John Scott från Chelmsford Presbyterian Church undervisar från Rut kapitel 1. Irländsk dialekt och allt!
Comments rss
TrackbackDet finns mycket som är osäkert i det här livet. Ni kan säkert själva tänka på saker i ert liv som kommit som en överraskning. Vissa överraskningar är väldigt trevliga och gör oss glada, alltifrån små saker som när vi hittar en hundralapp i några gamla jeans, till stora saker som när någon svårt sjuk blir frisk eller när vi till synes mirakulöst övervinner ett stort bekymmer. Livet är osäkert. Framtiden är osäker. Så vad det för Paulus också. Han säger i texten idag att han är på väg till Jerusalem, men “utan att veta vad som kommer att möta mig där”. Det enda han vet är att “bojor och lidanden väntar” honom. Mycket är osäkert, men detta är säkert, han har lidit och kommer att lida för evangeliets skull. En till synes deprimerande tanke. Men det är temat i texten. Allt kan sammanfattas med ordet lidande.
I NT ser vi om och om igen att Paulus och andra insätter äldste i nystartade församlingar. I Apg. 14:23 står det: “I varje församling insatte de äldste åt dem”. Detta sker redan under Paulus första missionsresa. Detta var praxis. Det ord som används för äldste är presbyteros som vi känner igen från presbyteriansm och presbyterium. Ett annat ord används också och det ser vi i dagens text, nämligen episkopos, vilket översätts ledare i v. 28. Det betyder översyningsman och är relaterat till ordet “biskop”. Dessa två används för samma person. Jag är en biskop och jag är en äldste. Det refererar till samma ämbete. Dagens text är en av texterna som bevisar detta för oss. I v. 24 ger Paulus sitt perspektiv på livet. “Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.” Wow, vilken livsfilosofi. Paulus säger att hans liv, sedd som en isolerad händelse, är värdelös. Det som räknas är Jesus, för Jesus har skänkt honom loppet, dvs. det kristna livet, och uppgiften, dvs. att predika evangelium. Paulus säger en liknande sak i 21:23: “Jag är beredd att inte bara låta mig bindas utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namn.” Och i 2 Tim. 4:7-8: “Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst.” Mitt liv ligger i Herrens händer och han får göra vad han vill med mig. Om jag lider så lider jag för Herren och i allt detta motbevisas inte Guds kärlek till mig. Jag älskar tanken av Jesu återkomst och han skall den dagen ge mig rättfärdighetens segerkrans och evinnerligt, salig, glädje inför Guds ansikte.
Är det så du tänker? Är du optimistisk inför framtiden? Hur ser den optimismen ut? Räknar du med ett allt lättare och mer behagligt liv eller ett liv välsignad av Gud mitt i lidande?
Comments rss TrackbackSå fort en grupp människor ska arbeta tillsammans så måste det finnas någon slags ordning annars fungerar det inte. Det vet vi är sant på arbetsplatsen och det är sant i familjen och det är också sant i Guds församling. I arbetslivet är vi fria att organisera företaget enligt landets lagar och sunt förnuft, men så är det inte i kyrkan. Det är min övertygelse att Bibeln inte är tyst i dessa frågor utan ger en generell struktur som vi skall följa. Och denna generella struktur innefattar medlemmarna i församlingen, äldstebröderna och diakonerna.
Att delegera arbetsuppgifter kan vara väldigt kostsamt och särskilt när vi vet att vi skulle kunna göra det bättre. Men det är just en arbetsuppdelning som vi ser här i texten. Den blev smärtsamt nödvändigt att delegera. Apostlarna är inte negativa mot att tjäna. De försöker inte smita undan, utan de har sina arbetsuppgifter klart inför ögonen. “det är inte bra att vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden”. De skall framhålla livets ord till människor. Visst kunde de själva ha kavlat upp ärmarna och gjort tjänst vid borden, men det skulle inte ha ärat Gud. Vi ska, sa de i vers 4, “ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst”.
En äldstes uppgift är att ägna sig åt ordets tjänst. De gör också mycket annat, som att organisera kyrkan och styra den flock de anförtrotts, men det absolut viktigaste är Guds ord. Och vi skall inte begränsa detta till vad jag gör just nu, dvs. predika ordet i gudstjänsten, utan förstå att äldste också är kallade till att delge Guds ord i alla möjliga sammanhang. T ex när de besöker och talar med församlingsmedlemmar. De skall alltid vara redo att ge flocken det allra viktigaste, vilket är löftena; Guds heliga löften om evigt liv i Jesus.
Så här säger Spurgeon om vår bestående ställning inför Gud:
Gud är densamme för alltid. Vi kristna känner inte till någon förändring gentemot Gud. Vi må vara rika idag och fattiga imorgon; vi må vara sjuka idag och friska imorgon; vi må vara glada idag och förtvivlade imorgon - men vår relation med Gud förändras inte. Om han älskade mig igår, så älskar han mig idag.
Comments rss Trackback