 tillsammans med resten av kapitlet. b 1 Kor. 12:28; Ef. 4:4, 5 jämförd med versarna 10-13, 15, 16. c Gal. 1:21, 22; Upp. 1:4, 20; Upp. 2:1. d Apg. 2:38, 41, 47 jämförd med Apg. 5:14; 1 Kor. 1:2 jämförd med 2 Kor. 9:13; Apg. 2:39; 1 Kor. 7:14; Rom. 11:16; Mark. 10:14 jämförd med Matt. 19:13, 14; Luk. 18:15, 16.
Om kyrkans ämbeten
Av de ämbeten som Kristus insatt för sin kyrkas uppbyggelse och de heligas fullkomnande, är vissa extraordinära: såsom apostlar, evangelister och profeter. Dessa ämbeten har upphört.
Andra ämbeten är ordinära och varaktiga: såsom pastorer, lärare, andra kyrkliga styresmän, och diakoner.
Pastorer
Pastorn är en ordinär och varaktig ämbetsman i kyrkan,a vilken profeterar vid tiden för evangeliet.b
För det första hör det till hans ämbete att bedja för och med sin flock, som folkets röst inför Gud.c I Apg. 6:2-4 och 20:36 ingår predikan och bön som olika delar av samma ämbete.d Det hör till den äldstes ämbete (det är pastorn) att bedja för sjuka, också enskilt, och till detta utlovas särskilt en välsignelse. Desto mer bör pastorn därför utöva bönen som en del av sin offentliga ämbetsutövning.e
Dessutom hör det till hans ämbete att offentligen läsa Skrifterna. Ty (1) det är påvisat att prästerna och leviterna i den judiska kyrkan anförtroddes med den offentliga läsningen av ordet;f och (2) Jes. 66:21 påvisar att evangeliets tjänare har lika omfattande uppdrag och uppgift att fördela ordet, liksom andra ordningar, som prästerna och leviterna hade under lagen. I Matt. 23:34 titulerar vår Frälsare Nya testamentets ämbetsmän (vilka han kommer att sända) med samma namn som det Gamla testamentets lärare.g Dessa påståenden visar att det därför (plikten varande av moralisk natur) är en giltig slutsats, att den offentliga läsningen av skrifterna hör till pastorns ämbete.
Vidare, hör det till hans ämbete att nära flocken genom predikan av ordet, enligt vilket han skall undervisa, överbevisa, tillrättavisa, uppfordra och trösta.h
Det hör till hans ämbete att katekisera, d.v.s. en klar framställning av Guds ords första grunderi eller Kristi lära, och en del av predikan.
Det hör till hans ämbete att fördela andra gudomliga hemligheter.k
Det hör till hans ämbete att förvalta sakramenten.l
Det hör till hans ämbete att välsigna folket från Gud, 4 Mos. 6:23-26. Jämför med Upp. 14:5, där samma välsignelser och personer från vilka de kommer uttryckligen nämns;m och Jes. 66:21, där evangeliska pastorer åsyftas under namn av präster och leviter till att förbli under evangeliet. Pastorer skall därför av ämbetet välsigna folket.n
Det hör till hans ämbete att taga vård om de fattiga.o
Han har också makt att styra över flocken som pastor.p
a Jer. 3:15-17. b 1 Pet. 5:2-4; Ef. 4:11-13. c Apg. 6:2-4; Apg. 20:36. d Jak. 5:14, 15. e 1 Kor. 14:15, 16. f 5 Mos. 31:9-11; Neh. 8:1-3, 13. g Jes. 66:21; Matt. 23:34. h 1 Tim. 3:2; 2 Tim. 3:16, 17; Tit. 1:9. i Heb. 5:12. k 1 Kor. 4:1, 2. l Matt. 28:19, 20; Mark. 16:15, 16; 1 Kor. 11:23-25; jämförd med 1 Kor. 10:16. m 4 Mos. 6:23-26; jämförd med Upp. 1:4, 5; Jes. 66:21. n 5 Mos. 10:8; 2 Kor. 13:14; Ef. 1:2. o Apg. 11:30; Apg. 4:34-37; Apg. 6:2-4; 1 Kor. 16:1-4; Gal. 2:9, 10. p 1 Tim. 5:17; Apg. 20:17, 28; 1 Tess. 5:12; Heb. 13:7, 17.
