Nya Stoeryds kyrka

Angående vikten av personlig helighet i kyrkotjänsten:

Paul speaks first of watching our life closey before he speaks of doctrine, and for good reason. Martin discusses the problem of a failure to cultivate close communion with God as a reason for ineffectiveness in the pulpit:

One of the most disturbing discoveries made during this time [as an itinerant minister] was the fact that very few ministers have any systematic, personal, devotional habits. I made it a practice to meet with the host pastor to pray and to share areas of common concern. When we would finally tear away the cursed façade of professionalism, and begin to be honest with the Lord and with each other, and confess our sins one to another and pray one for another, the confession came out again and again that the Word of God had ceased to be a living Book of devotional relationship to Christ and had become the official manual for the administration of professional duties. Is it any wonder that the ministry of such men is marked by doctrinal imbalance? Is it any wonder that there is such coldness of heart? Is it any wonder that there is little close, searching application of Scripture when the great majority of contemporary preachers admit that they do not systematically expose themselves to the Book of God for the purpose of personal illumination and sanctification?

Från: Thomas Goodwin blog

Evening, August 18

Go To Morning Reading

“And they gave him to drink wine mingled with myrrh: but he received it not.”
Mark 15:23

A golden truth is couched in the fact that the Saviour put the myrrhed wine-cup from his lips. On the heights of heaven the Son of God stood of old, and as he looked down upon our globe he measured the long descent to the utmost depths of human misery; he cast up the sum total of all the agonies which expiation would require, and abated not a jot. He solemnly determined that to offer a sufficient atoning sacrifice he must go the whole way, from the highest to the lowest, from the throne of highest glory to the cross of deepest woe. This myrrhed cup, with its soporific influence, would have stayed him within a little of the utmost limit of misery, therefore he refused it. He would not stop short of all he had undertaken to suffer for his people. Ah, how many of us have pined after reliefs to our grief which would have been injurious to us! Reader, did you never pray for a discharge from hard service or suffering with a petulant and wilful eagerness? Providence has taken from you the desire of your eyes with a stroke. Say, Christian, if it had been said, “If you so desire it, that loved one of yours shall live, but God will be dishonored,” could you have put away the temptation, and said, “Thy will be done”? Oh, it is sweet to be able to say, “My Lord, if for other reasons I need not suffer, yet if I can honor thee more by suffering, and if the loss of my earthly all will bring thee glory, then so let it be. I refuse the comfort, if it comes in the way of thine honor.” O that we thus walked more in the footsteps of our Lord, cheerfully enduring trial for his sake, promptly and willingly putting away the thought of self and comfort when it would interfere with our finishing the work which he has given us to do. Great grace is needed, but great grace is provided.

-Spurgeon, Morning and Evening.

På engelska heter denna liknelse The Prodigal Son. Prodigal betyder slösaktig; frikostig, rundhänt. Det kan betyda extravagant, överdriven, omåttlig, otyglad, vild. Och visst beskriver väl det den yngre sonen. Han är en riktig vilding när det gäller pengarna han får av fadern. Men har ni tänkt på att den äldre brodern också är slösaktig? Han tar ju inte till vara på alla välsignelser som tillhör honom där hemma. Han kastar i slutet av berättelsen bort allt det goda som fanns under hans näsa. Men det finns också en tredje person i berättelsen, fadern. Och han är huvudpersonen. Hur är det med fadern, kan vi kalla också honom slösaktig? Javisst. Han är ju omåttlig med sin kärlek. Han ger sig inte fastän båda sönerna spottar honom i ansiktet, om än på olika sätt. Vågar vi prata så om Gud, för det är ju han som är fadern? Ja, jag tror vi måste göra det. Gud slösar med sin kärlek även fast den ibland går obemärkt förbi. Det formligen väller över av kärlek kring Gud. Han är överdriven och otyglad vad gäller att bevisa kärlek. Därför sätter jag rubriken, liknelsen om den slösaktige Guden.

Berättelsen börjar med den yngre brodern som lever hemma men som hatar sin tillvaro. Han är less på familjen, på huset, på livet och vill, kosta vad det kostar vill, bort från allt detta. Men det är en sak som han längtar efter och det är faderns pengar. Men tyvärr dör inte pappa; han visar inga tecken på svaghet. Så till slut tryter tålamodet helt och han gör någonting väldigt desperat: Han frågar om sin del av arvet. Här måste vi stanna till, för det låter kanske inte så drastiskt för oss. Men faktum är att vad brodern säger här är: “Pappa du är död för mig. Jag förkastar här allt vad du står för och i mina ögon är du redan död. Ge mig pengarna.” Det är en otrolig brist på respekt. Han vill ha pappas saker men inte pappa.

Den yngre brodern tar pengarna och flyttar långt, långt bort. Jag tror att varje steg han tog bort från hemmet innebar en stor glädje för honom. Varje steg ger honom en lite större känsla av frihet. För varje steg växer han lite i sina egna ögon. När han sedan kommer nog långt bort, där han är säker på att familjen inte ska lägga sig i vad han gör, eller när han hittar ett tillräckligt häftigt ställe, så stannar han till. Det står sedan att han förde ett utsvävande liv och slösade bort det han ägde. Här ser vi temat slöseri igen. Han var helt utan hämningar. Ja, det är en fantastisk berättelse. Guds kärlek och förlåtelse kan leta sig fram till den värste och bäste av alla människor. Det spelar verkligen ingen roll vem du är eller vad du gjort. Det är ingen klyscha. Den värsta av alla synder eller den största mängden av synder kan inte trumfa Guds nåd. Den är oövervinnerlig. Allt i den här världen går att besegra, men inte denna övernaturliga, bortomjordiska, gudomliga nåd. Den skiner starkare och klarare och vackrare än den starkaste sol. Den penetrerar den mest obstinate av människor.

Den träffade dig, eller hur? Jeff Buckley sjunger i en låt, “det eviga livet är mig på spåret”. Så är det med Guds kärlek. Den jagar ifatt oss. Detta är lika sant idag som när vi en gång förtröstade på Jesus för första gången. Men vi, jag och du, behöver samlas här för att bli påminda om det.

 

 En lösaktig Gud 1 [27:48m]: Play Now | Play in Popup | Download

I tider av kyrklig förnyelse faller det av sig självt att den heliga skrift ter sig rikare för oss. Bakom de nödvändiga dags- och kampparollerna inom den kyrkliga texttolkningen reser sig ett djupare sökande och frågande efter den person som alltsammans handlar om, nämligen Jesus själv. Vad vill Jesus säga oss i dag? Hur hjälper han oss i dag att vara trogna kristna? Till syvende och sist är det inte så viktigt vad den ena eller andra människan eller kyrkan vill: vi vill veta hur Jesus vill ha det. Vi vill höra hans egna ord, när vi går till en predikan. Och det är inte bara för vår egen skull, utan för alla dem som står främmande för kyrkan och hennes budskap. Vi hyser väl också den uppfattningen att helt nya människor skulle lyssna till ordet och omvända sig, om det blev så att Jesus själv, och bara han, skulle få vara ibland oss med sina egna ord i förkunnelsen. Inte som om predikan i våra kyrkor inte längre vore Guds ord: men hur mycket orena klanger, mänskliga hårda lagar och falska förhoppningar och tröstegrunder fördunklar inte Jesu klara tilltal och försvårar våra möjligheter till urskiljning!

Ur Efterföljelse

David Bergmark predikar.

 

 Rut 4 En återlösare [27:43m]: Play Now | Play in Popup | Download

Tyvärr fattas den andra delen

 

 Rut 3 [52:18m]: Play Now | Play in Popup | Download