Nya Stoeryds kyrka

“Jag är HERREN, det är mitt namn. Jag ger inte min ära åt någon annan, eller mitt lov åt avgudabilder” Jes. 42:8.

Texten får oss att ställa frågan: “Vad innebär det att förhärliga Gud?”

FÖR DET FÖRSTA innebär det, att tänka på Gud och erkänna att han finns till. En gammal katekes ställer frågan: ”Vad erfordras i det första budet?” Svaret: ”Det första budet erfordrar oss att känna och erkänna Gud som den ende sanne Guden och vår Gud, och att sålunda dyrka och förhärliga honom. ”

En människa kan inte bli offer för större van­ära, än att bli bortglömd och nonchalerad. Om man vill uttrycka förakt för någon här i världen, kan man säga: “Honom har jag aldrig ägt en tanke åt; honom struntar jag fullständigt i.” Detta är också den vanliga inställning som människor har till den evige Guden, Skaparen och Uppehållaren av allt. Gud finns inte i deras tankar, och han har förlorat praktiskt taget all betydelse för dem. För, så länge vi inte tänker på en sak eller en person, så länge vi inte erkänner dess existens, existerar den inte heller i vårt medve­tande. Innan Kolumbus upptäckte Amerika, kunde inte människorna i Europa vara medvetna om den världsdelen, och därför existerade inte heller Amerika för dem.

Precis så förhåller det sig också med Guds existens. Han är en verklighet och uppfyller oändligheten med sin närvaro, men det är inte många människor som tänker medvetet om detta. Det finns få som mediterar över hans existens och egenskaper. Du kan säkert dra dig till minnes någon dag, då du inte en enda gång tänkte på din Skapare och Domare. Den dagen brydde du dig alltså inte ett dugg om att han fanns till. Den dagen var det praktiskt taget som om han inte fanns till, eller hur?

Det gör inte heller saken bättre, att du säger att det beror på glömska och att du inte medvetet vanärat Gud. Din glömska är den grövsta förolämpning som finns. Den beskrivs i Bibeln: “De ogudaktiga skall vika tillbaka ner i dödsriket, alla hednafolk som glömmer Gud” (Ps. 9:18). “Lägg märke till detta ni som glömmer Gud, så att jag inte sliter er i stycken utan räddning” (Ps. 50:22). De är fruktansvärda ord, och därför måste den synd, som orden talar om, vara stor. Och när vi börjar tänker efter, förstår vi att det är så. Att glömma universums största och mest under­bara person, är bevis på en total nonchalering av honom.

Härav följer att var och en som vill förhärliga Gud, måste börja med att lägga allt detta till rätta. Gud måste vara med i alla våra tankar. Vi måste ständigt erkänna att vår Skapare och Domare finns till. Gud måste bli lika verklig för oss som solen på himlen. Tanken på gudomen måste dominera över andra tankar och råda över dem. Vart vi än går, måste orden: “Du, Gud, ser mig” finnas i våra tankar. I stället för att glömma Gud bör vi tänka på honom. Gud måste inpränta sin bild i vårt medvetande.

Första steget mot människans främsta mål kan inte tas, förrän vi som är skapade blir uppfyllda av Gud i våra tankar och erkänner hans eviga makt och gudom. Människan har inte ens börjat gå på trons väg, förrän hon har sagt vördnadsfullt: “Du är Herren, den underbare JAG ÄR; det är ditt namn och ditt väsen; och din ära ger du inte åt någon annan, och inte ger du ditt lov åt belätena.”

FÖR DET ANDRA, att förhärliga Gud innebär att vi tänker på Honom som alltings ursprung och mål. Här igen, precis som i det föregående, kan vi komma fram till innebörden genom att ställa detta i kontrast till vanligt mänskligt tänkande. Människan tänker i regel, att hon själv är ursprung och mål. Paulus anklagar en fallen värld för att dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen. Och det som varje syndig människa dyrkar och tjänar, framför Skaparen, är sitt eget jag.

Man blir förvånad, när man upptäcker (och ingen människa gör det, förrän hon anstränger sig för att bli kvitt allt ont i sitt liv) hur intensivt människans tankeliv kretsar runt sig själv. Och hur svårt det är att överge sitt eget jag och tänka på något annat. Detta är män­niskans naturliga böjelse. En kristen bekänner sin egoism och sörjer över resterna av den i sitt liv, samt längtar efter den dag då all mänsklig bristfällighet får sitt slut och när kvardröjande rester av avgudadyrkan rensas bort och han själv blir helt upptagen av Guds härlighet.

Var och en som vill förhärliga Gud måste stå emot allt detta onda. Först och främst måste vi tänka på Gud som ursprunget till allt. Om vi äger ett skarpt intellekt eller god smak, måste vi spåra det tillbaka till den som är upphovet till vår in­telligens, till den upphovsman, som inte bara givit oss alla våra ursprungliga gåvor, utan också har givit oss förmågan att använda dem flitigt, och ut­veckla dem.

Om vi äger stora rikedomar bör vi, i stället för att säga i vårt hjärta: “Mina egna händer och min egen hjärna har skaffat mig detta”, ge äran åt Gud. Det är han som har gynnat våra planer och handlanden. Utan honom skulle vår strävan ha miss­lyckats totalt. Kort sagt måste vi, vad vi än fått, hänföra dess ursprung och upphov till alltings första orsak. Varje människa här på jorden bor­de alltid säga med aposteln Paulus: “Vad skiljer dig från andra? Vad äger du, som du inte har fått? Men om du har fått det, varför skryter du då, som om du inte hade fått det?” (1 Kor. 4:7).

Återigen måste det sägas, att om vi skall förhärliga Gud måste vi erkänna honom som alltings mål. Alla varelser och ting måste ha ett slutmål, en ändstation. Mineralriket är skapat för växtriket, växtriket är skapat för djurriket, djurriket är skapat för människan, och alla dessa tillsam­mans är skapade för Gud. Gå igenom alla skapelsens områden, från materians molekyler till seraferna! Om du frågar varför de har blivit ska­pade, blir svaret att det är till Skaparens ära. Och det är som sig bör. För Gud är den störste och mest betydelsefulle av alla varelser, om vi nu kan använda ordet betydelsefull i detta samman­hang.

Denna princip gäller även i förhållandet mellan skapelsen och dess Skapare. Han är större och högre än hela det skapade universum. Han är större än allt annat skapat sammanlagt. Han har aldrig skapat, kan aldrig skapa, någonting som är likt honom själv i storhet och härlighet. Därför är han själv alltings slutmål, orsakernas orsak, den absoluta ändstationen, där allt liv har sin ro.

Allt detta måste vi tänka på och vara medvetna om, förutsatt att vi vill förhärliga Gud. Det mås­te vara vårt tänkesätt, någonting som måste vara lika naturligt för oss som vår egen själviskhet och vårt eget högmod. Då blir vi också mogna att kom­ma tillsammans med den himmelska skaran, den som sjunger: “Stora och underbara är dina gärningar, Herre Gud, du Allsmäktige. Rättfärdiga och rätta är dina vägar, du folkens konung” (Upp. 15:3).

Översättning av Donald Ritter

Artikeln är en förkortad version av originalet. Den är hämtad ur William G. T. Shedds ”Sermons to the Spiritual Man” som vi varmt rekommenderar dig som kan engelska.