Lärare eller doktor
Skriften framhåller också namnet och titeln lärare, såväl som pastorns namn och titel.a
Läraren är också en ordets tjänare, såväl som pastorn, och har makt att förvalta sakramenten.
Herren har för ordets tjänst givit olika gåvor och olika tjänster i överensstämmelse med dessa gåvor.b Även om dessa olika gåvor kan föreligga hos och i överensstämmelse utövas av en och samme tjänare,c så kan vid fall av flera tjänare i samma församling, de utses för olika sysselsättningar, i överensstämmelse med de olika gåvor i vilka de var och en utmärker sig.d Den som utmärker sig i skriftutläggning, i att undervisa sund lära och i att vederlägga motståndare, må kallas lärare eller doktor. (De bilagda ställena bevisar påståendet genom ordets betydelse). Ändock, där det endast är en tjänare i en enskild församling, skall han utföra (så långt han kan) tjänstens hela gärning.e
En lärare eller doktor är av främsta nytta i skolor och universitet, såsom förr i profeternas skolor och i Jerusalem, där Gamaliel och andra undervisade som doktorer.
a 1 Kor. 12:28; Ef. 4:11. b Rom. 12:6-8; 1 Kor. 12:1,4-7. c 1 Kor. 14:3; 2 Tim. 4:2; Tit. 1:9. d Se även under b ovan; 1 Pet. 4:10,11. e 2 Tim. 4:2; Tit. 1:9; 1 Tim. 6:2.
Andra kyrkliga styresmän
Liksom i den judiska kyrkan folkets äldste ingick med prästerna och leviterna i kyrkans styre;a så har Kristus, vilken har inrättat styre och ecklesiastiska styresmän i kyrkan, utrustat vissa i kyrkan förutom ordets tjänare med gåvor för styret, och med åliggande att utföra detsamma när de kallas därtill. De ingår med ordets tjänare i kyrkans styre.b Dessa ämbetsmän kallar reformerade kyrkor vanligtvis ”äldste”.
a 2 Krön. 19:8-10. b Rom. 12:7,8; 1 Kor. 12:28.
Diakoner
Skriften framhåller diakoner som särskilda ämbetsmän i kyrkan.a
Deras ämbete är varaktigt.b Till detta ämbete hör inte att predika ordet eller förvalta sakramenten, utan att taga särskild vård om att utdela nödiga ting till de fattiga.c
a Fil. 1:1; 1 Tim. 3:8. b 1 Tim. 3:8-15; Apg. 6:1-4. c Apg. 6:1-4.
Om enskilda församlingar
Det är lovligt och lämpligt att det finns avgränsade församlingar, d.v.s. att ett visst sällskap av kristna regelbundet samlas i en församling för offentlig gudstjänst. När troende mångfaldigas till ett sådant antal att de inte utan olägenhet samlas på en plats, är det lovligt och lämpligt att de uppdelas i olika och avgränsade församlingar. Detta för den bättre förvaltningen av sådana ordningar som tillhör dem och för fullgörande av ömsesidiga plikter.a
Det ordinära sättet att uppdela kristna i olika församlingar, sker efter gränserna för deras egentliga bostadsorter. Detta är också lämpligast för deras uppbyggelse.
För det första, eftersom de som bor tillsammans förbinds till alla slags moraliska plikter gentemot varandra, har de därigenom större möjlighet att fullgöra dem. Denna moraliska förbindelse är varaktig, ty Kristus kom inte för att upphäva lagen utan för att fullborda den.b
För det andra, de heligas gemenskap måste ordnas på det sätt som bistår det lämpligaste bruket av ordningarna och fullgörandet av moraliska plikter utan anseende till person.c
För det tredje, pastorn och folket måste bo så nära varandra, att de ömsesidigt kan utföra sina plikter mot varandra på lämpligaste sätt.
I detta sällskap måste några avskiljas till att inneha ämbete.
a 1 Kor. 14:26,33,40. b 5 Mos. 15:7,11; Matt. 22:39; Matt. 5:17. c 1 Kor. 14:26; Heb. 10:24,25; Jak. 2:1,2.
Om ämbetsmännen i en enskild församling
Såsom ämbetsmän i en enda församling bör det finnas åtminstone en, både till att arbeta i ordet och undervisningen, samt till att styra.a
Det är också erforderligt att det finns andra som ingår i styret.b Likaså är det erforderligt att det finns andra som kan taga särskild vård om fattighjälp.c
Antalet i vardera ämbete skall stå i förhållande till församlingens tillstånd.
Dessa ämbetsmän skall komma samman vid lämpliga och bestämda tider för att organisera församlingens göromål väl, var och en enligt sitt ämbete.
Det är bäst att en till vilkens ämbete det hör att arbeta i ordet och undervisningen, leder förhandlingarna i dessa möten.d
a Ords. 29:18; 1 Tim. 5:17; Heb. 13:7. b 1 Kor. 12:28. c Apg. 6:2,3. d 1 Tim. 5:17.
Om ordningarna i en enskild församling
En enskild församlings ordningar är bön, tacksägelse, psalmsång,a skriftläsning (även utan omedelbar utläggning av det som lästs), ordet utlagt och tillämpat, katekisering, sakramentsförvaltning, insamling till de fattiga, och upplösning av folket med en välsignelse.
a 1 Tim. 2:1; 1 Kor. 14:15,16.
Om kyrkostyre och de olika slagen av rådsförsamlingar för densamma
Kristus har inrättat ett styre och ecklesiastiska styresmän i kyrkan. För det ändamålet erhöll apostlarna omedelbart nycklarna från Jesu Kristi händer, och använde och utövade dem i alla världens kyrkor vid alla tillfällen.
Kristus har ständigt utrustat några i sin kyrka med gåvorna till styre och med åliggande att utöva desamma när de kallas till det.
Det är lovligt och överensstämmande med Guds ord, att kyrkan styrs av olika sorters rådsförsamlingar. Dessa är församlingsråd, regionsråd och synodsråd.
Om alla dessa rådsförsamlingars gemensamma makt
Det är lovligt och överensstämmande med Guds ord, att de olika förutnämnda råden har makt att sammanträda och inkalla någon individ inom deras respektive gränser, vilken det föreliggande ecklesiastiska ärendet berör.a
De har makt att höra och avgöra sådana angelägenheter och skiljaktigheter som på rätt sätt kommer till dem.
Det är lovligt och överensstämmande med Guds ord, att alla de sagda råden har makt att fördela kyrkobann.
a Matt. 18:15-20.
Om församlingsråd
Ett församlingsråd är sammankomsten av de styrande ämbetsmännen i en församling för dess styre.
De styrande ämbetsmännen i en enskild församling har befallande makt, såsom de finner skälig orsak, att kalla inför dem någon församlingsmedlem.
De har makt att höra sig för om enskilda församlingsmedlemmars kunskap och andliga tillstånd.
De har makt att förmana och tillrättavisa.
Dessa tre områden beläggs med Heb. 13:17; 1 Tess. 5:12,13; Hes. 34:4.a
Uteslutning från Herrens bord genom befallning av en individ som ännu inte kastats ur kyrkan, är överensstämmande med Skriften: (1) eftersom själva ordningen inte får skändas; (2) eftersom vi anbefalls att hålla oss borta från sådana som lever oordentligt; och (3) på grund av den stora synden och faran både för den som kommer ovärdigt liksom också för hela kyrkan.b Under det Gamla testamentet förelåg makt och auktoritet att hindra orena individer från heliga ting.c Densamma makt och auktoritet förblir på liknande sätt under det Nya testamentet.
De styrande ämbetsmännen i en enskild församling har befallande makt att utestänga en individ från Herrens bord som ännu inte kastats ut ur kyrkan: (1) eftersom de som har auktoritet att bedöma och ge tillträde till sådana som är lämpade att mottaga sakramentet, också har auktoritet att hålla tillbaka sådana som befunnits ovärdiga; och (2) eftersom det är ett ecklesiastiskt ärende rörande ordinär praxis tillhörande den församlingen.
När församlingar är skilda och avgränsade behöver de ömsesidig hjälp av varandra, både med avseende på deras inre svagheter och ömsesidiga beroende, liksom också med avseende på yttre fiender.
a Heb. 13:17; 1 Tess. 5:12,13; Hes. 34:4. b Matt. 7:6; 2 Tess. 3:6,14,15; 1 Kor. 11:27 t.o.m. kapitlets slut; jämförd med Jud. 23; 1 Tim. 5:22. c 3 Mos. 13:5; 4 Mos. 9:7; 2 Krön. 23:19.
Om regionsråd
Skriften framhåller ett presbyterium i en kyrka.a Ett presbyterium består av ordets tjänare och andra sådana offentliga ämbetsmän, som i enlighet med och berättigade av Guds ord till att vara kyrkliga styresmän ingår med ordets tjänare i kyrkans styre.b
Skriften framhåller, att många enskilda församlingar kan stå under ett enda presbyteriskt styre. Detta påstående beläggs av exempel:
För det första, bestod kyrkan i Jerusalem av mer än en församling och alla dessa församlingar stod under ett enda presbyteriskt styre. Detta framgår av det följande.
För det första, är det tydligt att kyrkan i Jerusalem bestod av mer än en församling: (1) från den omnämnda mängden troende på olika platser, såväl före skingringen av de troende därifrån genom förföljelsenc som efter skingringen;d (2) från de många apostlarna och andra predikanter i kyrkan i Jerusalem (om det endast var en församling där, så skulle varje apostel predika blott sällan,e vilket inte är förenligt med Apg. 6:2); och (3) mångfalden språk bland de troende som nämns i Apostlagärningarnas andra och sjätte kapitel, förordar mer än en församling i den kyrkan.
För det andra, alla dessa församlingar stod under ett enda presbyteriskt styre: (1) de var en kyrka;f (2) kyrkans äldste nämns;g (3) apostlarna utförde presbyterers ordinära handlingar som presbyterer i den kyrkan, vilket påvisar en presbyterisk kyrka före skingringen, Apg. 6; (4) det sägs att de äldste för kyrkan i Jerusalem möttes tillsammans för styrelsehandlingar för de åtskilliga församlingarna såsom en enda kyrka, den kyrkans äldste;h vilket visar att de åtskilliga församlingarna stod under ett enda presbyteriskt styre.
Huruvida dessa församlingar var avgränsade eller inte med avseende på ämbetsmän och medlemmar, gör detsamma för påståendets sanning.
Ej heller föreligger en materiell skillnad mellan de åtskilliga församlingarna i Jerusalem och de många församlingarna nu i kyrkans ordinära tillstånd, vad gäller platsen för avgränsningen erfordrad av ämbetsmän eller medlemmar.
För det tredje, framhåller därför Skriften att många församlingar kan stå under ett enda presbyteriskt styre.
För det andra, framgår det av exemplet kyrkan i Efesus, att den bestod av församlingar under ett enda presbyteriskt styre.
För det första fanns det många församlingar i kyrkan i Efesus. Det framgår av att Paulus stannade tre år i Efesus för att predika (Apg. 20:31);i ordets särskilda verkan där (Apg. 19:18-20);k en föreliggande skillnad mellan judar och greker (Apg. 19:10, 17);l skälet till Paulus vistelse tills pingst (1 Kor. 16:8-9);m och av att en enskild kyrka nämns i Akvilas och Priskas hus (1 Kor. 16:19), vilka då var i Efesusn (Apg. 18:19, 24, 26)o. Alla dessa ställen sammantagna visar att mängden troende utgjorde fler församlingar än en enda i kyrkan i Efesus.
För det andra framgår det, att det fanns många äldste över dessa många församlingar, som en hjord.p
För det tredje framgår det, att dessa många församlingar var en kyrka och att de stod under ett enda presbyteriskt styre.q
a 1 Tim. 4:14; Apg. 15:2,4,6. b Rom. 12:7,8; 1 Kor. 12:28. c Apg. 8:1; Apg. 1:15; Apg. 2:41,46,47; Apg. 4:4; Apg. 5:14; Apg. 6:1,7. d Apg. 9:31; Apg. 12:24; Apg. 21:20. e Apg. 6:2. f Apg. 8:1; Apg. 2:47 jämförd med Apg. 5:11; Apg. 12:5; Apg. 15:4. g Apg. 11:30; Apg. 15:4,6,22; Apg. 21:17,18. h Apg. 11:30; Apg. 15:4,6,22; Apg. 21:17,18. i Apg. 20:31. k Apg. 19:18-20. l Apg. 19:10,17. m 1 Kor. 16:8,9. n 1 Kor. 16:19. o Apg. 18:19,24,26. p Apg. 20:17,25,28,30,36,37. q Upp. 2:1-6 tillsammans med Apg. 20:17,28.
Om synodsråd
Skriften framhåller ett annat slags råd för kyrkans styre, utöver regionsråd och församlingsråd. Alla sådana kallar vi synodsråd.a
Pastorer och lärare, samt andra kyrkliga styresmän (liksom också andra lämpade individer, när det bedöms lämpligt) är medlemmar av de råd vilka vi kallar synodsråd, när de har en lovlig kallelse till dessa.
Synodsråd kan lovligt vara av åtskilliga slag, såsom provinsiella, nationella och ekumeniska.
Det är lovligt och överensstämmande med Guds ord, att det föreligger en underordning av församlingsråd, regionsråd, provinsråd, och nationalråd för kyrkans styre.
a Apg. 15:2,6,22,23.
Om ordination av ordets tjänare
Under rubriken ordination av ordets tjänare beaktas såväl läran om ordination som dess makt.
Rörande läran om ordination
Ingen skall åtaga sig ämbetet som ordets tjänare utan lovlig kallelse.a
Ordinationen skall alltid förbli i kyrkan.b
Ordination är det högtidliga avskiljandet av en person till något offentligt kyrkoämbete.c
Varje ordets tjänare skall ordineras genom handpåläggning och bön, med fasta, av de predikande presbyterer till vilka det hör. d
Det är överensstämmande med Guds ord och högst lämpligt, att sådana som skall bli ordinerade ordets tjänare, utnämns till en enskild kyrka eller annat ämbetsuppdrag.e
Den som skall ordineras till ordets tjänare måste vara vederbörligen skickad, både till leverne och ämbetsförmågor i enlighet med apostelns regler.f
Han skall prövas och godkännas av dem som skall ordinera honom.g
Ingen skall ordineras till ordets tjänare i en enskild församling, om de i den församlingen kan ange saklig orsak som invändning mot honom.h
a Joh. 3:27; Rom. 10:14,15; Jer. 14:14; Heb. 5:4. b Tit. 1:5; 1 Tim. 5:21,22. c 4 Mos. 8:10,11,14,19,22; Apg. 6:3,5,6. d 1 Tim. 5:22; Apg. 14:23; Apg. 13:3. e Apg. 14:23; Tit. 1:5; Apg. 20:17,28. f 1 Tim. 3:2-6; Tit. 1:5-9. g 1 Tim. 3:7,10; 1 Tim. 5:22. h 1 Tim. 3:2; Tit. 1:7.
Rörande ordinationens makt
Ordination sker genom ett presbyteriums handlande.a
Makten att anordna hela ordinationsgärningen ligger hos hela presbyteriet. När det är fråga om mer än en församling, oavsett om dessa församlingar är avgränsade eller inte (med avseende på ämbetsmän eller medlemmar), är platsen för ordinationen likgiltig.b
Det är ytterst erforderligt att ingen enskild församling, som utan olägenhet kan vara ansluten, påtar sig all och allena makt vid ordinationen:
1. Eftersom det inte finns något exempel i Skriften på att en enda församling, vilken utan olägenhet var ansluten, själv påtog sig all och allena makt vid ordinationen; ej heller finns det någon regel som kan berättiga en sådan praxis.
2. Eftersom det finns exempel i skriften på en ordination i ett presbyterium för åtskilliga församlingar. I kyrkan i Jerusalem fanns det många församlingar, och dessa många församlingar stod under ett presbyterium och detta presbyterium ordinerade.
Korrekt anslutna predikande presbyterer, antingen i städer eller kringliggande samhällen, tillhör handpåläggningen för de församlingar som är inom deras egna gränser.
a 1 Tim. 4:14; b 1 Tim. 4:14.
Angående den läromässiga sidan av ordination av ordets tjänare
1. Ingen bör åtaga sig ämbetet som ordets tjänare utan en lovlig kallelse.a
2. Ordinationen skall alltid förbli i kyrkan.b
3. Ordination är det högtidliga avskiljandet av en individ till ett offentligt kyrkoämbete.c
4. Varje ordets tjänare skall ordineras genom handpåläggning och bön, med fasta, av de predikande presbyterer till vilka det hör.d
5. Makten att anordna hela ordinationsgärningen ligger hos hela presbyteriet, När det är fråga om mer än en församling, oavsett om dessa församlingar är avgränsade eller inte (med avseende på ämbetsmän eller medlemmar), är platsen för ordinationen likgiltig.e
6. Det är överensstämmande med ordet och mycket lämpligt att sådana som skall ordineras till ordets tjänare, utses till en enskild kyrka eller annat ämbetsuppdrag.f
7. Den som skall ordineras till ordets tjänare, måste vara vederbörligen skickad, både till leverne och ämbetsförmågor i enlighet med apostelns regler.g
8. Han skall prövas och godkännas av dem som skall ordinera honom.h
9. Ingen ordets tjänare skall ordineras för en enskild församlingen, om de i den församlingen kan ange saklig orsak som invändning mot honom.i
10. Korrekt anslutna predikande presbyterer, antingen i städer eller kringliggande samhällen, tillhör handpåläggningen, för de församlingar som är inom deras egna gränser.k
11. I extraordinära fall kan något extraordinärt göras tills en fast ordning erhållits, ändock bör det ske så nära regeln som möjligt.l
12. Det föreligger i denna tid (som vi ödmjukt uppfattar) ett extraordinärt tillfälle för ett ordinationssätt för den nuvarande tillförseln av kyrkotjänare.
a Joh. 3:27; Rom. 10:14,15; Jer. 14:14; Heb. 5:4. b Tit. 1:5; 1 Tim. 5:21,22. c 4 Mos. 8:10,11,14,19,22; Apg. 6:3,5,6. d 1 Tim. 5:22; Apg. 14:23; Apg. 13:3. e 1 Tim. 4:14. f Apg. 14:23; Tit. 1:5; Apg. 20:17,28. g 1 Tim. 3:2-6; Tit. 1:5-9. h 1 Tim. 3:7,10; 1 Tim. 5:22. i 1 Tim. 3:2; Tit. 1:7. k 1 Tim. 4:14. l 2 Krön. 29:34-36; 2 Krön. 30:2-5.
Anvisningen för kyrkotjänares ordination
Det är tydligt från Guds ord att ingen bör åtaga sig ämbetet som evangeliets tjänare, förrän han lovligt kallas och ordineras till det. För att ordinationsgärningen skall utföras med all tillbörlig omsorg, vishet, allvar och högtidlighet, framlägger vi ödmjukt dessa anvisningar som erforderliga att iakttaga.
1. Den som skall ordineras, nominerad antingen av folket eller förordad på annat sätt för presbyteriet till någon plats, måste själv rikta sig till presbyteriet och medföra intyg om att han svurit de tre kungarikenas förbund; om hans flit och skicklighet i sina studier; vilka examina han tagit vid universitetet och hur länge han legat där; och tillika om hans ålder, vilken skall vara tjugofyra år; men särskilt om hans leverne och umgänge.
2. Sedan detta beaktats av presbyteriet, skall de fortgå med att förhöra sig rörande Guds nåd i honom och huruvida han är av sådan helighet till levernet som är erforderligt hos en evangeliets tjänare; och att pröva honom angående hans lärdom och kompetens, rörande bevis på hans kallelse till den heliga tjänsten; och i synnerhet hans hederliga och omedelbara kallelse till den platsen.
Dessa är reglerna för prövningen:
(1) Att den granskade parten behandlas på ett broderligt sätt, med mildhet och med särskilt hänseende till allas värdighet, sedesamhet, och beskaffenhet.
(2) Han skall prövas rörande sin färdighet i grundspråken, och granskningen skall ske genom att han läser de hebreiska och grekiska testamentena och översätter någon del av dem till latin. Om han är bristfällig i dem, skall hans övriga lärdom undersökas desto noggrannare, och huruvida han har färdighet i logik och filosofi.
(3) Vilka teologiska författare han har läst och är mest bekant med skall efterfrågas. Hans kunskap i religionens grunder och hans förmåga att försvara den ortodoxa lära som ryms i dem mot alla osunda och felaktiga åsikter, i synnerhet dem i den nuvarande tidsåldern, skall granskas. Vidare hans färdighet i innebörden och meningen hos sådana skriftställen som skall framföras till honom; samvetsfrågor; skriftens tideräkning och kyrkohistoria.
(4) Om han inte tidigare har predikat offentligt med gillande hos sådana som kan bedöma, skall han föreläggas att inför presbyteriet vid läglig tidpunkt utlägga ett anvisat skriftställe.
(5) Han skall också inom tillräcklig tid avfatta en avhandling på latin över en teologisk läropunkt eller tvistefråga som anvisas honom. Han skall lägga fram sådana teser inför presbyteriet som utgör dess sammanfattning, och hålla en disputation om dem.
(6) Han skall predika inför folket, och presbyteriet (eller några av det utnämnda ordets tjänare) skall närvara.
(7) Hans gåvors omfattning skall övervägas i anslutning till den plats till vilken han kallas.
(8) Utöver granskningen av hans predikogåvor, skall han genomgå en prövning på stället under två åtföljande dagar eller mer, om presbyteriet anser det nödvändigt.
(9) Vad gäller den som tidigare ordinerats till ordets tjänare och som skall flytta till ett annat uppdrag, han skall frambringa intyg om sin ordination, förmågor och umgänge. Därefter skall hans lämplighet för den nya platsen granskas genom att han predikar där och (om det anses nödvändigt) genom ytterligare prövning av honom.
3. Godkänns han i alla dessa, skall han sändas till den kyrka i vilken han skall tjäna. Där skall han predika åtskilliga dagar och umgås med folket, så att de kan granska hans gåvor för deras uppbyggelse, samt ha tid och tillfälle att höra sig för och bättre känna till hans leverne och umgänge.
4. På den sista av de tre dagarna fastställda för granskningen av hans predikogåvor, skall en offentlig kungörelse sändas från presbyteriet till församlingen och läsas offentligt för folket. Därefter skall den sättas på kyrkdörren för att meddela vilken dag ett tillräckligt antal församlingsmedlemmar skall inställa sig hos presbyteriet för att avlägga sitt samtycke och gillande till att den mannen blir deras tjänare; eller alternativt, att anmäla med all kristen finkänslighet och mildhet vilka invändningar de har mot honom. Om det på den fastställda dagen inte finns någon skälig invändning mot honom utan att folket givit sitt samtycke, då skall presbyteriet fortskrida med ordination.
5. På den för ordination fastställda dagen (vilken skall ske i den kyrka i vilken ordinanden skall tjäna), skall församlingen iakttaga en högtidlig fasta, så att de desto ivrigare kan förenas i bön för en välsignelse över Kristi ordningar och hans tjänares ansträngningar till deras bästa. Presbyteriet skall komma till platsen, eller åtminstone skall tre, fyra män sändas dit från presbyteriet. En av dessa skall utnämnas av presbyteriet att predika för folket angående Kristi tjänares ämbete och uppgift, samt hur folket bör mottaga dem för deras arbetes skull.
6. Efter predikan skall den tjänare som predikat inför församlingen fråga ordinanden angående hans tro på Kristus Jesus och hans övertygelse om den reformerade kristendomens sanning, i enlighet med Skrifterna; hans ärliga avsikter och mål att söka ingå i denna kallelse; hans flit i bön, läsning, betraktelse, predikan, sakramentsförvaltning, tuktan, och att fullgöra alla ämbetsliga uppgifter i relation till sitt uppdrag; hans nit och trohet till försvar av evangeliets sanning och kyrkans enhet mot fel och splittring; hans försorg om att han själv och hans familj skall vara oklanderliga och föredömen för hjorden; hans villighet och ödmjukhet att i mildhet underordna sig sina bröders förmaningar och kyrkotukt; och hans föresats att förbli i sin uppgift under alla svårigheter och förföljelser.
7. Sedan han i allt detta berättat om sig själv, tillkännagivit sin villighet och avlagt löfte om sina strävanden med Guds hjälp, skall ordets tjänare på samma sätt fråga folket om deras villighet att mottaga och erkänna honom som deras Kristi tjänare, samt att lyda honom och underordna sig honom, såsom styresman över dem i Herren; att bistå, uppmuntra och hjälpa honom i alla hans ämbetes delar.
8. Sedan folket ömsesidigt lovat, skall presbyteriet (eller de ordets tjänare som sänts från dem för ordinationen) avskilja honom för tjänstens ämbete och verk genom att lägga händer på honom, följt av en kort bön eller välsignelse med denna innebörd:
”Att tacksamt erkänna Guds stora barmhärtighet i att han sände Jesus Kristus till sitt folks återlösning; och för hans himmelsfärd till Gud Faderns högra sida, och därifrån utgjutande sin Ande och utdelande gåvor till människor: apostlar, evangelister, profeter, pastorer och lärare; till att samla och uppbygga hans kyrka; och att göra den här mannen lämplig och benägen till detta stora arbete; att bönfalla honom att lämpa honom med sin helige Ande, att ge honom (i vilkens namn vi sålunda avskiljer för helig tjänst) att fullfölja tjänstens verk i alla ting, att han både frälser sig själv och det folk som anförtrotts hans uppdrag.”
9. När detta eller liknande böneformulär och välsignelse avslutats, bör den ordets tjänare som predikade, kort uppfordra honom att ge akt på sitt ämbetes och verks betydelse, faran i försumlighet för sig själv och sitt folk, den välsignelse som skall följa hans trohet i det här livet och det kommande; och tillika uppfordra folket att frambära sig själva till honom, såsom deras tjänare i Kristus, i enlighet med deras tidigare avlagda högtidliga löfte. Sedan både han och hjorden överlämnats till Guds nåd och en psalm sjungits, skall församlingen upplösas med en välsignelse.
10. Om en ordets tjänare utsetts till en församling, och denne tidigare ordinerats presbyter enligt det ordinationsformulär som har brukats i Englands kyrka (vilken vi väsentligen anser giltig och vilken ingen som erhållit skall avsäga sig rätten till), så, under varsamt förfarande i fråga om ordinationen, bör han upptagas utan någon ny ordination.
11. I fall någon individ, som redan är ordinerad ordets tjänare i Skottland, eller i någon annan reformerad kyrka, utsetts till en annan församling i England, skall han från den kyrkan föra ett tillfredsställande intyg till presbyteriet här, inom vilket den församlingen är. Det skall intyga hans ordination, leverne och umgänge medan han levde med dem, liksom orsakerna till hans flytt. Han skall genomgå en granskning av hans lämplighet och kompetens med det detaljerade förlopp som nedlagts i den omedelbart föregående regeln rörande prövning och upptagande.
12. Protokoll med namnen på ordinerade individer, jämte deras intyg, tidpunkten och platsen för ordinationen, namnen på de presbyterer som lade händer på dem, och om det uppdrag till vilket de utsågs, skall noga förvaras i varje presbyterium.
13. Inga pengar eller gåvor av något som helst slag skall mottagas från ordinanden, eller från någon å hans vägnar, för ordination eller för något annat tillhörande den, av någon i presbyteriet eller någon som hör till någon av dem, under någon som helst förevändning.
Angående extraordinär ordination av ordets tjänare
Så långt har de ordinära reglerna och det ordinära förloppet för ordination framställts. Här följer sådana som angår det extraordinära sätt, som det nu är erforderligt att praktisera.
1. Nu råder ett nödläge när vi inte kan utforma några presbyterium med deras fulla makt och verk. Många ordets tjänare behöver ordineras för tjänstgöring i arméerna och flottan, samt i de många församlingar som inte har någon ordets tjänare alls. Nu kan inte folket (på grund av den allmänna förvirringen) vare sig själva uppsöka och finna någon som är dem en trogen ordets tjänare; eller med säkerhet få någon sänd till dem för en så högtidlig granskning som nämndes tidigare i de ordinära reglerna; i synnerhet när det inte finns något presbyterium nära dem, till vilket de skulle kunna rikta sig eller som skulle kunna komma eller sända till dem en lämplig man för ordination i den församlingen och för det folket. Dock är det erforderligt att ordets tjänare ordineras för folket av några som själva är avskiljda för tjänstens verk och har makt att tillsammans avskilja andra som funnits lämpade och värdiga. Under dessa omständigheter, tills de sagda svårigheterna genom Guds nåd till stor del försvunnit, bör några gudaktiga ordets tjänare i eller kring staden London utnämnas av offentlig myndighet som, varande anslutna, må ordinera ordets tjänare för staden och grannskapet, hållande sig själva så nära som möjligt de förutnämnda ordinära reglerna. Låt denna sammanslutning finnas för inget annat syfte eller ändamål än ordinationens verk.
2. Låt liknande sammanslutningar upprättas av samma myndighet i stora städer och närliggande socknar i de olika grevskapen, vilka för närvarande är stilla och fredliga, till att göra detsamma för de angränsande delarna.
3. Låt sådana som väljs eller utnämns för tjänstgöring i arméerna eller flottan ordineras på sagda sätt av de sammanslutna ordets tjänare i London eller av några andra i landet.
4. Låt dem göra detsamma när någon förordas dem vederbörligt och lovligt till tjänsten i någon församling, vilken inte är fri att få sina själsgåvor och förmågor granskade av och inte kan söka hjälp från ordets tjänare sammanslutna på detta sätt. Sålunda utrustar de mera den kyrkan och det folket med en sådan individ som de bedömer lämplig för tjänst hos dem.